Flarnfri schalottenlök - arkiv oktober 2010, del 2

Inlägg

2010 10 18

Radikalt förslag att minska krogvåldet

Bland den ej eftersända posten hittar vi majnumret av Grönköpings Veckoblad. "Högaktuell till mitten av juni" lovar man. Litet väl blygsamt eftersom åtminstone en del av artiklarna förefaller tämligen tidlösa.

Så t.ex. vill ju det nya "miljöborgarrådet" Per Ankersjö (c) väsentligt utöka och underlätta spritutskänkning på offentliga lokaler i Stockholm. Trots vår liberala grundsyn kan vi ju inte förneka att denna nya frihet också medför en del negativa effekter.

För att få gehör för sitt förslag kan ju Ankersjö då ta fasta på den "Åtgärdsplan mot våldet" som Hr polis Paulus Bergström lagt fram. Efter att med hänvisning till Bellman ha konstaterat att krogvåldet nu knappast ligger över 1700-talets påpekar B. att merparten av misshandelsfall i krogmiljö inträffar mellan klockan 12 och kvart över tolv på natten. Restaurangerna bör därför hålla stängt den kvarten. Dessutom visar forskningen att var femte kroggäst uppträder störande. En naturlig åtgärd är då givetvis att portförbjuda var femte gäst.

Se där ett förslag som väl borde kunna accepteras även av den mest liberale centerpartist.

Veckobladet tar även upp ett annat evigt aktuellt tema. Under rubriken "Pensionärer mot Euro!" redovisar man resultatet av en "engkät" bland dylika varvid det framkommer att 6 av de 10 intervjuade är emot att införa euron som valuta. 1 av de 10 vill ha tillbaka riksdalern och 2 andra vill ha tillbaka Erlander. Inte mindre än 30 % (3 st) vill återinföra vänstertrafik och 1 av 10 undrar vad det blivit av de små runda pappersunderläggen man hade under kaffekopparna förr. Eftersom man kan anta att en mera omfattande folkomröstning bland alla åldersgrupper skulle ge ungefär motsvarande resultat kan väl denna fråga äntligen avföras från dagordningen.

arkivlänk

2010 10 15

Totentanz

Den sista valsen med dig
Lyckan att vara tillsammans
Kärleken kom till mig
Det är som en dröm alltsammans

Från Totentanzkapelle, Marienkirche, Lübeck

arkivlänk

2010 10 14

En centerextremist (2) eller Bocken som trädgårdsmästare

Sällan eller aldrig har väl våra politiska prognoser slagit så fel som när vi trodde att centern skulle åka ur Stockholms kommunfullmäktige och dess ordförande Ankersjö inte längre skulle få leka med de stora pojkarna och flickorna. Läs vår niddikt om Ankersjö här under rubriken En centerextremist.

Men Stureplansbratsen var flera än vi trodde, centern går framåt och Ankersjö blir miljöborgarråd!!! Stockholm kan nu ställa in sig på att nya Slussen blir totalbebyggd med höga kommersiella byggnader, att man får en gigantisk badring i Riddarfjärden, att det blir sandstrand och party på Årsta holmar, att allt som har med friidrott att göra försvinner från Stockholms Stadion, att det blir en jättestor "surfanläggning" utanför Stadsgårdskajeni stället för kryssningsfartyg och att det skall bli tillåtet att servera alkohol hela natten utan att också servera mat. ("Vuxna människor bör själva få bestämma när de skall gå hem, det skall inte kommunen lägga sig i." Inte heller de som bor grannar till krogarna och har problem med det nattliga vrålet eller de som vill gå ifred på gatorna utan att bli nedslagen av berusade barn).

Länkar till de flesta förslag ovan finns i den föregående artikeln.

Det politiska vanvettet har uppenbarligen inga begränsningar ens på kommunal nivå.

arkivlänk

2010 10 13

Den obsegrade solen eller Mithrasdyrkan i Nyköping?

Den oförliknelige Torsten Ehrenmark berättade en gång om hur någon klottrat orden "Ner med Halléorkestern" på en bekvämlighetsinrättning i London. Det får väl klassificeras som någon sorts ädelklotter och imponerade även på herr Ehrenmark.

