Flarnfri schalottenlök

Första sidan
Bengt O.
Essäer
Andra längre texter
Observationer i förbifarten
Skivor ur verklighetens limpa
Erwin Klipspringer kommer tillbaka
Trivia
Bloggade böcker på Flarnfri
Arkiv
Den politiske kannstöparen
Om krönikören, cookies, friskrivning m.m.

Prenumerera:
Add to Google

Annan rss-läsare:

Senaste kommentarer:
2012 05 24
My melancholy baby
Hallå! Är ni kvar? Då kanske ni läste inlägget Temperament och politik på bloggen Gabis Annex i mitten av maj? Där skriver Gabrielle B. bl.a. så här om "melankoliker":
Melankoliker anser att han/hon är den enda som förstått hur det ligger till och det är knappt någon idé att kommunicera om saken. Om någon ...kommer med beskedet att levnadsstandard och hälsa faktiskt har förbättrats avsevärt här i världen de senaste tjugo åren, svarar melankolikern: OK, och vad tänker du göra åt rustningarna, kärnvapnen och de hysteriska religiösa motsättningarna.

En praktfull illustration av denna tes fick hon ett par dagar senare genom Katrine Kielos förvirrade ledarkrönika i i Aftonbladet.  Som kulturrelativist anser Kielos naturligtvis att det är fel att tala om en "förnuftsbaserad livsåskådning" som dessutom huvudsakligen sysslar med att attackera kvacksalveri, homeopati, tron på spöken, omskärelse osv. i stället för att ge sig på  det internationella finansväsendet och den oreflekterade tilltron till marknadsmekanismer.

Man får välja sina fighter liksom. Men det finns större problem i Kielos krönika än detta tankefel. Det framgår nämligen klart att hon är illa berörd av kritik mot saker som hon tycker är bra (örtmediciner) och paniskt förskräckt inför kritik mot företeelser som åtnjuter åsiktskydd i Sverige (islam, religiöst betingade omskärelser, tanken att vissa kulturyttringar skulle vara irrationella osv.) Att hon på köpet uttrycker sig som en born-again kristen  får man givetvis acceptera även om det ter sig litet lustigt från en så radikal person. Men underliga äro Herrens vägar, om man säger så.

Givetvis får man inte kritisera islam som religion, däremot får man ge sig på diktatur, apartheid och kvinnoförtryck även i muslimska länder. Hur man drar gränsen där undandrar sig givetvis en rationell bedömning.

Men när det gäller att definiera de verkliga vidskepelser som antihomeopaterna borde ägna sig åt radar Kielos upp ett antal halmgubbar.  Tron ( i religiös mening ) "att det finns en magisk hand inneboende i marknaden som vet allt, ser allt och kan tillfredställa alla önskningar" omfattas väl numera bara av en handfull  libertarianer som Ron Paul och möjligen Maud Olofsson och Göran Hägglund  (och givetvis den obotlige Johan Norberg - mannen som aldrig haft ett riktigt jobb.) Ekonomipriset till skojarna Merton och Scholes var givetvis ett groteskt misstag i nyliberal förvirring och ingen tycker något annat idag.  Att Facebook var enormt övervärderat insåg väl alla utom de som försökte göra sig en snabb hacka.

Dagens ekonomiska kris är ingalunda framkallad av  en mäktig pressure group av "ekonomer" som förbehållslöst tror på "the economic man" och politik styrd av ekonometriska modeller.  Skulden ligger hos vilje- och ansvarslösa politiker som desperat greppar  för länge sedan övergivna teoretiska hugskott bakom Reagan/Thatcherlinjen för att få en "vetenskaplig" uppbackning för sin ansvarsabdikation vilken både är bekväm och populär bland vilseledda väljare.  Det mest långtgående uttrycket för detta är givetvis dogmen om centralbankernas oberoende.  Här har man frivilligt lämnat ifrån sig all demokratisk kontroll och inflytande till ett antal anställda -och välbetalda- bankdirektörer. På det europeiska planet är ECB till stor del bunden av nationella hänsyn av det slaget. En ECB som finge fungera som en verklig centralbank för EU utan nationella restriktioner skulle innebära ett stort steg framåt mot att att förhindra kriser av nuvarande typ. Tyskland är inte med på detta men lär väl snart få ge sig. Kvar på de murkna skansarna står då Sverige och England (f.ö de enda EU-länder som motarbetar en finansiell transaktionsskatt vilken naturligtvis skulle kunna användas för tillväxtimpulser utan att töja på  "stablitetspaktens" tvångströja.) Den pga av bristande språkkunskaper framtvingade svenska följa-Tonipolitiken har ersatts av en följa-Davidpolitik grundad på finansiella egenintressen.

Kielos har nyligen publicerat en bok som i undertiteln berättar att "du" är förförd av "den ekonomiske mannen" och att detta förstört ditt liv och, i förbigående, också världsekonomin.  Jag har inte läst boken och tänker inte göra det. Den har fått förödande kritik bl.a. i Sv.D av Jenny Maria Karlsson som också skriver om boken på sin blogg (med rolig bildillustration).

