eller

Tänk er ett monster i människohamn som förgriper sig på barn. När han avslöjas framkommer det att han begått sitt första vedervärdiga brott  för många år sedan, att myndigheterna fått tips men slarvat med, eller inte brytt sig om, att följa upp. Tänk er nazister som kallblodigt mördar en fackföreningsledare. Tänk er en berömd kulturpersonlighet som, likt på sin tid Norman Mailer, lyckas få myndigheterna att brista i tillsyn över några psykopater som därigenom kunnat genomföra en bestialisk avrättning, och som inte visar minsta tecken på ånger men som fortsätter att vördas av kulturetablissemanget. Tänk er en regering som utvisar mördare till länder där de sedan går fria. Tänk er ett samhälle som tillåter nazistpropaganda i skolorna "för att skydda yttrandefriheten."

Vad är det som har gått fel i samhället? Kan det ha historiska skäl, t.ex. vad som hände, eller snarare inte hände, under världskrigen? Är det något i folksjälen, förmörkad och fördystrad av ett bistert  klimat där var och en först måste tänka på sig själv för att överleva? Är det en följd av decenniers politiskt styre där omsorg om den egna maktställningen lett till en röstvinnande släpphänt tolerans där ingen utkrävt ansvar? Eller kanske är det snarare den segrande nyliberalismen som kastat ut de svaga och oskyddade i de ohejdade marknadskrafternas grymma käftar? Något djupt psykologiskt måste det ju vara, det förstår man ju redan av den höga självmordsfrekvensen och de dystra filmerna.

Nej, naturligtvis inte. Ingen skulle komma på tanken att resonera på detta pseudopsykologiserande vis. Varje fall får bedömas för sig. Polisen kan ha gjort fel. Uttalade hot har inte tagits på det allvar de förtjänat. Dumma myndighetspersoner har fallit i fäaktig hängivenhet över att få arbeta med den store konstnären. Det är något fel i en viss bestämd lagstiftning. JK tolkar lagen -förmodligen riktigt- men med konsekvenser som strider mot det allmänna rättsmedvetandet. Vi får diskutera varje enskilt fall och försöka se till att de inte upprepas. Och det där om självmorden är bara en gammal fördom och de flesta filmer som görs numera är burlesk kalsonghumor.

När det gäller Österrike och de fruktansvärda händelserna i Amstetten som följt efter fallet med den kidnappade flickan är det däremot fritt fram för de mest djuplodande utsvävningar för att förklara vad som hänt. Experter på nationalkaraktärer och psykoanalys dyker upp som svampar ur jorden i alla de stora tidningarna. "Den putsade fasaden", "Fridfulla länders mörka hjärtan", "Nu behöver Österrike massterapi", "Wien - en rikigt vedervärdig stad" - exemplen kan lätt mångfaldigas. Och nog var det gefundenes fressen  när man kom på att Sigmund Freud hittade på psykoanalysen just i Wien: det måste ju betyda att det finns gömda källare med hemska saker  litet varstans. Det tänkte ni inte på va? Och en annan sak: Det Habsburgska arvet.  Både Belgien och Österrike har regerats av detta hus och i båda länderna har vidriga fall av barnmissbruk förekommit! Då förstår man!

Vad gäller Elfriede Jelinek kan man inte riktigt bestämma sig: i ett fall är hon bra eftersom hon skrivit om nazistsympatierna i Österrike, i ett annat fall är hon praktiskt taget medskyldig eftersom hon "låser in sig".

Nu finns det mycket som är dåligt i det österrikiska samhället. Man har aldrig gjort upp med sitt förflutna utan skyddar sig genom en falsk offerroll. Korruptionen är utbredd i hela samhället, från brevbäraren till ministern. De politiska strukturerna är stelnade i en form som omöjliggör även blygsamma reformer. Respekten för auktoritet och överhet är obruten och enorm. Politik, ekonomi och umgängesformer präglas av Schlamperei. Jag vägrar emellertid att tro att allt detta har speciellt mycket att göra med de enskilda  kriminalfallen. Vidrigheter av detta slag kan inträffa, och inträffar, i varje land, även i Sverige. Man får granska administration och lagstiftning, man får dra enskilda individer eller organisationer inför rätta. Det finns mycket  att göra, mycket att förändra, framför allt kanske när det gäller individens ansvar och civilcourage. Psykologiserande teorier som försöker förklara vad som hänt med historiska lekmannafunderingar hjälper inte. Varken Freud eller Ingmar Bergman kan förklara vad som hänt i Amstetten eller i Stjärnsund.


arkivlänk