Bengt O.
Flarnfri schalottenlök
Arkiv maj 2010
Inlägg
Sektioner
 Bloggteman:
Prenumerera:
Annan rss-läsare:
Senaste kommentarer:
 
2010 05 21
Det slutgiltiga avlivandet av Gustav Lindström
Kollega hakke har upptäckt Olle Adolphsons visa om Gustav Lindström. Anledningen var tydligen en utsikt över Riddarfjärden och Gamla Stan från en terrass nära Slussen. Visan passar utomordentligt bra i dessa tider då några av de bästa Stockholmsutsikterna är hotade av kortsiktiga och kortsynta intressen.

Stan som dom äntligen lyckats skada i märgen

Redan 2003 då den första omgången förslag om Slussens ombyggnad förstod jag hur det skulle bli. Med utgångspunkt från hakkes bloggtext har jag därför lagt upp det jag skrev redan för 7 år sedan, med utgångspunkt just från Olle Adolphsons visa. Rubriken är, liksom ovan, Det slutgiltiga avlivandet av Gustav Lindström.

Litet roande är det att 2003 års förslag utgår från att nya Slussen skulle stå färdig 2015! Frågan nu är väl om man ens hunnit börja då.

arkivlänk         
 

2020 2010 06 19
En kvarts seger för förnuftet?
I en debattartikel i DN 17/5  skriver tre av Stockholms borgarråd (1) med finansborgarrådet Sten Nordin i spetsen bl.a. följande: "Vi vill bevara den vackra utsikten över Mälaren och Saltsjön och vi är noga med att de värden som finns i denna knutpunkt mellan Södermalm och Gamla Stan tas till vara. Detta innebär framför allt att den föreslagna centralt placerade byggnaden norr om Södermalmstorg stoppas."

Det betyder att en stor del av de nuvarande utsikterna mot Strömmen och Saltsjön kommer att bevaras. Det är viktigt inte bara för själva Slussen utan för ett antal högt belägna gator och gränder på Söder som alltså får behålla den utsikt som (miss)Fosterförslaget ville ta ifrån dem.

Tyvärr säger man inget definitivt om den Berlinmur av byggnader som kommer att spärra av utsikten mot Gamla Stan och Mälaren när man kommer från Götgatan eller Hornsgatan. Men tydligen har politikerna lyssnat på medborgaropinionen och om den fortsätter att manifesteras kanske ett visst hopp finns även här.

Jag tyckte det var intressant när en ledande postmodernist skrev på Yimbys website om vad han kallade "Kartongsyndromet." Det intressanta var att han började ganska uppgivet: "De som demonstrerar för ett bevarande av dagens Slussen, dess ”kontraster och hemligheter, dess lager av historia” som det heter i det upprop som hyllar modernismens trafiklösning (formulerat på Konstakademien i april 2009), de kommer att få rätt "  "Kartongsyndromet" innebär, menar skribenten att arkitektskisser och presentationer i massmedia ritat in fula "kartonger" där de nya husen kommer att stå och den dumma allmänheten kan naturligtvis inte förstå att det är bara är markeringar.

Överhuvudtaget verkar det svida i själen hos stadsplanerare och politiker att allmänheten fått komma till tals. De tre borgarråden skriver emellertid "vi går vidare med full fart med förnyelsen av Slussen som knutpunkt för kommunikationer samtidigt som frågan om framtida byggnader analyseras vidare".  Det verkar trots allt ge en liten öppning. De flesta som har en åsikt i frågan vill nog ha en snabb och ändamålsenlig lösning av trafikproblemen och en ordentlig renovering. Men den som dessutom vill bevara de unika utsikterna stämplas som medlemmar av "kultureliten" som vill att folk skall få vinkeljärn i huvudet. Den ovannämnde skribenten på Yimbys site menar att det här är de historiska minnen vi tycker är viktiga. För en avvikande uppfattning se mina inlägg om Södermalmstorg resp. Ryssgården.

