Som sagt: ni kan läsa här: True Crime och pladder, pladder...
Vi saknar Marx
Café Karl Marx på Heiligenstädterstraße har stängts och
lokalen brutits sönder. Caféet var ett normalt borgerligt wienskt
Caféhaus, inget tillhåll för nostalgiska bokstavkommunister utan vanliga
äldre skvallertanter och pensionerade inrökta gubbar. Namnet kommer av
den gigantiska byggnad där det låg, det sociala bostadsprojektet Karl
Marx-Hof, byggt 1927 - 1930 och med
en mycket intressant historia. I
Wien påstår man att golvytan är större än Versailles. Litet svårt att
motbevisa. Och varför skulle man försöka göra det?
Vi återpublicerar ett par bilder som faktiskt är litet representativa för även dagens Wien.
Så kan vi med gott samvete erkänna att vi saknar Karl Marx. Men både Freud och Metternich (!) finns kvar
Vi återpublicerar ett par bilder som faktiskt är litet representativa för även dagens Wien.
Så kan vi med gott samvete erkänna att vi saknar Karl Marx. Men både Freud och Metternich (!) finns kvar
Ska vi ta en fika på Freud?
Nej, vi går på Marx i stället, dom har bättre sockerkaka
2011 11 20
Litet meta
Läsare av Flarnfri har väl sett mina upprepade
lamentationer över det dåliga kommentarssystem som jag
använder. Företaget som "övertog" gamla Haloscan (som
fungerade perfekt) har som uttrycklig policy att inte syssla
med "kommentarer", man vill i stället vara ett 'socialt
forum' eller något liknande. Steg för steg begränsar man
möjligheten att använda Haloscans gamla funktioner: senast
har man strukit möjligheten att moderera och editera
kommentarerna. Det har bl.a. till följd att man inte kan
rätta upp skrivfel i sina egna kommentarer, inte ta bort
eventuellt förgripliga sådana och,värst av allt: man kan
inte längre ta bort de dubbleringar som av någon anledning
förekommer ibland.
Hoppas ni kan ha överseende med detta ett litet tag. Jag får antingen byta system (vilket kommer att medföra vissa andra nackdelar) eller, optimalt, få ett eget system konstruerat.
Den som vill läsa Anders Norborgs kommentar och mitt svar kan gå till You gotta pay the band. (OBS till Anders - därfinns även din senaste kommentar)
Hoppas ni kan ha överseende med detta ett litet tag. Jag får antingen byta system (vilket kommer att medföra vissa andra nackdelar) eller, optimalt, få ett eget system konstruerat.
Den som vill läsa Anders Norborgs kommentar och mitt svar kan gå till You gotta pay the band. (OBS till Anders - därfinns även din senaste kommentar)
Thomas Nydahl: Kulturen vid stupet
En ganska lång anmälan och diskussion av
Thomas Nydahls nya essäsamling.
"Svensk popstjärna uppträder för brutal regim"
DN:s nätupplaga toppar just nu med ett antal
artiklar under rubriken "UD leder affärsresa till
brutal regim" alternativt "UD
ordnar affärsresa till korrupt regim". Landet är
det svårstavade Azerbajdzjan. Handelsministern (nån
som vet vad hon heter?) är bekymrad. "Experter" är
dock mera sangviniska: "Människor är väldigt
korrupta och som företag måste du spela enligt deras
regler. Det finns många bolag som är villiga att ta
din plats"
Nästa års schlagerfestival kommer också att hållas i A. Någon kritik eller rent av uppmaning att inte delta har dock inte hörts av. Popkulturen är ju en värld för sig där andra regler gäller än i verkliga livet. Skulle man ifrågasätta ett svenskt deltagande fick man säkert världens största facebookgrupp på halsen och kanske en Occupy Globenrörelse med tält och allt.
Litet kul kan det dock bli eftersom det är väldigt krångligt att få inresevisum till A. även för "journalister" och liknande. Då kanske det kan bli litet debatt. Eller också gör man i A. som vid Olympiaden 1936 då alla trakasserier mot främlingar tillfälligt förbjöds.
Nästa års schlagerfestival kommer också att hållas i A. Någon kritik eller rent av uppmaning att inte delta har dock inte hörts av. Popkulturen är ju en värld för sig där andra regler gäller än i verkliga livet. Skulle man ifrågasätta ett svenskt deltagande fick man säkert världens största facebookgrupp på halsen och kanske en Occupy Globenrörelse med tält och allt.
Litet kul kan det dock bli eftersom det är väldigt krångligt att få inresevisum till A. även för "journalister" och liknande. Då kanske det kan bli litet debatt. Eller också gör man i A. som vid Olympiaden 1936 då alla trakasserier mot främlingar tillfälligt förbjöds.