En liknande känsla fick vi när vi fann ovanstående klotter på en parkeringsplats utanför Nyköping. Sol Invictus var en senromersk gud som dyrkades över stora delar av imperiet (även i nuvarande Österrike) och troligen härrörde från Mithraskulten

Det intressanta med Sol Invictuskulten var att den sömlöst gick över i kristendomen: Konstantin och andra potentater var smarta nog att förlägga de kristna högtiderna till samma tider som Sol Invictus firades. Bara ett exempel på hur kyrkan exproprierat "hedniska" bruk och använt dem för sina egna syften. Det mest flagranta exemplet är naturligtvis dyrkandet av jungfru Maria som fick ersätta Isiskulten vilket förklarar alla de "svarta madonnor" som figurerar i den katolska världen.

På resa har vi inte tillgång till vår referenslitteratur utan får nöja oss med en hänvisning till, hör och häpna, Wikipedia. Med blotta ögat kan vi se att den innehåller en del felaktigheter men ger trots allt en rimlig information. En annan artikel är Christ, Constantine, Sol Invictus som vi hittat på nätet. Vi kan inte garantera för alla fakta och återkommer möjligtvis i denna fråga. Eller också inte.

Visst är det spännande att hitta en referens till denna gamla romerska religion nedklottrad på en vägg i Nyköping? Men Google visar oss obönhörligt på en annan och mycket trivialare förklaring. Uppenbarligen fins det också en sorts popgrupp med just detta namn. Iofs intressant men vi misstänker att Nyköpingsklottraren inte hade någon närmare kunskap om vad namnet stod för. Vi borde ha lärt oss av erfarenheten. Vad man än googlar på så finns det alltid böcker från Amazon om just dessa ord och dessutom en popgrupp som heter likadant. Amazon kan man ju filtrera bort i sökningarna men knappast popmusiken.

Så var det med det.

arkivlänk

2010 10 11

Om valet i Wien

Vi hade tänkt rapportera litet om gårdagens region- och kommunalval i Wien men upptäcker till vår förvåning att Dagens Nyheter faktiskt har en notis om resultatet under rubriken "Högerextrema går framåt i Wien."

Sedan lång tid har "det röda Wien" varit i fasta socialdemokratiska händer med absolut majoritet även om (s) backat i resten av landet och på federal nivå. Fortfarande är man det i särklass största partiet i Wien (44.3 %) men tvingas nu till besvärliga koalitionsförhandlingar. Hur som helst blir det en förlorarnas koalition då det konservativa partiet gjorde ett katastrofval och även de gröna förlorat efter fullkomligt onödiga och uppslitande interna strider.

Postfascistiska FPÖ ökade sin väljarandel med 12 procentpunkter och avancerade till näst största parti, exakt dubbelt så stort som det konservativa partiet. I det djupsvarta distrikt där vi bor förlorade (s) något men regerande ÖVP mycket. Vår egen taktikröstning på de gröna hade ingen effekt - i förra valet var man med en smal marginal tredje största parti före FPÖ men blev denna gång ordenligt akterseglade. Litet ironiskt var att FPÖ i sin direktadresserade valpropaganda framhöll avskaffandet av rösträtt för utlänningar som ett viktigt krav.

FPÖ:s valpropaganda var av en kaliber som aldrig tidigare skådats och vore otänkbar i de flesta europeiska länder. I tre påkostade "tidskrifter" har man med någon veckas mellanrum trumpetat ut sitt budskap. Intressantast var en hel broschyr om turkbelägringen 1683 - en någorlunda korrekt skildring av händelserna (1) men med karikatyrteckningar på varje sida föreställande politiska figurer ur samtiden. Budskapet var omöjligt att undgå.

I en teckning ser man partiledaren uppmana en blond fräknig yngling att skjuta prick på "Mustafa" - om han träffar bjuds han på varm korv. Ett internetspel där det gäller att skjuta ner så många minareter som möjligt har också förekommit men togs faktiskt bort efter en hel del protester. Den grövsta förlöpningen var dock annonser om "Wienerblut" som inte borde uppblandas med alltför mycket främmande.