Det finns en demokratipolitisk fråga också i detta sammanhang: De mest "vidunderliga"  - för att använda ett ord som ofta förekommit i diskussionen  -  utsikterna kommer enligt förslaget att reserveras för ett fåtal människor som kommer att arbeta i de nya kontorshusen. (Undrar om Berg arkitektkontor har första tjing?) Hade man menat allvar med att det är en stadsbyggnads- och arkitektonisk fråga skulle man väl föreslagit byggnader dit allmänheten hade tillträde, t.ex. Operahus, museumskvarter och liknande. Den verkliga bevekelsegrunden lär väl vara att det gäller att dra in så mycket intäkter som möjligt för att i enlighet med en kortsiktig -och kortsynt- ideologi göra projektet "självfinansierande."


(1)  Centern är inte med. Dess gruppledare beklagar i stället djupt att en av kartongerna inte byggs och är ganska sur på "Alice" och är rädd att hon inte kommer att ge sig. Enligt Ankersjö har en grupp av "200 högröstade personer"  haft en tillfällig framgång mot  "alla Stockholmares prioriteringar."  Nåja. Så länge man inte bygger om Stureplan lär han väl bli nöjd till slut.


arkivlänk         



2010 05 14
En centraleuropeisk afton
Brevet har väl ännu inte spelat ut sin roll som kommunikationsmedel människor emellan, men dess guldålder är förrunnen. Numer har telefon, telegraf, ljudband och andra tekniska medier inkräktat på brevets hegemoni. Det betraktas karakteristiskt nog i vida mindre grad än förr som en ohövlighet, om man lämnar ett brev obesvarat.
Ur  förordet till "Kära Du. Svenska brev från sju sekel", 1968 (!)
Ovanstående motto från 1968 får sin speciella relief genom att i dagens läge även de åberopade "tekniska" medierna telegraf och ljudband spelat ut sin roll för den mellanmänskliga kommunikationen.

Senare än alla andra läser jag Thomas Nydahls "En centraleuropeisk afton" en samling brev som utväxlades mellan Nydahl och Alvar Alsterdal åren 1985 till 1991, då Alsterdal dog endast 64 år gammal. Men jag är glad att jag väntade tills jag kunde läsa den långsamt och omsorgsfullt.

Boken har fått genomgående positiva och välvilliga recensioner. Ett urval finns på Tusculum Förlag som givit ut brevsamlingen, rimligtvis utan förhoppning om något större ekonomiskt utbyte. En insiktsfull reaktion finns hos Gunnar Pettersson (som själv förekommer i boken som bekant både till Nydahl och Alsterdal). Själv vågar jag inte tillägga något. Den bestående känslan är ett lätt vemod över det intellektuella - och spirituella - fyrverkeri som avspeglas i breven, den enorma beläsenheten och kunskapen om Europas alla länder och Mellanöstern, nyfikenhet inför politik, musik men också vackra damer, god mat och goda viner. Och allt detta lekande lätt, liksom i förbigående "som ett uttryck för den självklara och avundsvärda förmågan att leva ett gott liv" som en recensent skrev.

Vemod därför att något sådant knappast får förekomma i dag och om det gör det knappast blir dokumenterat och än mindre publicerat. Nydahl talar själv i inledningen om "vår egen tids utbildningssystem och (brist på) bildning" som "signifikativ och utslagsgivande."

Två citat som fångar något av bokens kärna. Bengt Anderberg skrev om Alsterdal: "Vem skall man nu fråga om Polens affärer, om antikvariaten i Amsterdam och Rabbi Loews lärda kusiner i Cernauti."  I en recension av boken skriver  Michel Ekman i SvD: "Det hat som finkulturens fiender ibland uttrycker kan se ut som avund, en frätande misstanke om att de går miste om nöjen som öppnare, kunnigare och mer bildade människor erbjuds."