Dikten överträffar verkligheten eller tvärtom?
Det här blir bara ett kort snedsteg in i
kulturens, eller åt minstone litteraturens,
värld. Närmast ville jag dra uppmärksamheten
till en artikel av Ola Larsmo
Vad är egentligen en roman i dag? Den
diskuterar som ni kan se förhållandet mellan
fakta och fiktion i Elisabeth Åsbrinks "I
Wienerwald står träden kvar." En bok som jag
inte läst trots den lockande titeln eftersom jag
kände att jag inte orkade läsa om Kamprad en
gång till. Tydligen är boken nominerad till
Augustpriset i kategorin "fackböcker" men en
kritiker har gått till angrepp mot boken för att
den gör "fiktion av förintelsen."
Jag fäste mig vid det hela eftersom jag i somras läste och skrev om Yvonne Hirdmans "Den röda grevinnan". Den boken fick t.o.m. Augustpriset och när jag läste den tog jag för givet att det var i kategorin skönlitteratur (eller vad det nu heter). Till min förvåning upptäckte jag sedan att den fått priset som bästa "fackbok." Den som är intresserad kan läsa vad jag skrev under rubriken "Min bokmässa." Det irriterade mig en aning: det var en intressant och spännande bok, uppenbarligen baserad på personliga erfarenheter och familjetradition, men är det en historisk fackbok? (Yvonne Hirdman är "genusvetare" och hon lägger också ett, låt vara grovmaskigt, genusfilter över sin historia. Det är givetvis helt OK men hon gör det utan varje ansats till vetenskaplig metodik. Då blir det "påhitt" enligt min mening, inget fel i det, det kan vara både roligt och tankeväckande att läsa. Men i en "fackbok"?)
Jag har snavat över det här problemet tidigare. Först gällde det en sedermera prisbelönad bok "I skuggan av ett brott" av Helena Henschen. Författaren skriver om ett blodigt och välkänt morddrama i sin egen familj men kommer knappast med några nya fakta eller kunskaper utan fyller på med uppdiktade psykologiska förklaringar och fingerade dialoger och utläggningar. Läs eventuellt "Sågad författare hyllad." (Det är jag som sågar, alla andra gillade boken.)
Vad värre är anmälde jag också vissa betänkligheter gentemot Herta Müllers lovprisade roman "Atemschaukel." (Mitt inlägg här). Sedan Müllers medförfattare, Oscar Pastior, avlidit fortsätter hon att beskriva dennes uplevelser från lägret med vad som skall vara hans egna ord. Senast då glider framställningen över i fiktion. Det medges att detta är ett mera komplicerat fall än de tidigare omnämnda: romanen ger sig naturligtvis aldrig ut för att vara annat än "fiktion". Men dock vet man att den är grundad på en lägerfånges egna lidanden och erfarenheter. Samtidigt vet man att det är någon annan som berättar, någon annan med en annorlunda erfarenhetsbakgrund och skapande fantasi. Någon har ställt sig mellan lägerfången och läsaren.
Atemschaukel fick enstämmiga lovord av svensk kritik. I Tyskland var mottagandet mera nyanserat och delvis reserverat.
Jag skulle personligen aldrig kunna läsa böcker som Joyce Carol Oates "Blonde" eller Ernst Brunners Karl XII. Jag vet att det inte är Marilyn eller Kalle Dussin som skrivit böckerna och då skall man inte skriva "jag."
Det här har ibland diskuterats på svenska kvalitetetsbloggar. Ett aktuellt exempel Fransk autofiktion från Karin Stensdotter.
Jag fäste mig vid det hela eftersom jag i somras läste och skrev om Yvonne Hirdmans "Den röda grevinnan". Den boken fick t.o.m. Augustpriset och när jag läste den tog jag för givet att det var i kategorin skönlitteratur (eller vad det nu heter). Till min förvåning upptäckte jag sedan att den fått priset som bästa "fackbok." Den som är intresserad kan läsa vad jag skrev under rubriken "Min bokmässa." Det irriterade mig en aning: det var en intressant och spännande bok, uppenbarligen baserad på personliga erfarenheter och familjetradition, men är det en historisk fackbok? (Yvonne Hirdman är "genusvetare" och hon lägger också ett, låt vara grovmaskigt, genusfilter över sin historia. Det är givetvis helt OK men hon gör det utan varje ansats till vetenskaplig metodik. Då blir det "påhitt" enligt min mening, inget fel i det, det kan vara både roligt och tankeväckande att läsa. Men i en "fackbok"?)
