Jag har tagit del av dina synpunkter på dessa noteringar, värderade läsare. Jag uppskattar ditt intresse för vad jag skriver. Sjävfallet  är det viktigt med en prövande och ödmjuk attityd i skrivandet och speciellt en öppen inställning till nutida kulturyttringar, det tycker jag också. Jag tar till mig din kritik och skall försöka göra en insats för att bättra mig. Jag skall se över mina rutiner. Tyvärr är noteringarna för den närmaste tiden redan skrivna.   Sen tar det ju litet tid innan datasystemet hinner anpassas, det förstår du ju. Än en gång tack för ditt intresse.

Med andra ord: Jag tänker inte göra ett dugg och ger egentligen fullkomligt f-n i vad du skriver och tänker. Men eftersom jag är mån om att du inte bråkar mer och ställer till trassel måste jag ju försöka slå några dunster i ögonen på dig. Det brukar inte vara så svårt. Och om ett tag har vi väl båda glömt bort vad som var problemet.

Ungefär så har väl Stockholms kulturförvaltning tänkt när man svarade på min kritik av deras undermåliga språk i både svensk och engelsk text i en i övrigt påkostad broschyr kallad Kulturguiden '09. Som svar fick jag ett mycket vänligt email från den projektansvariga som - mutatis mutandis - liknade det första stycket ovan. Hon avslutar sitt mail:

---

Hallå! Är ni kvar?  Här skall ni få något kul att läsa:

"Jag är skittrött på hänvisningar till Shakespeare, det är inte Roger Scruton. Om vi stötte ihop skulle Scruton antagligen dra mig över kammen för vaga och destruktiva postmodernister: jag har svårt för bestående värden, svårt att tro att skönhet har solida egenskaper oberoende av betraktarens ögon, jag tänker i termer av maktstrukturer, har svårt att urskilja vad i ett så kallat mästerverk som gör det till ett objektivt mästerverk, jag har problem med västvärldens gudagivet patriarkala kulturkanon, ja, med kanon över huvud taget. "

Det är naturligtvis DN:s "kultursida" från 22/6  (nätupplagan). Nu känner jag varken till Roger Scruton eller den vaga och destruktiva postmodernistiska skribenten men jag känner en viss spontan sympati för den förre när jag läser vad hon har att säga om honom: "Foucault och alla hans efterföljare står mer eller mindre på dödslistan, Edward Said likaså, och inte heller har Scruton särskilt mycket till övers för den moderna arkitekturen, popmusiken, den nonfigurativa konsten eller dagens undervisningssystem. " Med en viss reservation för arkitektur och konst tycker jag det verkar helt OK.

Som det slumpar sig har jag just läst om en av de roligaste böcker jag har i Stockholm nämligen "Postmodern Pooh"  från 2001. Boken är en samling av bidrag till ett fiktivt litteraturkritiskt seminarium som behandlar A.A. Milnes böcker om "Nalle Puh." (Har ni tänkt på att A.A. också står för "Alcoholics Anonymous"? Alltså var han alkoholist!) Vad som slår mig är att Bergs essä skulle platsa alldeles utmärkt mellan bidragen från så illustra litteraturvetare som Sissa Catheter, Das Nuffa Dat och Dolores Malatesta. Men -alldeles allvarligt-  blev jag förbluffad över att Berg skriver precis som man tydligen gjorde  2001. Samma ideologi, samma grundsyn på litteratur, samma approach till "kritiken", samma terminologi och samma grundmurade ointresse för vad andra kan tänkas mena eftersom dom är idioter allihopa.  ("Var och en skapar sig sin egen sanning och ingen sanning är mera sann än den andra" som man brukar säga.)  Jag var övertygad om att postmodern litteraturkritik var död men tydligen har en och annan antediluvian överlevt. Att hitta en essä av Aase Berg är ungefär som att gräva fram en ny typ av dinosaurier. Om jag säger så.

En som inte hade lika kul när han läste artikeln är Stefan Johansson, Operans chefsdramaturg som bloggar  här.  Men även han har troligen misslyckats "både i den kommersiella sociala ordningens och akademikermaktens perspektiv" som Berg skriver om sin Scruton. Jag fattar inte vad det betyder men det låter konstigt.


arkivlänk                

---