På ett föredömligt sätt har Thomas Nydahl försett boken med korta fotnoter som upplyser om personer och företeelser som omnämns i boken men som möjligen inte är så kända för nutida läsare. En anmälare skrev att ett möte med Alsterdal fick henne att "känna sig intelligentare än man är."  Det gäller också när man läser denna bok.


arkivlänk         



 
2010 05 05
The terrorists have won
Den 4 och 5 maj firas i Nederländerna en minnesdag för fallna och mördade i andra världskriget respektive 65-årsdagen av befrielsen. Det  är inget slött bemärkelsdagsfirande vilket som helst utan ett verkligt nationellt arrangemang. Idag t.ex. sände en av tevekanalerna hela dagen reportage med inslag från hela landet och en mängd dokumentärmaterial från 1945. I ett särskilt "befrielsetåg" som åkte mellan historiska platser genom halva landet fanns offer och soldater, ögonvittnen och efterlevande som intervjuades och fick berätta sina historier framför kameran. 17000 (!) kanadensiska studenter deltog i en parad, en för varje kanadensisk soldat som stupat i kriget. Trots den allvarliga bakgrunden var det en riktig folkfest bla. med ett antal skotska säckpipeorkestrar. Nåja, befolkningen har varit med om värre.

Igår var det ett mera sombert firande i Amsterdam. På det stora torget de Dam framför palatset hade många tusen människor församlats med kungahuset och regeringen i spetsen för att hedra de fallna. Just under de inledande tysta minuterna skrek vad som senare visade sig vara en ökänd förvirrad man rakt ut i luften. En närstående person tappade sin väska vilket fick andra runt omkring att ropa: " en bomb, en bomb". Inom några sekunder flydde tusentals människor i panik, trampade och knuffade ner varandra. En stor tragedi kunde ha inträffat men som genom ett under blev skadorna förhållandevis ringa även om ett antal personer fick föras till sjukhus. 63 skadade varav 2 svårt. Genom arrangörernas och ordningsmaktens resoluta ingripanden kunde man relativt snabbt lugna folkmassan och efter en stund kunde ceremonin genomföras som planerat.

Så långt har vi alltså kommit att en enda galnings skrik rakt ut i luften kan starta en massreaktion av panik hos många tusen människor där en större katastrof kunde undvikas endast genom lyckliga omständigheter.

Nu har vi inte alla fakta i målet men sannolikheten är väl ganska stor att det var en ensam förvirrad islamistisk idiot som på eget initiativ fyllde en bil med bensin och fyrverkeripjäser på Times Square i New York och därmed utlöste ett nationellt katastrofalarm med ingripande av presidenten, borgmästaren och samtliga säkerhetsorganisationer i landet.

bin Laden, om han nu finns och dessutom lever, måtte gnugga händerna i sin grotta. He' s got us on the run.

HHär är ett clip från Amsterdam.




arkivlänk         

       
2010 05 03
"Je dis que rien ne m'épouvante" - en av de saker som gör Wien litet annorlunda.
I kväll har Staatsoper premiär på "Carmen" i en stjärnspäckad uppsättning. Det blir ett halvdussin föreställningar. För att få en ståplatsbiljett måste man köa i 12 timmar utan garanti för att få någon. Allt annat är slutsålt och på "svarta börsen"  får man betala ca € 1000 för en biljett vilket egentligen verkar ganska billigt.

Det skulle bli en triumf för den avgående operachefen. Det blir det väl också trots att Rolando Villazon som Don José, Mariss Jansons som dirigent och just nu Elina Garancha i titelrollen har  backat ut med kort varsel, samtliga sjukdomsbetingat. Men ersättarna är också av högsta klass och dessutom, och det är det viktiga, sjunger Anna Netrebko Michaelas roll.

Villazon påminner mig om Zlatan: en stor talang som alltid är skadad när det gäller.