Jag har snavat över det här problemet tidigare. Först gällde det en sedermera prisbelönad bok "I skuggan av ett brott" av Helena Henschen. Författaren skriver om ett blodigt och välkänt morddrama i sin egen familj men kommer knappast med några nya fakta eller kunskaper utan fyller på med uppdiktade psykologiska förklaringar och fingerade dialoger och utläggningar. Läs eventuellt "Sågad författare hyllad." (Det är jag som sågar, alla andra gillade boken.)
Vad värre är anmälde jag också vissa betänkligheter gentemot Herta Müllers lovprisade roman "Atemschaukel." (Mitt inlägg här). Sedan Müllers medförfattare, Oscar Pastior, avlidit fortsätter hon att beskriva dennes uplevelser från lägret med vad som skall vara hans egna ord. Senast då glider framställningen över i fiktion. Det medges att detta är ett mera komplicerat fall än de tidigare omnämnda: romanen ger sig naturligtvis aldrig ut för att vara annat än "fiktion". Men dock vet man att den är grundad på en lägerfånges egna lidanden och erfarenheter. Samtidigt vet man att det är någon annan som berättar, någon annan med en annorlunda erfarenhetsbakgrund och skapande fantasi. Någon har ställt sig mellan lägerfången och läsaren.
Atemschaukel fick enstämmiga lovord av svensk kritik. I Tyskland var mottagandet mera nyanserat och delvis reserverat.
Jag skulle personligen aldrig kunna läsa böcker som Joyce Carol Oates "Blonde" eller Ernst Brunners Karl XII. Jag vet att det inte är Marilyn eller Kalle Dussin som skrivit böckerna och då skall man inte skriva "jag."
Det här har ibland diskuterats på svenska kvalitetetsbloggar. Ett aktuellt exempel Fransk autofiktion från Karin Stensdotter.
Fina grejer sa Gustav Geijer
Förgäves mana de den höga sanning
med mörk besvärjningsformel; just det mörka
fördrar hon icke; ty hon bor i ljuset.
I Febi värld, i vetande som dikt,
är allting klart: klart strålar Febi sol,
klar var hans källa, den kastaliska.
Vad du ej klart kan säga, vet du ej;
med tanken ordet föds på mannens läppar:
det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta.
Den sanna vishet liknar diamanten,
en stelnad droppe utav himlaljuset;
med mörk besvärjningsformel; just det mörka
fördrar hon icke; ty hon bor i ljuset.
I Febi värld, i vetande som dikt,
är allting klart: klart strålar Febi sol,
klar var hans källa, den kastaliska.
Vad du ej klart kan säga, vet du ej;
med tanken ordet föds på mannens läppar:
det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta.
Den sanna vishet liknar diamanten,
en stelnad droppe utav himlaljuset;
Det är en märklig tanke att i denna tid, då allting
som är äldre än tio år eller så attackeras och raseras som
historiska relikter ovärdiga ett postmodernt, kulturrelativt och
homeopatiskt samhälle, finns ett område där benhård konservatism
råder och där varje avvikelse från uråldriga normer betraktas som
ett frontalangrepp på ...ja på, vad egentligen...kanske bara på dem
som tjänar sitt levebröd på att allt förblir vid det gamla.
Givetvis syftar jag på Vårt Svenska Språk. Ingen skulle väl vilja beteckna sig själv som "åsiktspolis", "moralpolis" e.dyl.men beteckningen "språkpolis" bärs utan vidare som rättfärdighetens stolta sheriffstjärnor på kavajslag och jackkragar. Senast ut är en Ingrid Hedström som i DN beklagar sig: Otacksam uppgift att vara språkpolis. "Formula" får man inte säga för Ingrid, det heter "ingredienser" eller "recept." (Jag kunde i detalj utveckla varför det inte är samma sak -och "ingredienser" är väl inte heller detsamma som "recept" - men låter det passera. Våra språkpoliser vägrar ofta att inse att det faktiskt finns utrikiska ord som inte riktigt har någon motsvarighet i ärans och hjältarnas.) Men det är först när det blir fråga om ordet "karaktär" som Ingrid verkligen ser rött: "Ophelia is a character in Hamlet, men är hon en ”karaktär” i Hamlet? Nej, nej och åter nej! Hon är en rollfigur i Hamlet."
Jaha. Vad i all sin dar är en "rollfigur"? Ordet finns inte i SAOL. Är Ofelia en ”figur” i Hamlet, låter inte det litet förnedrande? ”Vad är det där för figur som hoppar i bäcken?” –”Det är Ofelia.” Och vad tillför ordet ”roll” i sammanhanget? ”Ofelia är en konstig figur, lätt hysterisk, men det är bara en roll. Hon finns inte i verkligheten.”