Och det lönade sig. Frågan är dock varför. I Wien finns förvisso en stark invandrarfientlig strömning, speciellt i de ytterdistrikt där andelen invandrare kan vara mycket hög. Men vi tror knappast att detta är hela förklaringen. Österrike har sedan länge styrts av regeringar som ingen egentligen tyckt om, oavsett politisk färg på förbundskanslern. Det gäller i särskilt hög grad nuvarande regeringskoalition som består av de två partier som klart förlorade i senaste parlamentsvalet. Någon konsensuskultur som t.ex. i Sverige finns inte. Regeringsarbetet blir därför låst och trögt. Den egentliga makten ligger i händerna på ett antal organisationer och intressegrupper som var och en enbart har som intresse att slå vakt om sina egna intressen. Ingen politiker vågar stöta sig med dem.

Naturligtvis blir många medborgare trötta på detta sakernas tillstånd. FPÖ under den finslipade Haider och nu under den råpopulistiske Strache har då erbjudit ett alternativ. De gröna var på god väg men var till sist inte förmögna att formulera ett allomfattande konsistent politikalternativ och slits dessutom sönder av interna stridigheter sedan den föregående ordföranden (yes, en riktig ordförande inget talrör), en förtroendeingivande professor avgått med ålderns rätt.

Det här är en allvarlig utveckling. En österrikisk författare och journalist definierade Haiders FPÖ som fascistiskt men med karaktäristika som passar in i nutiden: "Blod och jord" blev "hembygd", rasismen blev rabiat patriotism. Statskupp och revolution ersattes med erövrandet av makten inifrån, med parlamentariska medel. Vi skrev en längre text om detta i samband med Haiders död: Statsbegravning för en fascist. Där drog vi också vissa paralleller med Sverige och försökte varna för en liknande utveckling. Felaktigt förutspådde vi dock att Sverigedemokraterna inte skulle komma in i Riksdagen utan snarare att något av de mindre allianspartierna skulle bryta sig ut och satsa på de flitiga och arbetsamma, patrioterna som inte vill veta av EU och göra upp räkningen med bidragsmissbrukare och zigenska tiggare i tunnelbanan. Litet av verklighetens folk, kanske.

Rötterna finns där. Kanske blir det anledning att återkomma om detta.

arkivlänk

(1) Turkarna besegrades av en här under ledning av den polske kungen Jan Sobieski och som bestod av polacker, bayrare, franker, schwaber och österrikare. I FPÖ-broschyren omnämns visserligen Sobieski men endast i förbifarten som en av flera fältherrar.

2010 10 08

Stuck in Stockholm

När Mario Vargas Llosa fick frågan om vilka svenska författare han känner till nämner han i första hand Stieg Larsson. Vi ger upp. Vi måste väl ha fel eftersom hela världen inklusive nobelpristagaren är emot oss. Som vi berättat många gånger läste vi den första boken i serien och fann den utomordentligt usel. Den andra delen gav vi upp efter ungefär hälften. Vi skulle naturligtvis inte ha givit upp så kvickt och erinrar oss att det krävdes flera försök innan vi tog oss igenom "Ulysses" också och att vi aldrig, trots intensiva ansträngningar, lyckades komma igenom den berömda "Catch 22", en av de tråkigaste böcker vi haft i vår hand.

Men vår motivation att ge Larsson en ny chans är just nu i bottenläge. "Män som hatar avspärrningar" skulle man också ha kunnat rubricera denna post. Utan föregående varning har den centrala delen av S:t Paulsgatan spärrats av för trafik i två dagar. Orsaken: Inspelning av en amerikansk film baserad på "Millenniumtrilogin". Normalt sett vore det inte mycket att bråka om, vi har haft ABBA och Pierce Brosnan i vägen förut men nu är det faktiskt omöjligt under två dagar att med bil ta sig fram till den plats där vi f.n. vistas. Inom stan har Stockholm en utomordentlig kollektivtrafik om elektriciteten fungerar och tågen inte skenar när nödbromsen faller ut. Men någon gång kan det faktiskt finnas legitima skäl att åka hem med bil. Det hela beror på en fullkomligt vanvettig trafikomläggning på östra Södermalm som av kommersiella skäl drevs igenom av radarparet Annika Billström (s) och Kristina Stenbeck (kap) för några år sedan.

