Jag är rätt överväldigad av den respons jag fick på min begäran om observationer till min text om Hamsun och ännu är jag inte riktigt klar över hur jag skall kunna tillgodogöra mig detta. Men jag skall göra mitt bästa.

Kanske ni har sett det här. Tydligen ett populärt YouTubeclip som jag hittat via DN:

Det är rätt skrämmande men samtidigt för mig intressant i sammanhanget: ungefär så här måste Marie Hamsun ha sett ut när hon efter Tysklands fall och ockupationens slut i Norge försökte att skrapa ihop pengar genom att upprepa den sortens föreläsningar hon med stor succé  hållit i Tyskland under kriget. Men nu kom bara hennes gamla vänner från nazisttiden och några pengar blev det heller inte.

(Intressant också att Margot lovordar "Die Linke". Men visst, Gysi var ju en Genosse.)

F.ö. känner någon igen sången som det bedagade gänget sjunger i slutet av clippet? Den låter bekant men jag kan inte komma på vad det är. Frälsningsarméns grundare, William Booth, lär ha sagt: "varför skall djävulen ha alla bra sånger"? Och vi kan väl fråga: Varför har kommunisterna de bästa sångerna?

Jag återkommer naturligtvis om Knut Hamsun.

arkivlänk                

Uppdatering 31/10: Läs gärna Per Westberg om detta.  Följ gärna länken till Fokus också även om jag själv inte riktigt hänger med där.

---

En kommentator var vänlig nog att fråga vad jag tyckte om Thorkild Hansens "Processen mod Hamsun" som jag då hade börjat läsa. 600 sidor senare försöker jag nu att sammanfatta min intryck.

Men det blir inte lätt. Dimensionerna är många, det förflutna och det aktuella blandas, rättmätigt patos bryter sig mot rationella bedömningar.

Verket som litteratur
Utan tvekan en fascinerande och spännande bok grundad på omfattande arkivforskning. Litet tråkig här och där med detaljerade uppräkningar men inte nog för att dra ner helhetsintrycket. Det var länge sedan jag läste något längre på danska och blev glatt överraskad av hur lätt det var. Förmodligen väckte boken större uppståndelse då den kom ut 1990 än vad den skulle göra idag. Pikant att både original och paperbackversionen kom ut på Gyldendals, ett förlag som spelar en central roll i historien och i slutfasen en mycket tvivelaktig sådan.

Thorkild Hansens förhållande till bokens huvudperson
I Thorkild Hansen har Knut Hamsun fått den försvarsadvokat som han först inte ville ha och som han sedan inte fick. I juridiskt hänseende kanske försvaret inte håller men mänskligt och psykologiskt är det ett mästerstycke. När boken är slut står den 90-årige Hamsun där som den rakryggade segraren. Förlorarna är de norska myndigheterna, psykiatrin, domstolarna, bokförläggare, journalister och den allmänna opinionen, alla oförmögna att förstå Hamsuns motiv, oförmögna att skilja mellan verket och mannen, oförmögna att visa mänsklig hänsyn till en åldrande, stendöv och nästan blind man.  Ja, man rycks med av Hansens framställning men plötsligt måste man stanna upp, ruska på sig och ställa sig frågan: men vad är det här? Vad är det jag sitter och tänker? Det var ju ingen oskyldig som ställdes inför rätta.  Det fanns ju faktiskt mycket välgrundade anledningar till att en process fördes och någon ånger eller insikt visade Hamsun knappast.

Det är inte så att Hansen på något sätt döljer eller slätar över Hamsuns nazistiska sympatier och hans medlöparverksamhet.  Nej allt är redovisat, beundran för Hitler som kulminerade i en förhärligande nekrolog då denne dött,  hans verksamhet i Tyskland och mötet med Goebbels (som Hamsun förärade sin Nobelmedalj!) och hans publicistiska verksamhet som syftade till att få allt motstånd att upphöra, hans oreserverade stöd för Quisling. Men Hansens mästerstycke är att han får läsaren att förstå varför Hamsun handlade så och att han utifrån sina utgångspunkter handlade logiskt i full förvissning om att det var för Norges bästa. Men med denna förståelse lockar Hansen över läsaren i en förlåtelse - ett ståndpunktstagande för Hamsun och mot de norrmän i olika ställningar som försökte städa upp efter krig och ockupation eller bara kände sig förrådda. Jag tvekar inte att säga att boken är så gott som farlig i detta avseende och att läsaren måste stanna upp och besinna sig.

