Den europeiska krisen -som är en del av en global kris- är av realekonomisk natur dvs företag och offentlig sektor producerar inte, investerar inte och sysselsätter inte.  Den ekonomiska politik som kunde ta ekonomin ur denna kris blockeras i stort sett  av politikernas devota och odemokratiska knäfall inför anonyma "marknader" och rating agencies. I Sveriges fall tillkommer ett ytterst egendomligt agerande från Riksbanken. Genom att frossa i skräckpropaganda döljer media och opinionsbildare de verkliga sammanhangen och lurar gemene man med falska analogier mellan privatekonomi och global ekonomi. Politiker som bara har nästa val i tankarna vågar naturligtvis inte utmana denna opinion och förstärker den i vissa fall av rent egennyttiga intressen (Anders Borg).

Man kunde ju då egentligen glädjas över att det trots allt finns vissa skribenter och "experter" som lyckas hålla huvudet kallt och anlägga ett litet längre tidsperspektiv. Men dessa når dock knappast fram till den stora allmänheten och negligeras under rysningar av politiker och beslutsfattare.

Gamle Jürgen Habermas publicerar i dagarna en längre essä på flera olika språk (bara en sådan sak!), på svenska kallad "Om Europas författning". Enligt Lars Linder i DN  (egentligen inget pålitligt vittne) menar Habermas att EU skapat en balans mellan stat och överstatlighet men att fega politiker undvikit att ta strid för det gemensamma ansvaret. Ett öppet beslutsfattande med rådet och EP med möjligheter för medborgarna att ta ställning har ersatts av hemliga överläggningar mellan regeringarna i slutna (och troligen rökfyllda) rum. Euroskeptisismen kan, skulle då Habermas mena, till stor del bero på att medborgarna känner att mycket har hållits hemligt för dem. Habermas hoppas dock att "EU-medborgaren inom oss" skall vakna inför det globala hotet och att "Alla vet ju egentligen sedan länge att de snävt nationella lösningarnas tid är förbi".

En intressant helomvändning står också Paul Krugman för. Krugman har sedan länge bombarderat pressen med analyser av hur felkonstruerad euron är. De enorma skillnaderna i ekonomisk nivå, produktivitet och allmän arbetsmoral  skulle vara de viktigaste orsakerna. I en OpEd i NYT med rubriken "The Euro Is Flat" får Krugman t.o.m. "en chock" när han upptäcker att spridningen i inkomstnivåer mellan USA:s delstater är lika stor som den inom EU!  Skillnaden är, säger Krugman, att USA naturligt betraktar sig som en nation och rutinmässigt accepterar att resurser förs över från rikare till fattigare delar. Det var inte alltid så skriver Krugman och menar att det var först efter inbördeskriget som USA kom att uppfatta sig som en enhetlig nation. EU är naturligtvis långt ifrån ett sådant tänkesätt. Krugman skriver det inte rakt ut men slutsatsen blir ju att vi behöver mer Europa, inte mindre.

Tidningen Libérations Brysselkorrrespondent, Jean Quatremer, tar alltid bladet från munnen och har väl också några gånger fått på tafsen för detta från högsta håll.  På sin blogg Coulisses de Bruxelles har han nyligen skrivit en längre artikel med rubriken "Londres vers la sortie de route"  (Franskvarning, bien entendu.) London försöker sig på en omöjlig spagat mellan fortsatt medlemsskap (detta emot majoritetens önskemål) och speciella undantagsregler för praktiskt taget alla viktiga gemensamhetsåtgärder. Eftersom utvecklingen i krisens tecken går i full fart i riktning mot mer överstatlighet och mer samordning blir detta en omöjlig situation, menar Quatremer. Enligt honom är det enbart London, Prag och Stockholm som motsätter sig ett fördjupat samarbete. En vänskaplig skilsmässa vore att föredra framför den oreda i samarbetet som nu skapas genom de nödlösningar som måste tillgripas för att komma runt det tre tjuriga ländernas motstånd.

