Jag har förgäves försökt att förstå den praktiskt taget genomgående negativa kritiken av Ernst Brunners roman Hornsgatan. Kanske de flesta tycker att romanen är misslyckad men det som förbluffar mig är det hysteriska tonläget, det rännstensaktiga språkbruket, intoleransen och det rödglödgade raseriet hos recensenterna. (Det finns många värre exempel än ovanstående.)  Här är det inte fråga om att värdera ett verks litterära förtjänster och svagheter utan ett obehärskat hat mot författaren och hans skrift. Nu är det kanske att upphöja Brunner alltför mycket men jag frågar mig om en sådan kampanj har förekommit sedan Strindbergs dagar. Eller  ordsnokarnas härjningar kring Mobergs utvandrarromaner. Kanske det senare är den mest relevanta parallellen.

Recensenterna - i allmänhet, det finns ett par undantag -  har en oförsonlig attityd som man inte sett sedan bokstavskommunismens och kfml(r)s dagar som vi nyligen på ett förtjänstfullt sätt blivit påminda om genom Peter Birros teveserie "Upp till kamp." Liksom musiken får inte litteraturen bli ett självändamål, den måste följa den gällande politiska linjen och stå i dess tjänst. (Ett par av recensenterna kunde också vara direkt klippta ut Lessings En fläkt av stormen.)

Det är tydligen inte tillåtet att som Brunner gör satirisera över ytliga men pretentiösa och obildade kulturjournalister, över extremistiska manshatare typ Rosenberg eller Lundgren eller - värst av allt - över Prideparaden. Att göra det innebär tydligen att man föraktar och hånar alla journalister, alla som kämpar för kvinnors lika rättigheter eller alla sexuellt avvikande. På samma gång.  (Brunner satiriserar över Midnattsloppet också men det är tydligen OK och ännu har ingen motionslöpande recensent gått till anfall.) Prideparaden skildras f.ö. inifrån och mest som ett livligt och brokigt karnevalståg. De som råkar mest illa ut i sammanhanget är Stadsministern (ja, karln skriver faktiskt så, två gånger. Åtminstone står det så i den tryckta boken) och framför allt Oppositionsledaren. Och dessa potentater är väl ändå lovligt villebråd?

Jag vet inte vilka slutsatser jag skall dra av detta. Det blir lätt att själv rusa in i samma fälla och avfärda kritikerkåren i grova och förnedrande ordalag. "Svavelstinkande bubblor från en dyig göl" (FIB/Kultutfront) kanske. Nej det vore att göra det alltför lätt för sig och skulle inte föra diskussionen vidare mot någon typ av förståelse. Men eftersom jag inte har kompetens att göra någon mera nyanserad analys avstår jag från att försöka förklara sammanhangen.

Någon gång blir det dock komiskt - se ballongen ovan. Samma recensent skriver också om en av romanens protagonister: "en flumfeminist som dödar duvor av manligt kön tillsammans med likasinnade, struntar i sitt yttre och skriver om utställningar som hon inte sett. Jag tror inte på det här." Nej, det gör inte jag heller, det är säkert bara påhittat av Brunner.

Som Mats Gellerfelt skriver: det här är Svarta fanor och Det nya riket och naturligtvis kommer författaren att "få på moppo." Men tyvärr är Katarina Skare ingen Hanna Paj och Jan Tjohou ingen Lille Zachris. Och Brunner ingen Strindberg även om han gör tappra försök.

Och själva romanen? Den är en samtida Stockholmsskildring av sällan skådat slag. Men begränsad till kvarteren  på Mariaberget, söderut till S:t Paulsgatan och västerut -vilket flera recensenter och bloggare anmärkt - till Bysis. Någon avstickare in i  eller snarare under Gamla Stan förekommer.  För den som någorlunda väl känner till de kvarteren är det oemotståndligt: visst tar sig Brunner geografiska och andra friheter men hur spännande är det inte. Inte ligger Hårde Harrys tatueringssalong på Hornsgatan som han skriver utan på....ja det är bäst att jag inte skriver ut det men jag vet nog. Men "Saga Motion" ligger där det ligger och likaså "The Bishop's Arms."  Och alla dessa barer, tobakshandlare och andra med lätt förändrade namn: jag har ju varit där också eller vet åtminstone vilka som avses.