Kielos ledarkrönika och det jag läser om hennes bok ger ett obehagligt intryck. Att hon attackerar en världsbild som hon inte förstått och utnyttjar  felslagna börsintroduktioner, riskkapitalistisk halv- eller helkriminalitet och en diskrediterad ekonomisk teori  som pars pro toto må vara hänt.  (motsvarar väl ungefär de "lattjande amatörer" på litteraturens område som Bernur skriver om.) Men hennes kulturrelativism är livsfarlig.   Vi måste givetvis ständigt ompröva och utveckla och kanske förändra våra ståndpunkter och noga akta oss för att automatiskt inta överlägsna och fördömande positioner gentemot andra kulturyttringar. Men lik förbannat finns det en  real motsättning mellan "modernt förnuft" och "primitiv folktro" eller mellan ""rationalitet och vidskepelse" (citat).  Att pga panisk rädsla för att inte leva upp till de förstnämnda kraven avstå från att kritisera och motverka dessa motsättningar får oss, likt Kielos, att anamma eller åtminstone acceptera företeelser som förnuft och vetenskap sedan länge definierat som skadliga. Det är ingen väg framåt. Homeopati, akopunktur, kristaller och slagrutor är bluff. Islam är en reaktionär medeltida religiös konstruktion  ovanligt väl lämpad för extrema tolkningar som möjliggör prästkastens fysiska och mentala förtryck av de godtrogna. Detta måste få sägas.

För ett antal år sedan skrev Kielos på sin blogg ett par satiriska porträtt av politiska motståndare - ganska vasst och roligt. Men när hon vill karaktärisera en viss politiker som fascistoid gjorde hon det genom att påstå att han bara lyssnade till marchmusik och läste Frankfurter Allgemeine till frukost.  En otrevlig världsbild. Kielos är en av den unga glamorösa socialdemokratins galjonsfigurer - tid att någon på allvar försöker sätta sig in i hennes föreställningsvärld och vad den innebär. Jenny Maria - you're the man!

Men kanske är Kielos ingen riktig melankoliker utan bara en vanlig emmerdeuse.



2012 04 29
Sex at the Opera

Wagner satt i köket på en trasig pall
skrev en liten trall
Parsifal

Povel R i "Håll musiken i gång"
Ja rubriken satte vi dit bara för att locka till oss intet ont anande läsare via Google och liknande. Det är nämligen svårt att skriva något seriöst just nu när sommaren äntligen kommit med överväldigande lummig och fräsch grönska, våldsamt blommande fruktträd, doften av syrensnår och enorma tulpanplanteringar i stadens parker. Men temperaturen närmar sig de 30° så snart är den mesta prakten uttorkad.

Nu finns det en allvarlig bakgrund också. Förmodligen är problematiken välkänd vid det här laget och vi har ingenting att tillägga till de kritiska rösterna. Nu utlöstes den aktuella diskussionen av en uppsättning på Göteborgsoperan. Vi har bara sett en del klipp på Teve men den meningslösa  - och fula -  halvpornografi som regissören tydligen gottat sig i lockar inte till närmare bekantskap. I stället för att kicka regissören (han är rysligt berömd) har man i stället av någon anledning gett sig på dirigenten.  Vi fäster oss vid huvudskyddsombudets (!) motivering: "Ledningen gav dirigenten ett erbjudande han inte kunde säga nej till. --- Han måste sjukskriva sig eller han måste sluta på annat sätt, det vill säga få sparken."  Så det är bara att "sjukskriva" sig för att slippa få sparken - kostnaderna bärs alltså av socialförsäkringssysemet och inte av arbetsgivaren eller den försumlige. Cool.

En trevligare nyhet från operavärlden är väl annars den mammutföreställning av "Parsifal"  som haft premiär i Malmö. Vi nämner detta trots vår Wagnerfobi eftersom regissören var Stefan Johansson, en av våra favoritbloggare. Stefan står för en annan märklig prestation. Sedan oktober 2011 har han praktiskt taget varje dag bloggat om Parsifal. Endast på slutet kom han in på den aktuella föreställningen medan de tidigare inläggen beskrivit operans historia alltifrån monopolet i Bayreuth till de allra modernaste uppsättningarna. Inläggen har illustrerats med historiska klipp och ledsagats av Stefans ingående kunskaper.  Oerhört intressant läsning dag för dag.

Av recensionerna att döma försökte Stefan Johansson att lösa problemet med att spela detta uråldriga och i dagens läge parodiliknande verk genom att föra in en ramhandling, dvs. samma trick som användes i Ingmar Bergmans "Trollflöjten" (musik W.A. Mozart). Kritiken var, så vitt vi förstår, vänligt positiv men ganska ljum. Oroande är att Stefan Johansson inte bloggat sedan just efter premiären. Kanske är han helt utmattad.

Den uppmärksamma läsaren har naturligtvis noterat att vår favoritdiva, Bianca Castafiore, på bilden ovan ingalunda sjunger Wagner utan den berömda Juvelarian ur Gounods "Faust." Gillar ni inte Bianca kan ni lyssna på hennes stora förebild här.