Hustru Marie går inte lika helskinnad genom Hansens bok.  Även hennes handlande får övertygande psykologiska förklaringar. Men hon får aldrig den förståelse som henns make får och definitivt inte någon förlåtelse. Hon har uppoffrat sin karriär och sig själv totalt, lever bara för att tjäna den store mannen som behandlar henne som skräp, hon får ensam ta hand om familj med ett sjukligt barn och stora familjebekymmer, hon får driva den gemensamma bondgården. När katastrofen är ett faktum förvandlas hon till en grinig gammal nazistkärring. Men Hansen förleder oss till att tänka: ja, hon får skylla sig själv. Även inför skildringen  av Marie finns det all anledning för läsaren att stanna upp och fundera på vad det egentligen är fråga om.

En nutida läsare måste försöka förhålla sig cool vid läsningen vilket är svårt inför Hansens intensiva och förledande skildring. Kanske är det just det som gör boken till det litterära mästerverk den mottagits som.

Var Hamsun nazist?
Hamsun och hans apologeter framhöll att han aldrig varit medlem av Nasjonal Samling (Quislings parti) och att han inte kände till judeförföljelserna och aldrig yttrat sig antisemitiskt. Hamsum menade att han enbart var en norsk patriot som arbetat för att Norge skulle få en ledande ställning i ett storgermanskt rike.

Frågan om hans medlemsskap är omtvistad. Men även om det skulle vara sant att han aldrig var partimedlem upprepade han dock gång på gång i tal och skrift att han stödde Quisling och hans parti. Hans fascination för Tyskland, nazismen och Hitler från första början till det bittra slutet är uppenbar. Han beundrade Goebbels och skänkte honom sin Nobelmedalj. Antisemistiska yttranden av Hamsun finns belagda även om de naturligtvis  är relativt menlösa och med nutida mått mätt snarast comme il faut. Han såg Norges framtid inom det stortyska riket och arbetade aktivt för att allt motstånd skulle upphöra.

Mycket har gjorts av hans möte med Hitler där de två männen skildes i vredesmod sedan Hamsun försökt förmå HItler att avskeda den tyske rikskommissarien i Norge, Terboven,  Hansen gör också ett stort nummer av detta och är förargad över att det aldrig användes till Hamsuns försvar. Men faktum är att han sökte upp Hitler, att även ledande nazister var missnöjda med Terboven och att vi inte vet vilket alternativ Hamsun hade att föreslå.

Det blir till slut bara en semantisk fråga. Nazist, kollaboratör, landsförrädare. Det är bara att välja.

Nåd?
Hamsun ställdes aldrig inför rätta som medlöpare och hotades aldrig av frihetsstraff. Rättegången avsåg enbart det skadestånd han skulle betala till norska staten för sitt stöd till ockupationsmakten. Men hur beräknar man det? Resultatet blev att Hamsun och hans familj, särskilt Marie, fick leva i yttersta fattigdom i sina sista dagar med knappt mat för dagen.  Borde inte mänsklig medkänsla ha undvikit detta?  Men någon sådan medkänsla med kollaboratörer fanns av naturliga skäl inte i det Norge som just skakat av sig ockupationen.

Vad har vi lärt oss?
En mängd obehagliga frågor tränger sig fram. Om vi följer Hansen en liten bit på vägen och menar att större hänsyn borde ha visats den gamle och sjuke mannen och hans (delvis) oskyldiga familj hur ställer vi oss då inför namn som Plavcik, Sirhan Sirhan, Annika Östberg, Polanski? Kan vi gradera förbrytelserna? Skall  en del få nåd, andra inte? Eller skall vi vara fullständigt oförsonliga eller fullständigt medkännande?

Någon invänder kanske att det inte är upp till oss att ta ställning till dessa frågor. Men strängt taget kunde vem som helst av oss ha ingått i de instanser som har att fatta beslut. Vilka riktmärken hade vi då haft att gå efter?

arkivlänk                

---

Några bilder från Dürnstein i vindistriktet Wachau. (Titta speciellt på pråmen och fundera över hur det skulle vara att navigera ett sådant åbäke genom Donaus krökar. Ruinen på höjden är den borg där Rickard Lejonhjärta satt fängslad av Habsburgarna medan hans elaka brorsa styrde och ställde på hemmaplan.)

Vinet är redan skördat och de otaliga vinstugorna serverar alkoholstark "Sturm" - dvs. jäst druvsaft, grumlig och mjölkliknande. Men  det är sista weekenden - nästa vecka slår allt igen och endast ett par enklare näringsställen håller öppet.