En arg dam i TV har anmält det hela till JO men som en representant för staden förklarar "det sätter Stockholm på kartan."

En trivialitet och inte mycket att skriva om för vår kosmopolitiska läsekrets. Men ett litet sidoljus på de prioriteter som våra politiker sätter kastar det trots allt.

arkivlänk

2010 10 08

...och då det sagts att stenar skola ropa

Med något som liknar bestörtning upptäcker vi att det faktiskt finns en hel del folk som verkligen tror att biskopens fras att "om någon tystnar eller tystas i kampen för människovärde, måste vi se till att också stenarna ropar" faktiskt skulle betyda en uppmaning att kasta sten (stena) sverigedemokraterna. Se t.ex. en del kommentarer på den här bloggen. Och när Karin citerar vår tolkning replikerar någon: "Den alternativa tolkningen är att Jesus hotade fariséerna med våld. "

Vi har en viss förståelse för att många (de flesta?) inte kan identifiera ett bibelcitat. (Men om man som en kommentator är 65 år inskränks denna förståelse till ett minimum.) Men man kan ju tänka litet själv också.

Här kommer nu två citat om de ropande stenarna ur ett av svensk litteraturs största mästerverk:

Den stenstumt döve började att skildra det värsta ljud han hört. Det hördes inte. Jo, just när örats hinnor sprängdes sönder kom som ett sus av sorgsen säv, det sista – när fototurben sprängde Dorisburg. - - - - -

Så talade den döve som var död. Men då det sagts att stenar skola ropa så talade den döde i en sten. Han ropade ur stenen: kan ni höra. Han ropade ur stenen: hör ni inte. Jag kommer ifrån staden Dorisburg.

.........

Och just i detta liknar han den döve. Och då det sagts att stenar skola ropa så ropar han ur stenar med den döve. Så ropar de ur stenar med varandra. Så ropar de ur stenar med Kassandra.

Harry Martinson Aniara, sång 26

Hon bad mig säga Ledningen att hon sen någon tid var lika samvetsöm som stenarna. Hon hade hört dem ropa på stenars vis i Doris fjärran dal. Hon hade sett granitens vita gråt när sten och malm förgasas till ett dis. Hon hade rörts av dessa stenars kval.

Aniara, sång 28

arkivlänk

2010 10 08

Språkexperterna dolda värderingar

P.g.a. omständigheter som är alltför smärtsamma att närmare beröra har vi sett oss nödsakade att återpublicera en text från 2003 med rubricerade namn. Tråkigt nog är den aktuellare än någonsin.

arkivlänk

2010 10 07

En sur kommunist och en glad nyliberal

Såg ett par intervjuer med Vargas Llosa och det gick inte att ta miste på att han var glad och lycklig och tyckte att det var kul att få priset. Litet mallig också kanske. Vi jämför med Doris Lessing som fick priset häromåret, en författare som också fått vänta länge men när hon äntligen kom på tur bara hade sura och bittra reaktioner. (Man kan dock inte kräva samma elegans av alla författare som den soignerade gentlemannen J.M.G. le Clézio visade. Eller Herta Müllers ödmjukhet.)

Det faktum att Vargas Llosa tydligen utvecklats från trotskism till nyliberalism har inte gått bloggosfären förbi. Själva känner vi alltför litet till författaren för att ha en uppfattning i frågan men läser med ett visst sardoniskt nöje vad en del skribenter på vänsterkanten kommit fram till. I Aftonbladet skriver någon om "en nyliberal, ärkemacho, överspelad man"..."gissningsvis heller inte särskilt avancerad i sitt feministiska medvetande." "Reaktionär machogubbstrutt" skriver trotskisten Svensson som, som sådan, naturligtvis är part i målet. "Omständig, reaktionär, bitter och impotent" heter det på en annan blogg. (Ett tankeexperiment: tänk om någon för ett par år sedan skrivit. "Bitter kommunistkärring får nobelpriset i litteratur." Tanken svindlar.)