Eftersom vi lockat med sex i rubriken avslutar vi med en bild av ung, passionerad erotik från en föreställning av "Lundgren" (eller 'Lohengrin' som en del envisas med att kalla den) från Wiener Staatsoper 2005:



Andra opera/operetttexter på Flarnfri:
Min karriär som operasångare
Don't ask, don't tell
Lundgren
"Je dis que rien ne m'épouvante" (SW)
Off with her head!
Tjugotusen skära svin

2012 04 06
Se rågarna, se blommorna! Där har min vagga stått.
Tänkte i ett oförsiktigt ögonblick skriva ett allvarligt menat inlägg om "svenskhet" som ett bidrag till den intressanta diskussion som förs hos Karin S.  , möjligen inspirerat av ett inlägg hos Charlie Truck ("hon är OK"), i sin tur föranlett av en artikelserie i Sv.D.  Medan Sv.D.-s artiklar huvudsakligen verkar behandla de förutsebara och genomtjatade frågorna om integrering och assimilation av invandrare i Sverige skriver Karin och hennes kommentatorer mera om exilsvenskens förhållande till Sverige och det svenska. Men eftersom jag ofta skrivit om just detta tyckte jag inte att jag hade något nytt att komma med.

Så började jag fundera över begreppt "svenskhet" och kände mig allt mera förbryllad. Finns t.ex. "österrikiskhet"? Jacques Brel sjunger visserligen om sin "Belgitude" men finns "belgiskhet"? "Tyskhet" finns väl och "franskheten" har man ju nyligen försökt ta upp på den politiska agendan. Någon "engelskhet" finns ju inte utan definieras genom att allting  annat bara  är "utländskhet" och ingenting att bry sig om. "Norskhet"? Eller för den delen "ugandiskhet", "columbianskhet" eller - aktuellt - "azerbedjanskhet" ?

"Svenskheten" är väl liksom allt annat ett hopplock av faktiska företeelser (naturen, speciella  maträtter), folklore, gamla fördomar (självmordsfrekvens, fungerande välfärdssystem), klimat, geografiskt läge osv. Måste man förhålla sig till allt detta?

(En som utan att tveka vet hur man skall förhålla sig är  litteraturkritikern Olle Lundqvist -varför denna tillgjorda stavning?-  någonstans upp i norr som underkänner den franske författaren Michel Houellebecq p.g.a. att han har ett så konstigt namn och fransk kultur överhuvudtaget därför att den är "osvensk." (Via Therese E.) )

I det tyskspråkiga rummet - här tror jag att jag vågar generalisera-  möter man ofta en helt idealiserad bild av det svenska, en blandning av Sverige som det en gång var och som man önskar att de egna samhällena skulle vara.  När man försöker att nyansera beskrivningarna känner man sig som Nestbeschmutzer. Inte alla kan göra det med kraften och ursinnet hos en Jelinek eller Bernhard.

Läs gärna Karins blogpost och de högklassiga kommentarerna. Hoppas ingen tar ill upp om jag en smula lättsinnigare än en gång citerar Caj LUndgren (signaturen "Kajenn" i Svd.) som jag tycker ganska bra sammanfattar nödvändigheten av att  försöka definiera "svenskheten". Det gäller "den blågula fosterländskhetens frimodiga försvarande:"

mot italienskhet och rumänskhet,
nederländskhet och slovenskhet,
franskhet, spanskhet, danskhet samt all sådan
främmanländskhet
en en tapper motståndskamp för att slå vakt om rötterna
i hemlandet
där arsenalen utgjordes av sup- och sillandet
och semlandet

Till slut, om ni ursäktar, en anmärkning ur vardagslivet i Wien. Vid påskhandlandet möttes vi av två stora reklamskyltar. På den ena stod det "Genus von früh bis spät".  Lätt chockade ("nej, nej inte här också") upptäckte vi dock att det naturligtvis stod "Genuss"  - något helt annat. Den andra skylten var den här:


Knappast tänkbart i Sverige. Och lika bra det - man kan inte handskas med alkohol i Sverige.

Not: Rubriken är tagen från sången  "Jag är så glad att jag är svensk", musik Alice Tegnér, text Paul Nilsson (präst i Västergötland). Så här går en av verserna:

Jag är så glad, att jag är svensk. 
O, säg var finns ett land så stjärneklart, så sommarljust som Sveriges vida strand?
Se åkrarna, se ängarna, där far och farfar gått!
Se rågarna, se blommorna! Där har min vagga stått.

Googlar man på titeln får man enbart fram hänvisningar till Birgitta Andersson och Adventskalendern. Det framgår också tydligt att alla som använt citatet tror att det härstammar från Adventskalendern.

Med vanliga sökningar hittar man inte texten till denna sång som ändå ingår i "Nu skall vi sjunga."  Mitt citat kommmer från en ytterst skum och brun site som också bl.a. ger texten till  "Die Fahne hoch..."

Nu var visserligen Wikipedia (ännu) inte inblandat i detta men det är också ett exempel på nätets förbannelse. Vet man inte innan man börjar söka att Alice Tegner var inblandad tror man att Birigitta Andersson har hittat på sången i parodiskt syfte.