Jag kan verkligen inte se vad det är för fel på ordet "karaktär" i sammanhanget. De flesta av oss är väl karaktärer hoppas jag, personligheter sammansatta av olika egenskaper och tycken. Den som känner Ingrid Hedström kanske säger: ”Ingrid är verkligen en inspirerande karaktär.” Om någon annan säger man kanske:”nej en sådan karaktär vill jag inte ha något att göra med.” Ofelia är också en karaktär. En bräcklig, oskyddad, lätt hysterisk flicka som drivs in i vansinne av släkt och vänner. (Har ni förresten tänkt på att Gertrud ger en ingående och detaljerad beskrivning av självmordet. Hon måste alltså ha varit ögonvittne så varför hjälpte hon då inte flickan?) Ofelia är mer än bara någon konstruerad ”rollfigur.”
Sen tycker jag att man skall vara litet försiktig med att gnälla på särskrivning. Mikael Parkvall har ju visat att den har en gamla anor. (Det "största demokratiska experimentet i modern tid" - Wikipedia- menar att Bellman gjorde fel när han skrev "brännvins flaska", inte heller gillar man tidningsnamnet "Östgöta Correspondenten". Halv- eller obildade w-medarbetares vanliga hybris, inget att bry sig om egentligen.) Men värre är att de praktiska exempel man hittar på stan (”skum banan” , "kyckling lever" osv.) som regel har textats av invandrad arbetskraft som mödosamt försöker att lära sig ett nytt språk. En viss respekt kanske man bör visa dem istf att bara skoja om deras fel. Kallas inte sånt apartheid på ren svenska?
Läs gärna Språkexperternas dolda värderingar på denna blogg. En något mindre aggressiv version av detta inlägg refuserades på sin tid av Regeringskansliets personaltidning, trots att den var beställd, pga att språkexperterna kände sig "kränkta." Alltid något.
Givetvis syftar jag på Vårt Svenska Språk. Ingen skulle väl vilja beteckna sig själv som "åsiktspolis", "moralpolis" e.dyl.men beteckningen "språkpolis" bärs utan vidare som rättfärdighetens stolta sheriffstjärnor på kavajslag och jackkragar. Senast ut är en Ingrid Hedström som i DN beklagar sig: Otacksam uppgift att vara språkpolis. "Formula" får man inte säga för Ingrid, det heter "ingredienser" eller "recept." (Jag kunde i detalj utveckla varför det inte är samma sak -och "ingredienser" är väl inte heller detsamma som "recept" - men låter det passera. Våra språkpoliser vägrar ofta att inse att det faktiskt finns utrikiska ord som inte riktigt har någon motsvarighet i ärans och hjältarnas.) Men det är först när det blir fråga om ordet "karaktär" som Ingrid verkligen ser rött: "Ophelia is a character in Hamlet, men är hon en ”karaktär” i Hamlet? Nej, nej och åter nej! Hon är en rollfigur i Hamlet."
Jaha. Vad i all sin dar är en "rollfigur"? Ordet finns inte i SAOL. Är Ofelia en ”figur” i Hamlet, låter inte det litet förnedrande? ”Vad är det där för figur som hoppar i bäcken?” –”Det är Ofelia.” Och vad tillför ordet ”roll” i sammanhanget? ”Ofelia är en konstig figur, lätt hysterisk, men det är bara en roll. Hon finns inte i verkligheten.”
Jag kan verkligen inte se vad det är för fel på ordet "karaktär" i sammanhanget. De flesta av oss är väl karaktärer hoppas jag, personligheter sammansatta av olika egenskaper och tycken. Den som känner Ingrid Hedström kanske säger: ”Ingrid är verkligen en inspirerande karaktär.” Om någon annan säger man kanske:”nej en sådan karaktär vill jag inte ha något att göra med.” Ofelia är också en karaktär. En bräcklig, oskyddad, lätt hysterisk flicka som drivs in i vansinne av släkt och vänner. (Har ni förresten tänkt på att Gertrud ger en ingående och detaljerad beskrivning av självmordet. Hon måste alltså ha varit ögonvittne så varför hjälpte hon då inte flickan?) Ofelia är mer än bara någon konstruerad ”rollfigur.”
