Ur mitt yttrande till Stasbyggnadskontoret i samband med
plansamrådet ang. Slussens ombyggnad.
Slussen ligger vid en historisk skärningspunkt för
trafik- varu- och personströmmar inte bara mellan Stockholms
olika stadsdelar utan även mellan Stockholm och landet i
övrigt, ja världen. Genom den kontinuerliga landhöjningen
har Åsön dessutom alltmer kommit att växa samman med
Stadsholmen, numera åtskilda endast av en av människor
anlagd vattenränna. Förslaget hugger nu i ett slag sönder
vad den geologiska processen skapat och river upp ett sår
mellan de båda stadsdelarna. Motivet att därmed öka
vattenytorna eller förbättra tillgången till vattnet är
irrelevant: få andra städer har redan Stockholms karaktär
av stad på vattnet. Detta finns i högsta grad kvar och
behöver inte på ett artificiellt sätt expanderas på
bekostnad av andra värden. (Jag avstår från att diskutera
eventuella miljömässiga och andra effekter av att
förbindelsen mellan Saltsjön och Mälaren nu breddas och
öppnas: vad händer t.ex. vid de iofs sällsynta tillfällen då
vattenståndet i Mälaren är lägre än i Saltsjön?).
Redan här möter vi historielösheten. Men värre är att
Kristinas, Polhems och Nils Ericsons insatser och minnet av
järnbärandet sopas undan. Utan att kanske behöva behålla
själva byggnadslämningarna borde man dock på något sätt
kunna bibehålla minnet av Slussens betydelse som
förbindelsepunkt mellan Mellansverige och omvärlden och dess
betydelse för den export som till viss del lagt grunden till
vårt nuvarande välstånd.
Vidare kommer, om förslaget genomförs, den gamla Göta
landsväg att för första gången på många hundra år att
blockeras av en Berlinmur av kontorsbyggnader. Den syn som
resande fick –inklusive Gustav Vasa och Gustav III-
när man från söder eller väster nådde fram till platsen för
den nuvarande Slussen eller det sista intryck som resande
från staden –inklusive Kristina och de dödsdömda som
forslades till galgbacken- fick sopas nu undan
fullständigt. Södermalmstorg blir inte längre en öppning mot
huvudstaden, Mälaren och Saltsjön utan en vanlig torgyta,
inklämd mellan väldiga kontorskomplex.
Nåväl. Jag inser att det historiska synsättet inte på något
sätt kan intressera dagens stadsplanerare eller vara
relevant för dem. ”History is bunk” sade redan Henry Ford
och det har väl också varit en ledstjärna för de som
utformat förslaget. Men det finns mycket tungt vägande
nutida problem. Utsikterna, speciellt från Södermalmstorg,
försvinner. Den vidunderliga öppningen mot staden från
Hornsgatans och Götgatans slut kommer inte längre att finnas
utan ersättas med inklämdhet och skugga från de nybyggda
husen. Aldrig mera kommer man att . från sluttningen nerför
Peter Myndes Backe få se den imponerande synen av ett
jättelikt kryssningsfartyg som vänder bakom Katarinahissen.
Inte heller Djurgårdsfärjorna, skärgårdsbåtarna och annnan
sjöfart. I stället får man blicka rakt in i en stor
glaslåda. För att få se vyn från Västerbron till
Kornhamnstorg måste man på något sätt först orientera sig
fram bakom de nya byggnaderna. Om det ens kommer att vara
möjligt är det i vart fall inget man gör i förbifarten om
man till fots är på väg från Söder ner till Munkbron. (Att
man dessutom skapar ett utmärkt gömställe för klottrare,
a-lagare och dealers bakom de nya husen är kanske inte någon
som arkitekter och stadsplanerare behöver bekymra sig om –
det finns ju sociala myndigheter för sådant...)
Jag har under de senast åren skrivit ett antal artiklar på
nätet om problematiken kring nya Slussen. Av dessa vill jag
hänvisa till
Södermalmstorg resp. ”Skam
och förbannelse över de nidingar som gör detta” och ber
er att behandla dessa två artiklar som en integrerad del av
dessa synpunkter .(I samband med den andra artikeln är det
mig angeläget att påpeka att språkbruket inte är mitt utan
ett citat från Konstakademins yttrande. Jag står visserligen
fullt bakom deras synpunkter men skulle själv ha valt ett
annat uttryckssätt. På något sätt är det dock betecknande
att en myndighet som Konstakademin anser sig behöva
tillgripa detta spåk.)
(Av mera anekdotiskt intresse är kanske Från
freden i Stolbova till Berg arkitektkontor och
Brottslingen återvänder.)
I övrigt tillåter jag mig att betvivla det kloka i att dra
en mångfilig motorsvägsliknande led från Hornsgatan ned till
Skeppsbron. Jag har dessutom inte förstått hur man skall
kunna korsa den om man kommer från Götgatan och vill ner
till de nya husen bredvid nuvarande Hilton.
Så varför desa byggnader som fullständigt kommer att
förstöra en väsentlig del av Stockholms karaktär? Det hade
ju varit fullt möjligt att genomföra de trafiklösningar som
föreslagits (inkl. motorväg.,..) utan att bygga dessa hus.
Förklaringen är naturligtvis att projektet med den ideologi
som f.t. råder måste finansiera sig självt. Att använda
offentliga medel eller upplåning vore impopulärt och en fara
för de politiker som fattar besluten. Men detta är ett
kortsiktigt och kortsynt betraktelsesätt som bottnar i
egenintrese och inte i omsorg om det framtida Stockholm.
arkivlänk