I delikatessbutiken kan man köpa inhemsk saffran och diverse produkter där saffran ingår. Med tanke på priset nöjer vi oss med ett par chokladkakor. Vi avstår också från att köpa en flaska av den specilla Elsbeersnapsen för ca € 80 för 30 cl. Men smaka får man och den intensiva bittermandelssmaken får oss att associera till klassiska engelska giftmord.
Men vi hittar en hel del annat smått och gott, huvudsakligen baserat på Marillen (1) och drar oss nöjda och belåtna tillbaks till Wien i eftermiddagsskymningen.

(1) I Piefkinesien känt under namnet Aprikosen.

Foto: Moni Karlsson

arkivlänk                

Uppdatering: Den av mig mycket uppskattade bloggaren på Novala's Europa var tydligen där samtidigt! Se The beauty of fall. med fina bilder.

Det här har nu pågått så länge att jag börjar bli genuint osäker. (Se "Varför skriver dem så?). Har Bodström (och många andra) i själva verket rätt och jag fel? Som regel är det inte så men i det här fallet?

arkivlänk                

---

Jo jag har läst allt som Bodil Zalesky har citerat av henne  ;-)  Och det har ju blivit en del.

arkivlänk                

Karin tycker tydligen att hon gjort sitt. Jelena har lagt av för länge sedan. Jonas skriver ytterst sporadiskt. Jorun uppdaterar endast nu och då. Thorvald skriver inte längre.  Endast Bodil och Gunnar verkar vara helhjärtat kvar på banan. Per Westberg kan man också lita på liksom Gabrielle på Odenplan. Och den blomstrande Rosemari förstås. Hakke också även om han fått en del andra intressen på sistone.

Det börjar bli tomt i en lugna vik av bloggosfärens hav (om jag säger så) där vi befunnit oss. Ur en annan krets finns Erik kvar. Malte blir alltmera sällspord och fåårdig. David skriver någon gång i månaden. Vi har väl glömt en del, Håkan Lindgren t.ex. Och Keri.

Andra utvecklas väl, själva stampar vi på samma ställe. Alltmera desillusionerade betraktar vi Google Analytics och glufsar utsvultet  i oss varje kommentar.

arkivlänk                

---

Tänkte jag skulle kolla vad "verklighetens folk" har för sig här i Wien och slog mig därför ned framför TV och tittade på avsnittet "Tot unter der Orgel" ("Död under orgeln") i den populära kriminalserien "Tatort".  Jag tyckte intrigen var helt trovärdig och det slog mig först efteråt hur kulturspecifik den måste vara. Eller?

I centrum står alltså en befrielseteolog som arbetar i Brasiliens slum och en högkyrklig klosterprior som menar att kyrkan inte skall hålla på med sådana saker. Ett mord sker och man antar att det är ett misslyckat attentat mot den radikale prästen och som tittare misstänker vi naturligtvis omedelbart den högdragne klosterchefen. Men det visar sig vara betydligt mera raffinerat än så. Den döde är en i en grupp unga organister som förbereder sig för en tävling som kan leda till en internationell karriär. Konkurrensen är benhård. En viktig sak är att kunna uppvisa egenkomponerade "kadenser" mellan satserna men den skickligaste organiststudenten är tyvärr inte så bra på det. Han erbjuder därför en av sina medtävlare en stor summa pengar för att denne skall komponera kadenser åt honom. Det sker också men den skicklige kompositören vill själv vinna tävlingen och komponerar därför i en tonart som garanterat kräver en massa luft i orgelpiporna som han sedan manipulerar. När den förste studenten drar på för fulla register lossnar då en av piporna och slår ihjäl honom.

Jag säger inte att det här är bättre än Gunvald Larsson men nog är det annorlunda. Det påminner mig om ett av mina favoritavsnitt för några år sedan där en jesuitpater begick ett mord för att  kunna förstöra en nyupptäckt målning av Albrecht Dürer där denne målat de fyra evangelisterna plus Martin Luther som den femte vilket naturligtvis hade varit ytterst pinsamt för den katolska kyrkan.

Jag har förgäves försökt tänka ut något liknande i ett svenskt sammanhang. Något religiöst går ju inte utan det måste väl vara queerteoretiskt eller genusrelaterat eller så. Möjligen politiskt: hustrun till en berömd folkpartist hittas strypt i Tantolunden under Prideparaden. Henns man blir misstänkt eftersom han kommit på att hon har ett förhållande med Tiina Rosenberg. Men motivet är i själva verket att hon bakom hans rygg arbetat för att avskaffa betygen i skolan...nej det håller inte. Vi får nöja oss med Martin Beck och den ryska maffian.
 

arkivlänk                

---