arkivlänk   

---

"Det går utan Storbritannien också. Som notoriska nej-sägare är de överflödiga" (Die Zeit). "  "Cameron var isolerad" (FAZ). "Europa går vidare utan Storbritannien" (Der Standard, AT).  "Eurons Europa tar ett språng framåt utan UK" (El Pais).  "Britterna isolerade. Alla andra stater för fiskalpakten." (Die Presse AT). "David Cameron överrumplad av City och euroskeptikerna." (Le Monde).

Ovanstående kanske i någon mån reflekterar tonläget i kontinental dagspress efter Brysselmötet. Att det är skadeglädjen som slår igenom kan knappast döljas. Britterna har stora problem med sin image  i EU-samarbetet allt sedan Thatchers dagar. Att man låter andra medlemsländer, inklusive de fattigaste som t.ex. just nu Grekland, betala större delen av sin EU-avgift är inte populärt. (Detsamma gäller i någon mån Sverige som också har "rabatt" på medelemsavgiften.) Den arrogans som brittiska politiker, press och allmänhet visar underlättar inte och nu har  andra länder fått ett gyllene tillfälle att ge igen. (1)

Att britterna stjälpt fördragsändringen för att försvara finansindustrin, dvs den sektor som främst bidragit till att skapa den nuvarande krisen, underlättar naturligtvis inte förståelsen.

Å andra sidan lär nog saken komma att te sig något annorlunda när besluten i Bryssel skall omsättas i praktiken. Mellanstatliga avtal måste upprättas mellan de 17 euroländerna. Redan här finns en del juridiska fällor men med hjälp av NIcefördragets regler för "flexible integration" borde dessa kunna överkommas. Värre är att bland Euroländerna återfinns Irland och Finland, två länder som säkert inte utan vidare kommer att skriva på.  En märklig situation att minoritetsgrupper med agendor som har föga med dagens problem att göra skall ha möjlighet att stjälpa vad andra medlemsländer kommit överens om.

Vilka av de länder som fortfarande inte infört euron som kommer att ansluta sig, liksom fördelar resp. nackdelar med att frivilligt gå med i stabilitetspakten är ganska oklart. (2). Går man med stärks naturligtvis kreditvärdigheten men å andra sidan ger man upp en (liten) del av sin självständighet vilket naturligtvis är gefundens fressen för höger- och vänsterpopulister.  Går man inte med utsätter man sig för spekulationsrisker mot vilka inget försvar egentligen finns. Ett land som Sverige kommer väl att förlita sig på trossatsen att dess ekonomi är så god att man inte behöver bekymra sig och överhuvudtaget är det bäst att hålla sig på sin kant. (Jonas Sjöstedt , Nisse Lundgren  - som båda tidigare levt gott i Bryssel på att förakta Europa - , Lars Pålsson Syll, Hans Palmstierna och SDs experter kommer att fira orgier på Newsmill.)

Uppdatering 12/12: Johan Norberg, som vi inte hört av på länge, var snabbare än hela gänget. Se Newsmill

Slutresultatet blir säkert att det inte alls blir "26 mot 1" som media just nu gottar sig i. Min gissning är kanske "20 - 7" ungefär. Så David Cameron behöver nog inte känna sig alldeles isolerad.

Uppdatering 12/12: Se EUobserver för en uppdatering. Verkligheten tränger sig på!

Men vad skall hända sedan? Vad man än må ha kommit överens om hjälper det ju inte den akuta krisen där svagare länder attackeras av spekulanter och ratingagentur som vill driva upp räntorna i ett lågränteläge. Man får väl hoppas att fru Merkel efter sin framgång nu är storsint nog att öppna för den egentliga och ganska enkla lösningen, nämligen att låta ECB spela rollen av en riktig centralbank.

När jag ändå har ordet: I morgonnyheterna hör jag att liberalernas ledare Nick Clegg tydligen försöker förkorta sitt långdragna politiska självmord genom att attackera Cameron. Spännande.