Men hur mycket kan man lita på Brunner? Jag blev djupt imponerad av Bellmansboken och dess till synes historiskt belagda detaljrikedom. Så bodde Jenny Lind verkligen på S:t Paulsgatan 11, strax om hörnet från mig? Och satt Stagnelius och skrev i det andra hörnet  på Götgatan/Hornsgatan? Och spelar koltrastarna verkligen upp varje dag till kvällskonsert på Kattgränd där det också växer järnek? Jag vill gärna tro det.

Men säker kan man inte vara. På ett ställe skriver Brunner "Strömparterren" när han uppenbarligen menar numera nedlagda Café Strömmen som också förekommer i Karin Stensdotters Den gordiska soffan. "Quandoque bonus dormitat Homerus" som jag alltid brukar säga.

Bäst är de historiska avsnitten om Hornsgatans tillkomst och om Gustav III triumffärd.  På ett märkligt sätt har Brunner lyckats väva in detta i den nutida handlingen. Sedan tar han upp flera spännande historiska incidenter (som alla förbigåtts av kritikerna) t.ex. om Hedvig Taube om vilken Wikipedia ger den litet förbryllande upplysningen att hon var "Sveriges enda egentliga mätress."  Nämnda w. meddelar också att hon är begravd i Strängnäs medan Brunner hittar hennes skelett i en privat krypta på Kåkbrinken. En viktig del i en av huvudpersonernas historia tillkommer också kapten Rolla.  Jag är, efter egna misslyckade försök, djupt imponerad av all den information Brunner skrapat fram om denna fascinerande och skrämmande historia och av den roll han låter den spela i handlingen. Med en viss besvikelse noterar jag dock att Brunner inte fångar den sublima skräcksekunden när ballongen lyfter från Mosebacke och Rolla måste ha märkt att någon av medhjälparna trampat på linan som skulle utlösa fallskärmen och därmed gjort den obrukbar.  Historien om kapten Rolla behöver fortfarande skrivas.

Nu har vi nämnt Brunner i samband med Strindberg och Moberg.  Är då "Hornsgatan" i samma klass? Nej, i mitt subjektiva tycke på intet sätt. Hela romanen är alltför gargantuesk och grotesk vilket framför allt märks i avslutningen som påminner litet om fakiren Falstaffs "Sättet att avsluta romaner", detta inte sagt i berömmande syfte. ("Vad människorna dock äro opraktiska! Men jag! ") På något sätt måste man ju få slut på det hela och en apokalyps är ju alltid en praktisk lösning. Dessutom är jag allergisk mot berättelser där personerna heter sådant som Gus Gustavo, Ingrid Drufva, Katja Hammer eller Hårde Harry. Sen är jag handikappad av det faktum att jag inte är bekant med det stockholmska kulturlivet och därför endast kan identifiera Aase Gahm och Jan Tjohou bland deltagarna i DN:s kulturbuffet på Mariahissen. Vore fint med en facit. Vem är t.ex. professor Lönnfet?

Jag skulle aldrig ha köpt eller läst denna bok om det inte varit för den motbjudande recensionen i DN.  Nu är jag glad att jag gjort det. Brunner behöver säkert inte mitt patetiska försvar. Men jag ser recensenternas attityd och som ett djupt oroande samtidsfenomen. Därför har nog denna beskrivning kanske fått en alltför positiv framtoning. Jag har på annat ställe skrivit om den oroande inskränkning av yttrandefriheten som svenska intellektuella gjort sig till talesmän för. Nu är det tydligen åsiktsfriheten som skall inskränkas. Vad är nästa steg? Skall man överhuvudtaget få ge ut böcker som inte följer den politiska riktlinjen? Och vem bestämmer vad som gäller?



arkivlänk                

---