Lökringar - arkiv april 2009

2009 04 22

Bekämpa ohyra med högfrekvent ljud (16 - 18 KHz)

För första gången på en vecka får vi tag i pappersupplagan av Der Standard och nås genast av en uppseendeväckande nyhet. I bl.a. Schweiz, England och Tyskland får ett s.k."Mosquito Sound Systen" fritt säljas. I Österrike är det förbjudet men åtminstone en stad trotsar lagen öppet och har installerat systemet med omvittnat goda resultat.

Nu gäller det inte här att skrämma bort myggor som man kanske skulle tro. Men systemet sänder ut ett oangenämt, gällt och genomträngande ljud i ett frekvensområde som endast kan uppfattas av personer i en ålder av upp till 25 år! Det är alltså fråga om ett Jugendabwehrsystem eller på engelska en "teen deterrent" dvs. ett system för att skrämma bort ungdomar som inte kan stå ut med ljudet mer än någon minut. 25-åringar och äldre hör däremot ingenting.

Hos en engelsk återförsäljare heter det:

The Mosquito™ Anti-Vandal System is the solution to the eternal problem of unwanted gatherings of youths and teenagers in shopping malls, around shops and anywhere else they are causing problems. The presence of these teenagers discourages genuine shoppers and customers’ from coming into your shop, affecting your turnover and profits. Anti social behavior has become the biggest threat to private property over the last decade and there has been no effective deterrent until now.

Mera produktinformation (tyskvarning) hos Swiss-Mosquito.

I Österrike kan systemet som sagt inte lagligen användas. Ett något mindre drastiskt men förmodligen minst lika effektivt sätt har då kommit till användning. Om ovälkomna ungdomar nalkas eller samlas kan behöriga personer med hjälp av en fjärrkontroll börja spela klassisk musik som viserligen kan uppfattas av alla åldersgrupper men som har en klart avskräckande effekt på tonåringar och liknande.

Nu får man inte vara naiv och nog är det väl så att risken för vandalisering och bråk ökar där ungdomar samlas men å andra sidan är det ju klart människofientligt och diskriminerande att skära alla över en kam. Klotter är ju dessutom numera ett uppskattat fritidsnöje i de flesta åldersgrupper sedan det omdefinierats till "gatukonst". Även bankrån och butiksöverfall har någon gång utförts av äldre personer.

Att spela klassisk musik är väl trots allt ett ganska trubbigt instrument: blir det Wagner eller Rickard Strauss sticker även vi.

arkivlänk

2009 04 19

Tog Ebbe fel rulltrappa?

Filmen Ebbe the movie och Anders Isakssons bok Ebbe - mannen som blev en affär har i dagarna åter kommit i rampljuset. (Filmen, åtminstone del 1, är ganska meningslös.) Den 2/3 2009 publicerade Lars Linder i DN en kommentar med rubriken "Allt var inte Ebbes fel." Det är väl så sant som det är sagt men vad som definitivt är fel är Linders inledning till sin kommentar:

Mannen som snart skulle vålla den största politiska skandalen i det moderna Sverige står som nybliven Stockholmskorrespondent för en Skånetidning framför rulltrappan i Rosenbad. Alla passerade där. Trapporna ledde upp mot makten och ner mot gatuplanet. Mycket längre än så var inte avståndet mellan topp och botten i 1970-talets Sverige

Åjo, litet längre var det nog. Det fanns knappast någon rulltrappa på Rosenbad i början av 1970-talet. För att stå vid trappan som ledde upp mot makten hade den gode Ebbe behövt vänta till 1981 då statsrådsberedningen och därmed statsministern flyttade in i Rosenbad men då var Ebbe redan förvisad till tidnings- och bokförläggarbranschen.

Den rulltrappa som föresvävar Linder och som visas i filmen finns i stället i nuvarande Kulturhuset i Stockholm där Riksdagen hade sina provisoriska lokaler 1971 - 1983. Anders Isaksson skriver:

Ebbes säkra känsla för maximal uppmärksamhet gjorde också att han kom att parkera sig framför rulltrappan vid foajén utanför plenisalen i det dåvarande provisoriska riksdagshuset vid Sergels torg, den som i dagens kulturhus leder upp till Stadsteaterns stora salong.