Det hela påminner om högerns (inklusive liberalernas) argsinta attacker på Pinter för några år sedan. Eller islamistsympatisörernas angrepp på Naipaul som inte liksom andra litteraturpristagare fick besöka en skola i en Stockholmförort.

Såvitt vår ytliga kunskap räcker tycker vi kanske att det är en ganska normal resa från radikal socialism och Castrosympati till desillusion med den latinamerikanska vänstern och sökande efter alternativ. Såvitt vi vet har Vargas Llosa dessutom gjort inträngande studier av diktaturens ondska. På senaste tid har han framgångsrikt protesterat mot vår gamle uppdragsgivare (1) Allan Garcias beslut att ge amnesti åt politiska förbrytare från Fujimoritiden.

Nu finns det naturligtvis en allvarligare botten i det här. Kan man, skall man, måste man skilja mellan mannen/kvinnan och verket? I vilken utsträckning måste vi tolka verken mot bakgrunden av vad vi vet om författarens karaktär och eventuella politiska inställning? Det där är faktiskt en fråga som vi berört i åtskilliga inlägg på Flarnfri och andra bloggar. Just nu har vi inte möjlighet att veckla in oss i några mer djuplodande resonemang utan nöjer oss med att hänvisa till:

Processen mot Hamsun
Bjälken i ögat
Döden i Coyoacán (avsnitten om Neruda resp. Frida Kahlo och Diego Rivera.)

arkivlänk

(1) Under Alan Garcias första presidentperiod 1985 - 1990 besökte er krönikör Lima åtskilliga gånger för att som representant för en internationell organisation tillsammans med Garcias brain trust utarbeta de ekonomiska modeller som presidenten behövde för att kunna styra den peruvianska ekonomin. Vårt eftermäle blev emellertid inte så bra: i valkampanjen för sin come back 2006 sade Garcia bl.a.: "I am not a fool who would repeat the same things I did before, which did not work."

2010 10 06

Om dessa tiga...

Eventuella läsare av denna blogg får ursäkta en liten teologisk utvikning men den föranleds av de senaste dagarnas politiska turbulens.

Av en slump hittar vi en avancerad tolkning av den predikan som en biskop höll med anledning av riksdagens öppnande (varför?) och som fick dem som kände sig träffade att tåga ut. En bloggare menade att biskopen uppmanade till våld viket naturligtvis inte vore så bra. Biskopen lär ha sagt: "Och om någon tystnar eller tystas i kampen för människovärde, måste vi se till att också stenarna ropar." Det skulle vara en uppmaning att bokstavligen kasta sten på SD.

Nyfikna slår vi upp Lukas 19 och läser där om hur lärjungarna ropade "med hög röst" att det är konungen som kommer, " i Herrens namn". Fariséerna förargade sig och uppmanade Jesus att tysta ner sina lärjungar varpå denne svarade "Jag säger eder: Om dessa tiga, skola stenarna ropa.» Rimligtvis menade han väl med detta att sanningen aldrig kunde låta sig fördöljas snarare än att uppmuntra till stenkastning.

I senaste numret av Grönköpings Veckoblad finns en artikel av folkpartisten grundrektor L. Hagwald (även känd som Ludovico Hagwaldo - uppfinnaren av universalspråket transpiranto) som ondgör sig över att folk på vänsterkanten påstår att Jesus var socialist och jämlikhetsivrare. Exempelvis uppmanade J. ju sina lärjungar att leva som liljorna på marken d.v.s. "förlita sig på bidrag från ovan i stället för att söka hederligt arbete." Även berättelsen om månglarna i templet har använts i samma syfte.

