För att inte helt förlora kontakten med
verklighetens folk införskaffade jag den omskrivna boken "Hypnotisören"
av pseudonymen Lars Kepler. En bidragande orsak var att jag sett
författarparet i TV och tyckte att det var intressant att
två författare av tydligen seriösa romaner gjort ett gemensamt
projekt av den här typen. Boken har ju uppenbarligen gjort stor
succé, översatts och skall filmas. Den är tänkt som den första i en
serie om 8 böcker.
Eftersom den här uppsatsen i huvudsak kommer att ha en negativ
inställning bör det inledningsvis sägas att den höjer sig högt
över den skräplitteratur som regelbundet produceras exempelvis av
Läckberg, Åsa och Stieg Larsson, Frimansson och allt vad de heter. Men
bra är den inte. Dock lägger man den ogärna ifrån sig efter påbörjad
läsning eftersom man "vill veta hur det går." När det gäller
övriga här nämnda författare, framfor allt den firade Larssons
textmassor, ter sig den frågeställningen tämligen ointressant. "Hur
skall jag orka igenom det här" är väl en mera näraliggande reaktion.
Jag har inte följt diskussionen och tog för givet att boken fått lysande
recensioner. När jag efter avslutad läsning gick igenom vad en del
kritiker skrivit såg jag till min förvåning att de flesta tyngre
skribenter hade en ganska negativ inställning. (Sydsvenskan, Sv.D, DN.)
Liksom jag har man fäst sig vid den överdrivna fascinationen av det
blodiga våldet och att det egentligen är två historier som endast
hjälpligt hålls tillsammans. Intrigen, om man får kalla den så, är
egentligen väldigt enkel och det är ingen vidare konst att gissa vem i
hypnosgruppen som är den verkliga boven/mördaren. Hur de
inblandade i själva upplösningen kommit dit förblir däremot ett stort mysterium.
I ett annat sammanhang anmärkte någon att seriemördare är oerhört ovanliga
i verkligheten men mycket vanliga i kriminallitteratur. Hur sant. Och
tröttsamt.
Emellertid fäste jag mig mest vid de bristfälliga litterära
kvaliteterna. Boken är, originellt nog, skriven i historiskt presens
vilket kan vara ett effektivt grepp för att upprätthålla spänningen. Men
i en hel tjock bok som denna blir det litet tröttsamt. Det blir litet
besvärligt också när man måste redogöra för saker som hänt i det
förflutna. Sen, ungefär mitt i, avbryts det hela av ett långt
avsnitt i jagform och normala tempora. Personskildringen är skissartad och förhållandet mellan huvudpersonerna är ovanligt rörigt och också
motsägelsefullt framställt. Jag är emellertid glad att jag inte känner en sådan
person som "Sixan", hon skulle definitivt gå mig på nerverna. (Det
är inte hon som är boven.)
Jag har inte läst något av de båda författarna mera "seriösa" produktion
så jag vet inte hur de annars skriver eller uttrycker sig. Vad jag fäster mig
vid här är att man inte verkar kunna hantera vardagsspråk, svordomar och
sexskildringar. Allt sådant verkar påklistrat. Man menar att författarna
tänkt sig att ja, litet sådant måste vi ju ha så att det blir
realistiskt. Här klämmer vi in litet sex och här låter vi den här
personen dra till med litet vulgära uttryck som folk i allmänhet kör
med.
Att det skall bli ytterligare sju böcker verkar illavarslande.
För att få litet kontrast läste jag om några delar av ett par av
Sjöwall/Wahlöös romaner. De spårar väl också ut en aning, någonstans i
mitten av serien men visar i alla fall att det är fullt möjligt för ett
författarpar att skriva "helgjutna" kriminalromaner. Paret Ahndoril har mycket långt kvar till den nivån och lär nog aldrig nå dit.
Men det gör säkert inte publiken heller. Men Läckberg och Larsson har
fått en fullvärdig konkurrent.