Rulltrappan ifråga är kanske mest känd för allmänheten (den dåvarande) genom de tragikomiska scener som visades i TV när H.M. Konungen fick ta rulltrappan för att komma till riksdagens högtidliga öppnande. Karl XI:s drabanter slapp dock uppleva denna förnedring.

Isaksson skriver vidare:

Som politisk reporter med placering i Stockholm ...under senhösten 1971 började han ta för vana att slinka in i regeringskansliet vid Mynttorget och hänga någon timme...

Det kunde man göra på den tiden. Ännu lägre var säkerheten på försvars- och finansdepartementen i kanslihusannexet. Någon gång hände det väl att en förtretad medborgare kom upp för att tala allvar med finansminister Sträng men det var ytterst sällan. Och Sträng klarade av det mesta.

För att sammanfatta: Regeringskansliet fanns till större delen i Gamla Stan, på Mynttorget, fram till 1981. Riksdagen (pdf) fanns mellan 1971 och 1983 i nuvarande Kulturhuset. Ebbe Carlssons glanstid var ca 1970 - 1975. Under perioden 1976 - 1986 fanns han i mediabranschen. " Affären" började efter mordet på Palme 1986.

Dagens Nyheter har en liten ruta som man kan klicka på och påpeka felaktigheter i vissa artiklar. Men man bryr sig tydligen inte om det.

Petimeternot:: Har ni märkt att man numera rutinmässigt skriver "stadsminister" ? Kanske inte så viktigt men det visar ju att man inte förstår vad ordet betyder. Men OK: man får väl skriva som man vill och inget sätt är "rättare" än något annat enligt vad vi har förstått.

2009 03 20

Bloggrötan sprider sig

Jag har bloggat sedan 2002. Det är visserligen bara 7 år men känns som en evighet när man tänker på utvecklingen inom "bloggosfären". I början med "I dåligt sällskap" ägnade jag mig huvudsakligen åt sarkastiska kommentarer om svensk inrikes- och utrikespolitik. Jag minns en kommentar som jag fick i stil med "Fint att det finns någon som bloggar om politik." Ja det var då det.

När jag igår skulle återpublicera ett inlägg som jag skrev år 2004 gjorde jag en upptäckt som jag naturligtvis borde ha gjort mycket tidigare. Inlägget handlade om svensk utrikespolitik just då och Laila Freivalds egendomliga agerande. Det var ett ganska skarpt angrepp där jag åberopade mig på artiklar från DN, Financial Times, Amnesty International, UN, BBC och diverse bloggar. Döm om min förvåning när jag upptäcker att nästa alla länkar numera är döda. Det betyder alltså att den som eventuellt idag läser vad jag skrev för bara fem år sedan knappast har någon möjlighet att studera grundmaterialet eller värdera mina utsagor i ljuset av detta.

Vad som tilltalade mig i den klassiska bloggningen och överhuvudtaget nätpublicering var just möjligheten att blixtsnabbt kunna klicka sig fram till källor, bakgrund osv. och alltså utan vidare kunna bilda sig en egen uppfattning om vad en skribent hade påstått. Det var en möjlighet som traditionella media inte hade och det var här jag såg den stora potentialen hos nätpubliceringen. Den klassiska bloggningen innehöll för det mesta externa länkar. Numera är det annorlunda men jag bloggar själv oftast på klassiskt sätt just för att ge eventuella läsare en möjlighet att själva gå till källmaterialet. I fallet Freivalds t.ex. var ju detta speciellt viktigt eftersom jag hade en klar politisk agenda och möjligtvis hade valt ut just de argument och fakta som passade mig och utelämnat andra. Nu var det knappast så (hehe) men läsaren skulle i alla fall ha en chans.

Nu -först- förstår jag att länkrötan (tack kommentator Mattias) effektivt slår ut denna möjlighet till käll- och bakgrundskontroll av nätartiklar som är mer än ett par år gamla. Det är ju såvitt jag förstår en allvarlig sak som drastiskt reducerar värdet av nätpublicering. Traditionella meda finns i alla fall kvar i pappersform. Naturligtvis är det förmätet att ta sina egna artiklar eller inlägg som exempel men samma sak gäller ju mera seriösa skribenter vars äldre artiklar kan vara av intresse för vetenskap och forskning.