I Wien kan en föreställning antingen bli en enorm succé eller ett bottenlöst fiasko. Något mitt emellan finns inte. Netrebkos närvaro  borgar dock för att morgondagens recensioner kommer att bli översvallande.  Själva uppsättningen är f.ö. mer än 30 år gammal av Franco Zeferelli - Wienarna gillar gamla grejer.

I morgon kommer alla, publiken naturligtvis men också alla vi som inte var där, att ha en klar mening  om huruvida det var bra eller inte. Och då talar jag inte om kultureliten ( om det blir någon kritik skulle den väl komma därifrån) utan i högsta grad om verklighetens folk, på kaféer och i frisörsalonger. F.ö. visas hela föreställning på TV på torsdag kväll.

Här är en länk till ett clip där Netrebko sjunger en av Michaelas arior: http://www.youtube.com/watch?v=rqN9Jsre7ec

(Just som jag skriver detta visar kulturnyheterna ett reportage från repetitionerna och ett meddelande att jublet var stort efter premiären. )
arkivlänk                
 


 
 
2010 05 01
Folkets bröllopstårta
 




"en gammal hederlig prinsesstårta med marsipanlock. Färgen är dock vit i stället för grön. Tårtans botten är gjord av mandel, som täckts med jordgubbskompott och ovanpå detta ett lager med vaniljmousse och mandelkrisp. Och på toppen av det pudrade marsipantäcket en gyllene krona – liktydig med att en tia från varje såld tårta går till kronprinsessparets bröllopsstiftelse. "

Nej men hörni, vad håller ni på med? Ser ingen det löjliga i hela denna cirkus?  Har ni alldeles tappat sinnet för proportioner? Det är ju inte ens en fråga om gamla traditioner utan om alldeles nutida devot fjäsk.

Utan att ta till brösttoner om hur skattemedlen kunde använts bättre än till att finansiera ett par sysslolösa rikemansbarn kan vi t.ex. erinra om att Stockholms Slott, som ju dock är ett viktigt inslag i stadsbilden, håller på att vittra sönder och fått kläs in i hönsnät för att inte förbipasserande skall skadas av nerfallande material. Pengar till renovering saknas dock eftersom Haga Slott har första prioritet.  Stora delar av Hagaparken kommer dessutom att spärras av med ett stängsel. Allmänheten får då inte tillträde till ett antal klassiska minnesmärken.


 
Vive la République!
arkivlänk                  



2010 04 29
Nödrop från Wien

Efter en askfri resa till Wien, komplett datorhaveri och inkörning av ny laptop får detta ses som ett testinlägg.  Jag vet inte om man kommer att kunna kommentera eller ej.

Mellan Uppsala och Gävle låg snön djup. Här har äppelträd och maskrosor blommat ut, våren är i stort sett över och har gett plats för försommar.  Det är för varmt att sitta på balkongen. Men marknära ozon och solrök har ännu inte utbildats och på högre belägna gator kan man fortfarande se Karpaternas utlöpare och Bratislavas miljonprogramliknande förorter.

Den här texten har jag fått skriva två gånger eftersom man lätt kommer åt CAPS LOCK knappen. På min gamla dator sprätte jag helt enkelt bort den men den här nya är så fin att jag inte nämns göra det. Softwarelösningar välkomna.

Jag läser just nu: Ruth Rendell "The Monster in the Box", David Lagercrantz "Syndafall i Wilmslow", Thomas Nydahl "En centraleuropeisk afton" och Robert Menasse "Ich kann ein jeder sagen"  En bok på balkongen i eftermiddagssol, en annan i läsfåtöljen och någon före insomnandet. Tänker med förnöjsamhet på vår ende nationalskald:

Här ville jag bygga mitt livs pensionat
och säga envar går förbi
att samvetsfrid parad med sömn jämte mat
se där min filosofi!

arkivlänk                


PS Rssfilen fungerar inte i det här nya - det tar nog lite tid innan jag får ordning på det.