arkivlänk   

---

Istanbul har varit Europeisk kulturhuvudstad under 2010. Kanske har vi inte märkt så mycket av det  men herregud, vem har tid med kultur mitt i  Wikileaks, finanskris och annat. Ett arrangemang var ett s.k. European Writers Parliament. "It is a fact that the literature is a world power... And writers are willing to use this power for the benefit of human conscience and they go on their search on this way" skriver arrangörerna.

I sanningens namn får vi erkänna att vi -med något enstaka undantag- inte känner till de författare som var närvarande (se länkad website). Det kunde ha varit annorlunda. Ursprungligen var nobelpristagaren V.S. Naipaul inbjuden att hålla ett anförande vid öppningsceremoni. Naipaul blev emellertid portförbjuden sedan en skara turkiska författare och journalister protesterat. "Inte kan man sätta sig ner och diskutera med en författare som har förolämpat muslimerna" frågade en representativ talesman för denna grupp. (Se längre artikel i Der Standard - tyskvarning).  Arrangörerna fick böja sig för denna reaktion.

Nu kunde man ju tänkta sig att åtminstone några av de författare som "are willing to use this power for the benefit of human conscience" hade protesterat och t.o.m. inställt sitt deltagande. Men så verkar inte ha varit fallet. Några reaktioner från europeiska författare som i lämpliga fall är så pigga på att hävda yttrandefriheten har heller inte hörts av. Att ett EU-projekt utnyttjas på detta sätt har heller inte väckt några reaktioner.

Kulturhuvudstaden Istanbul har därmed ställt sig på samma nivå som Rinkeby. I Gunilla Lundgrens och Lotta Silferhielms mångåriga projekt  inbjuds årets litteraturpristagare  till två skolor i Rinkeby. Besöket är väl förberett, barnen har läst på och jobbat med egna texter och bilder.  Ett utomordentligt projekt ägnat att låta barn och ungdomar i Stockholms förorter komma i kontakt med levande och högklassig litteratur.

Men det får ju inte drivas hur långt som helst.  2001 gjorde man ett undantag och bjöd inte in Naipaul till Rinkeby. "Det är svårt för barnen att ta ställning till hans uttalanden om islam" säger projektledaren, dessutom menar hon att "han är ju inte så skojig" och "verkar inte tycka om barn" - hur hon nu kan veta det.  Pamuk, Coetzee och framför allt Dario Fo var då tydligen skojigare och lättare för barnen att ta ställning till.

Att just barn i Rinkeby kunde ha haft nytta att möta en oliktänkande person föll inte dessa idealister in. (Det är väl heller inte speciellt troligt att Naipaul hade satt igång med ett antiislamistiskt föredrag i klassen.)

Så olika men ändå så lika reaktioner kan alltså anpassligheten, fegheten och bristande respekt för oliktänkande få.