(Quatremers artikel är intressant också för den historiska uppfriskningen av minnena från Englands medlemsskapsförhandlingar, de Gaulle, Thatcher och annat.)

Jag sätter ett litet frågetecken för Prag - en ny regering t.ex. under utrikesminister Karel Schwarzenberg skulle förmodligen lägga om Klaus Europafientliga politik. Mer uppmärksamhet borde också ges åt den odemokratiska -och i vissa fall rent fascistiska-  utvecklingen i Ungern och Rumänien och t.o.m i Spanien där Francos anhängare morskat upp sig sedan PP bildat regering.

I Sverige är dock enigheten total oavsett vem som regerar. Det var onekligen ganska komiskt, fast sorgligt,  att läsa referatet från Europanämndens sammanträde före de senaste toppmötena. Enigheten var överväldigande på alla punkter: nej, nej och åter nej. Nu har dock detta mindre betydelse: när de viktiga besluten skall tas får ingen av de tre gubbarna ovan vara med.

Varför är det omöjligt att en svensk politiker ("I drag you all over one comb as we say in Sweden") vid något enstaka tillfälle skulle kunna lyfta blicken från kortsiktigt partikäbbel och tänka i litet längre perspektiv och fundera över hur ett land i Sveriges starka ekonomiska ställning kan bidra till stabilitet, tillväxt och - ja - fred i det gemensamma Europa?  De "motiveringar" som framförs är oftast förbluffande naiva: "det står ingenting om sysselsättningen"; "miljöfrågorna har inte tillräckligt med plats, "det strider mot den svenska modellen".  Det är politik på samma nivå som salig Astrid Lindgren när hon var emot Sveriges medlemsskap i EU på grund av "de grymma djurtransporterna"  som ägde rum på kontinenten. Tvärtom fick ju  Sverige -och andra-  genom medlemsskapet för första gången möjlighet att påverka djurskyddet i andra, mindre nogräknade, länder i stället för att endast stå bredvid och oja sig. Det är likadant med sysselsättning, miljö och arbetsmarknadspolitik: det envetna nejsägandet medför bara att Sverige och övriga i nejklubben avsäger sig alla möjligheter att påverka utvecklingen i vad man menar är rätt riktning. Man skulle inte stå ensam. Det finns "like-minded" länder, mäktiga partigrupper i Europaparlamentet och enstaka progressiva kommissionärer. Genom det rutinmässiga nejsägandet överlämnar man i stället initiativ och spelplan helt till motståndarna.

Men troligen är det helt enkelt så att man helt enkelt är livrädd för att driva fler väljare till radarparet Åkesson - Sjöstedt.  Man fegar ur i stället för att "ta strid för det gemensamma ansvaret" för att använda Habermas, eller kanske Linders, ord.

Ylva Nilsson skriver på sin blogg om Eurokrisen och Sveriges politiska förluster. Hon berättar bl.a. om hur Reinfeldt tillsammans med Cameron och EU:s sittande ordförande, danska Helle Thorning Schmidt, sändes hem till sina hotell när de viktiga frågorna skulle upp på bordet vid EU:s senaste toppmöte. Läs gärna artikeln som ger en systematisk redogörelse för Sveriges nejsägeri och hur landet systematiskt knuffats ut i det unionens B-lag som numera bildats.

Intressant i sammanhanget är att Sverige redan i september 2010 deltog i beslutet om den s.k. europeiska terminen som kort sammanfattat innebär att EU-kommissionen kommer att granska och yttra sig över medlemsstaternas budgetar redan innan de läggs fram för de nationella parlamenten. ("Each July, the European Council and the Council of ministers will provide policy advice before Member States finalise their draft budgets for the following year. ") Naturligtvis kan Sveriges regering strunta i eventuella olämpliga förslag och kommentarer som Kommissionen kan tänkas göra men det kommer att märkas i omvärlden. Även av den s.k. marknaden. Då är det ju tur att Riksbanken just beslutat att ytterligare öka räntegapet gentemot EZB - kanske blir kronan så stark att man liksom Schweiz tvingas pegga den till euron!

arkivlänk   

---