Om, låt oss säga, fem år kanske någon vill skriva en redogörelse för opinionsbildningen i svenska bloggar ang. exempelvis Irakkriget. Att då avgöra vad en bloggare grundat sina åsiker på kan bli praktiskt taget omöjligt.

Nu är det här säkert inget nytt för er, eventuella läsare, men jag är förvånad över att saken inte diskuterats t.ex. i kontroversen mellan "nya" och "gamla" media. Med Twitter o.dyl. går ju nätpubliceringen överhuvudtaget i rikning mot korta snabba soundbytes utan något bestående värde. Men var det det som var meningen?

Uppdatering 2009 03 21:
Kommentator Fredrik gav mig en länk till The Archive. Tack. Mina externa länkar i inlägget om Victor Bout och Laila Freivalds var:

http://www.amnesty.ca/realsecurity/arms.php
http://story.news.yahoo.com/news?tmpl=story&u=/afp/iraq_britain_us_liberia
http://www.unwire.org/UNWire/20040517/449_23951.asp
http://story.news.yahoo.com/news?tmpl=story&u=/afp/iraq_britain_us_liberia
http://www.erixon.com/index.htm
http://www.johannorberg.net/
http://annezook.com/archives/001244.php

Av dessa fungerar endast "Anne Zook" direkt. Erixon och Norberg fungerar också men går ju till deras aktuella hemsida. För övriga får jag via "The Archive" meddelanden som "no matches" eller "your request failed to comnnect with our server." Jag förstår ju att yahoo.news inte är arkiverat och det var väl dumt att länka dit i stället för till de ursprungliga artiklarna. Men varken Amnesty eller UN Wire är åtkomliga.

Delvis är det alltså mitt eget fel och jag har nu lärt mig att aldrig länka till en nyhetsaggregator. Men sedan är det ju Erixons och Norbergs fel också. De övriga är svårbedömda.

Det här är ganska allvarligt tycker jag.

2009 03 12

The Walrus and the Carpenter
eller
Det konstgjorda bloggdrevet

Hela texten från Lewis Carrolls Through the Looking-Glass 1872.

The sun was shining on the sea,
Shining with all his might:
He did his very best to make
The billows smooth and bright--
And this was odd, because it was
The middle of the night
-----

The Walrus and the Carpenter
Were walking close at hand;
They wept like anything to see
Such quantities of sand:
"If this were only cleared away,"
They said, "it would be grand!"

"If seven maids with seven mops
Swept it for half a year.
Do you suppose," the Walrus said,
"That they could get it clear?"
"I doubt it," said the Carpenter,
And shed a bitter tear.

"O Oysters, come and walk with us!"
The Walrus did beseech.
"A pleasant walk, a pleasant talk,
Along the briny beach:
We cannot do with more than four,
To give a hand to each."

The eldest Oyster looked at him,
But never a word he said:
The eldest Oyster winked his eye,
And shook his heavy head--
Meaning to say he did not choose
To leave the oyster-bed.

But four young Oysters hurried up,
All eager for the treat:
Their coats were brushed, their faces washed,
Their shoes were clean and neat--
And this was odd, because, you know,
They hadn't any feet.

Four other Oysters followed them,
And yet another four;
And thick and fast they came at last,
And more, and more, and more--
All hopping through the frothy waves,
And scrambling to the shore.

The Walrus and the Carpenter
Walked on a mile or so,
And then they rested on a rock
Conveniently low:
And all the little Oysters stood
And waited in a row.

-----

"A loaf of bread," the Walrus said,
"Is what we chiefly need:
Pepper and vinegar besides
Are very good indeed--
Now if you're ready, Oysters dear,
We can begin to feed."

----

"O Oysters," said the Carpenter,
"You've had a pleasant run!
Shall we be trotting home again?'
But answer came there none--
And this was scarcely odd, because
They'd eaten every one