Nu hittar vi av en slump just i Lukas 19 den text som herr H. använder för att en gång för alla bevisa att "Jesus var liberal" som artikeln heter. Det är berättelsen om mannen som gav sina 10 tjänare 10 pund och uppmanade dem att förvalta dem väl. När räkenskap skulle avläggas hände följande och vi citerar direkt ur evangeliet:

    16    Då kom den förste fram och sade: 'Herre, ditt pund har givit i vinst tio pund.'
    17    Han svarade honom: 'Rätt så, du gode tjänare! Eftersom du har varit trogen i en mycket ringa sak, skall du få makt och myndighet över tio städer.'
    18    Därefter kom den andre i ordningen och sade: 'Herre, ditt pund har avkastat fem pund.'
    19    Då sade han jämväl till denne: 'Så vare ock du satt över fem städer.'
    20    Och den siste kom fram och sade: 'Herre, se här är ditt pund; jag har haft det förvarat i en duk.
     (Till denne "onde tjänare" sade då Jesus:)
    23    Varför satte du då icke in mina penningar i en bank? Då hade jag, när jag kom hem, fått uppbära dem med ränta.'
    24    Och han sade till dem som stodo vid hans sida: 'Tagen ifrån honom hans pund, och given det åt den som har de tio punden.'

Efter detta praktfulla exempel på nyliberalism i Nya Testamentet måste vi väl ge herr grundrektor Hagwald rätt. Nu måste man ju undra varför Kd inte kört mera med detta i stället för med vårdnadsbidrag, föräldraförsäkring etc. vilket verklighetens folk knappast är intresserat av. Kanske hade det då gått bättre i valet och herr Reinfeldt fått egen majoritet och vi sluppit kasta sten på sverigedemokraterna!

arkivlänk

2010 10 05

Thentamen

I motsats till er krönikör har Jonas Thente läst "Strindbergs stjärna" innan han recenserar den. (Se vår egen ex ante recension här). Trots detta kommer vi till ungefär samma slutsatser. Thente menar att boken aldrig hade recenserats om det inte vore för uppmärksamheten om förskotten osv. Han ser boken som en blekt försökt att rida på den framgångsvåg och den modell som skapades av Dan Brown och da Vinci-Koden . (Vi gjorde själva ett liknande försök tidigare men fick inget förskott.)

So far so good. Emellertid gör Thente en poäng av att Browns bok i sin tur stulit idé och intrig från "The Holy Blood and the Holy Grail." Det är visserligen helt riktigt men enligt vår uppfattning har Thente feldömt originalboken av Lincoln, Baigent and Leigh. Thente menar att författarna -historiker och journalister som han kallar dem- i motsats till Brown "går vetenskapligt till väga och aldrig avviker från empiriska underlag, utan presenterar dem – om än det gäller medeltida versepos eller antika filosofer – rakt upp och ner."

Det är delvis riktigt. Men männen bakom "The Holy Blood" kan knappast karaktäriseras som "historiker", de är samtliga äventyrsförfattare och konspirationsteoretiker och i Lincolns fall skådespelare. Någon vetenskaplig metod finns inte. De återger historiska texter men gör enormt skruvade tolkningar för att styrka sina egna teser och för att bortförklara allt som inte stämmer med dessa. Men, viktigast av allt, hela bokens idé bygger på ett monumentalt bedrägeri inkluderande avancerade dokumentförfalskningar iscensatt av en fransk äventyrare med ett skumt förflutet, understödd av ett par sensationsjournalister som bl.a. skrivit äventyrsserier för fransk och belgisk TV.

Men: Thente har rätt utan att kanske inse det. "The Holy Blood" är utomordentlig läsning, spännande och roande och kvalitativt på ett mycket högre plan än Brown och hans epigoner. Men man måste se det för vad det är: en fantasiroman som -med konstnärens rätt- försöker att lura läsaren att den beskriver en faktisk verklighet, mystisk, hemlighetsfull och förföljd genom århundradena av det ortodoxa samhället. En "mockumentary" skulle man kunna säga med en sentida glosa. Att författarna på ett tidigt stadium blivit förda på villospår av en lurendrejare bidrar till underhållningsvärdet. Och med den sanna litteraturens kännemärke: en fördold tanke hos läsaren: tänk om...

Vi länkar inte; det finns hur mycket information och framför allt desinformation som helst på nätet. En annan sak är att den verkliga historien om Pierre Plantard de S.t Clair och hans framfart mycket väl vore värd att skrivas.

arkivlänk