Självfallet blir politiker och ansvariga upprörda. Från EU-kommissionen heter det att man själv har mycket mera och bättre information om kreditvärdigheten i medlemsländerna än ratingagenturerna. ECB-chefen Draghi pläderar för att man skall göra kreditbedömningar utan att ta hänsyn till rating agenturerna eller att deras bedömning bara skall vara en bland många faktorer att ta hänsyn till.
De tre stora agenturerna har ett extremt dåligt track record och anses av många vara direkt medskyldiga till den amerikanska finanskrisen som väl började med Lehman Brothers debaklet. Det borde nu vara hög tid att börja på allvar undersöka och ifrågasätta deras motiv. S&P:s aktuella agerande syftar väl i första hand till att i de finansiella investerarnas intresse försöka driva upp räntorna i ett läge där både ECB och nationella centralbanker gör allt för att pressa ner räntorna. Att pressmeddelandet om nedgraderingen av Frankrike redan var färdigt och råkade läcka ut redan före jul borde ha skapat en ordentlig förtroendeskandal men gick tämligen obemärkt förbi.
Agenturernas övergripande strategi är väl snarast att röja undan den enda trovärdiga konkurrenten till dollarn som internationell reservvaluta. Innan krisen gjordes fler och fler överväganden om att använda euron i stället för den vacklande dollarn. Bl.a. förekom idéer om att notera de internationella oljepriserna i euro. Det skulle rycka undan möjligheterna för USA att finansiera sina gigantiska bytesbalansunderskott med sin egen valuta. I den nuvarande krisen sitter väl dollarn tämligen ohotad men man får nog räkna med att kraven på en valutakorg som ny reservvaluta kommer att återkomma i full styrka, inte minst genom de nya expanderande ekonomiernas inflytande.
Nå. Just nu verkar det som om de beryktade "marknaderna" har mera sunt förnuft än S&P. Även efter nedgraderingen har de berörda länderna och även ESFS med framgång lanserat nya lån till klart lägre kostnader än tidigare. Kanske följer man Draghis råd och helt enkelt struntar i vad det amerikanska företaget säger.
Viktigt vore nu att också de europeiska ledarna slutar med sina förödmjukande knäfall inför ratingagenturerna. Klara avståndstaganden och alternativa analyser skulle behövas. Tyvärr ser vi i stället alltför ofta ett passivt och undergivet agerande i stil med "oj oj oj vi måste bättra oss så att vi får tillbaks vårt AAA." Inte minst här i Österrike är det den övergripande tonarten. I teveintervjuer frågar man representanter för S&P: "snälla, snälla tala om vad vi måste göra för att få tillbaks vårt AAA." Sådant uppförande förväntar man sig inte från demokratiskt valda eller utsedda representanter för Europas folk. När S&P öppet deklarerade att man ville se "nya ansikten" i Irlands regering borde Europeiska rådet enhälligt ha rutit till och bett agenturen hålla käften. Kanske kan Draghis klara avståndstagande nu få en signalverkan?
Viktigast vore dock att fru Merkel äntligen gav upp sitt kontraproduktiva och svårförståeliga motstånd mot att låta ECB fungera som en verklig centralbank. Den finansiella "krisen" skulle därmed i praktiken kunna lösas och politiken äntligen inriktas på att få igång den reala ekonomin.
Några ord om den finansiella pakt som just nu diskuteras. Att döma av vad som hittills läckt ut blir det väl ingen vante utan på sin höjd en tumme. Inga krav på författningsmässiga budgetregler, oklara sanktionsmöjligheter, ingen exekutiv roll för kommissionen osv. Särskilt mot den bakgrunden förefaller det svenska agerandet både från regeringens och "oppositionens" sida naivt och barnkammaraktigt. Annie Löf och Håkan Juholt i varandras armar - det skulle kunna ha varit gulligt men blir närmast tragikomiskt. Även i Österrike har man ett omoget uppträdande från oppositionspartierna som tar tillfället i akt att bedriva utpressning mot koalitionsregeringen (kvalificerad majoritet krävs nämligen). Från de postfascistiska FPÖ och BZÖ är väl detta ungefär vad man kunde väntat sig. Att även Die Grüne faller in i trallen och kommer med orealistiska, och framför allt irrelevanta i sammanhanget, krav för att stödja regeringens förslag är ju ett tecken på att den gröna rörelsen fortfarande har svårt att komma ut ur den politiska puberteten. Sorgligt, egentligen.