Sen tycker jag att man skall vara litet försiktig med att gnälla på särskrivning. Mikael Parkvall har ju visat att den har en gamla anor. (Det "största demokratiska experimentet i modern tid" - Wikipedia- menar att Bellman gjorde fel när han skrev "brännvins flaska", inte heller gillar man tidningsnamnet "Östgöta Correspondenten". Halv- eller obildade w-medarbetares vanliga hybris, inget att bry sig om egentligen.) Men värre är att de praktiska exempel man hittar på stan (”skum banan” , "kyckling lever" osv.) som regel har textats av invandrad arbetskraft som mödosamt försöker att lära sig ett nytt språk. En viss respekt kanske man bör visa dem istf att bara skoja om deras fel. Kallas inte sånt apartheid på ren svenska?
Läs gärna Språkexperternas dolda värderingar på denna blogg. En något mindre aggressiv version av detta inlägg refuserades på sin tid av Regeringskansliets personaltidning, trots att den var beställd, pga att språkexperterna kände sig "kränkta." Alltid något.
Dödens köpman- slutet på historien?
En garanterat tråkig text hittar ni under den
här länken Dödens köpman som jag
just lagt upp. Tråkig därför att det bara är en uppsummering och
möjligen en slutpunkt för en affär som jag med vissa mellanrum
skrivit om sedan 2004. Men ännu tråkigare eftersom den belyser
hur inkompetent och naiv svensk utrikespolitik ofta varit och
hur politiska överväganden både från väst ch öst övertrumfar
moral och rättvisa. Skurkarna vinner alltid.
Men det visste vi ju redan.
Men det visste vi ju redan.
Litet väl mycket yttrandefrihet
Herr Bernadotte har gjort det igen. I
en intervju i Sv.D. som dock tydligen är ett referat
från Dagens Industri ("Kungen är kritisk mot
Papandreou") pladdrar han glatt om Grekland och politiken.
Kungen är bekymrad inför folkomröstningen. " Jag tror
att vi alla är bekymrade, självklart ja. Det är det stora
spörsmålet och över huvud taget försöker man förstå sig på
vad som händer - och den här sista rundan - ja, det är
väldigt få som förstår sig på den, säger kungen.
Nu går det bara att hålla tummarna. Läget verkar ju bli värre, konstaterar kungen."
Men det gäller att snabba på: "Hur lång tid tar det att ordna till en folkomröstning? Någon säger att det är om två månader. Två månader (!) ska hela det ekonomiska systemet i världen - framför allt i Europa - vänta. Det går ju inte,"
Men allt är inte dystert här i världen. Statschefen öser ut beröm över SAAB-Muller: "Han har verkligen hållit ut och kämpat till det oändliga. Det måste jag säga. Han har inte gett upp. Jag förstår inte hur en människa kan ha så mycket ork och hitta nya lösningar. Det tycker jag är imponerande"
Kungen har ju gjort bort sig i många sammanhang på senaste tiden. Men att göra klart politiska uttalanden är väl ändå av en helt annan dignitet än "kaffeflickor", popsångerskor o.dyl. Någon politisk reaktion från de ansvariga har dock hittills inte hörts.
Den 12/11 har Republikanska Föreningen sitt årsmöte. Jag hade ursprungligen tänkt delta men tyvärr fått förhinder. Man kommer också att presentera ett nytt tidskriftsprojekt "Reform." Det är bra att föreningen fått många nya medlemmar men det är hög tid att försöka utarbeta effektiva strategier för att vinna över en opinion som väl till stor del är bedårad av Kronprinsessans havandeskap.
Nu går det bara att hålla tummarna. Läget verkar ju bli värre, konstaterar kungen."
Men det gäller att snabba på: "Hur lång tid tar det att ordna till en folkomröstning? Någon säger att det är om två månader. Två månader (!) ska hela det ekonomiska systemet i världen - framför allt i Europa - vänta. Det går ju inte,"
Men allt är inte dystert här i världen. Statschefen öser ut beröm över SAAB-Muller: "Han har verkligen hållit ut och kämpat till det oändliga. Det måste jag säga. Han har inte gett upp. Jag förstår inte hur en människa kan ha så mycket ork och hitta nya lösningar. Det tycker jag är imponerande"
Kungen har ju gjort bort sig i många sammanhang på senaste tiden. Men att göra klart politiska uttalanden är väl ändå av en helt annan dignitet än "kaffeflickor", popsångerskor o.dyl. Någon politisk reaktion från de ansvariga har dock hittills inte hörts.
Den 12/11 har Republikanska Föreningen sitt årsmöte. Jag hade ursprungligen tänkt delta men tyvärr fått förhinder. Man kommer också att presentera ett nytt tidskriftsprojekt "Reform." Det är bra att föreningen fått många nya medlemmar men det är hög tid att försöka utarbeta effektiva strategier för att vinna över en opinion som väl till stor del är bedårad av Kronprinsessans havandeskap.