Såg ett par intervjuer med Vargas Llosa och det
gick inte att ta miste på att han var glad och lycklig och tyckte att det var
kul att få priset. Litet mallig också kanske. Vi jämför med Doris
Lessing som fick priset häromåret, en författare som också fått
vänta länge men när hon äntligen kom på tur bara hade sura och
bittra reaktioner. (Man kan dock inte kräva samma elegans av alla
författare som den soignerade gentlemannen J.M.G. le Clézio visade.
Eller Herta M
Det faktum att Vargas Llosa tydligen utvecklats från trotskism till
nyliberalism har inte gått
bloggosfären förbi. Själva känner vi alltför litet till författaren
för att ha en uppfattning i frågan men läser med ett visst
sardoniskt nöje vad en del skribenter på vänsterkanten kommit fram
till. I Aftonbladet
som, som sådan, naturligtvis är part i målet.
"
" heter det på
en annan blogg. (Ett tankeexperiment: tänk om någon för ett par
år sedan skrivit. "Bitter kommunistkärring får nobelpriset i
litteratur." Tanken svindlar.)
Pinter för några år sedan. Eller islamistsympatisörernas angrepp på Naipaul
som inte liksom andra litteraturpristagare fick besöka en skola i en
Såvitt vår ytliga kunskap räcker tycker vi kanske att det är en
ganska normal resa från radikal socialism och Castrosympati till
desillusion med den latinamerikanska vänstern och sökande efter
alternativ. Såvitt vi vet har Vargas Llosa dessutom gjort inträngande studier
av diktaturens ondska. På senaste tid har han framgångsrikt
protesterat mot vår gamle uppdragsgivare (1) Allan Garcias beslut att ge
amnesti åt politiska förbrytare från Fujimoritiden.
Nu finns det naturligtvis en allvarligare botten i det här. Kan man,
skall man, måste man skilja mellan mannen/kvinnan och verket? I vilken
utsträckning måste vi tolka verken mot bakgrunden av vad vi vet om
författarens karaktär och eventuella politiska inställning?
Det där är faktiskt en fråga som vi berört i åtskilliga inlägg på
Flarnfri och andra bloggar. Just nu har vi inte möjlighet att veckla
in oss i några mer djuplodande resonemang utan nöjer oss med att
hänvisa till:
(avsnitten
om Neruda resp. Frida Kahlo och Diego Rivera.)
Eventuella läsare av denna blogg får ursäkta en
liten teologisk utvikning men den föranleds av de senaste dagarnas
politiska turbulens.
Av en slump hittar vi en avancerad tolkning av
den predikan som en biskop höll med anledning av riksdagens öppnande
(varför?) och som fick dem som kände sig träffade att tåga ut.
En
bloggare menade att biskopen uppmanade till våld viket naturligtvis inte
vore så bra. Biskopen lär ha sagt: "
Och om någon tystnar eller
tystas i kampen för människovärde, måste vi se till att också stenarna
ropar." Det skulle vara en uppmaning att bokstavligen
kasta sten på SD.
Nyfikna slår vi upp Lukas 19 och läser där om hur lärjungarna ropade
"
med hög röst" att det är konungen som kommer, "
i Herrens namn".
Fariséerna förargade sig och uppmanade Jesus att tysta ner sina
lärjungar varpå denne svarade "
Jag säger eder: Om dessa tiga, skola
stenarna ropa.» Rimligtvis menade han väl med detta att
sanningen aldrig kunde låta sig fördöljas snarare än att uppmuntra till
stenkastning.
I senaste numret av Grönköpings Veckoblad finns en artikel av
folkpartisten grundrektor L. Hagwald (även känd som Ludovico Hagwaldo -
uppfinnaren av universalspråket transpiranto) som ondgör sig över att
folk på vänsterkanten påstår att Jesus var socialist och
jämlikhetsivrare. Exempelvis uppmanade J. ju sina lärjungar att
leva som liljorna på marken d.v.s. "
förlita sig på bidrag från ovan
i stället för att söka hederligt arbete." Även berättelsen om
månglarna i templet har använts i samma syfte.
Nu hittar vi av en slump just i Lukas 19 den text som herr H. använder för att en
gång för alla bevisa att "Jesus var liberal" som artikeln heter. Det är
berättelsen om mannen som gav sina 10 tjänare 10 pund och uppmanade dem
att förvalta dem väl. När räkenskap skulle avläggas hände följande och
vi citerar direkt ur evangeliet:
16 Då kom den
förste fram och sade: 'Herre, ditt pund har givit i vinst tio pund.'
17 Han svarade honom: 'Rätt så, du gode
tjänare! Eftersom du har varit trogen i en mycket ringa sak, skall du få
makt och myndighet över tio städer.'
18 Därefter kom den andre i ordningen och
sade: 'Herre, ditt pund har avkastat fem pund.'
19 Då sade han jämväl till denne: 'Så vare
ock du satt över fem städer.'
20 Och den siste kom fram och sade: 'Herre,
se här är ditt pund; jag har haft det förvarat i en duk.
(Till denne "onde tjänare" sade då Jesus:)
23 Varför satte du då icke in mina
penningar i en bank? Då hade jag, när jag kom hem, fått uppbära dem med
ränta.'
24 Och han sade till dem som stodo vid hans
sida: 'Tagen ifrån honom hans pund, och given det åt den som har de tio
punden.'
Efter detta praktfulla exempel på nyliberalism i Nya
Testamentet måste vi väl ge herr grundrektor Hagwald rätt. Nu
måste man ju undra varför Kd inte kört mera med detta i stället för
med vårdnadsbidrag, föräldraförsäkring etc. vilket verklighetens
folk knappast är intresserat av. Kanske hade det då gått bättre i
valet och herr Reinfeldt fått egen majoritet och vi sluppit kasta
sten på sverigedemokraterna!
Thentamen
I motsats till er krönikör har Jonas Thente läst
"Strindbergs stjärna"
innan han recenserar den. (Se
vår egen
ex ante recension här).
Trots detta kommer vi till ungefär samma slutsatser. Thente menar att
boken aldrig hade recenserats om det inte vore för uppmärksamheten om
förskotten osv. Han ser boken som en blekt försökt att rida på den
framgångsvåg och den modell som skapades av Dan Brown och da Vinci-Koden
. (Vi gjorde själva
ett liknande försök tidigare
men fick inget förskott.)
So far so good. Emellertid gör Thente en poäng av att Browns bok i sin
tur stulit idé och intrig från "The Holy Blood and the Holy Grail." Det
är visserligen helt riktigt men enligt vår uppfattning har Thente
feldömt originalboken av Lincoln, Baigent and Leigh. Thente menar
att författarna -historiker och journalister som han kallar dem- i
motsats till Brown "
går vetenskapligt till väga och aldrig avviker
från empiriska underlag, utan presenterar dem – om än det gäller
medeltida versepos eller antika filosofer – rakt upp och ner."
Det är delvis riktigt. Men männen bakom "The Holy Blood" kan
knappast karaktäriseras som "historiker", de är samtliga
äventyrsförfattare och konspirationsteoretiker och i Lincolns fall
skådespelare. Någon vetenskaplig metod finns inte. De återger historiska texter men gör enormt skruvade
tolkningar för att styrka sina egna teser och för att bortförklara allt
som inte stämmer med dessa. Men, viktigast av allt, hela bokens
idé bygger på ett monumentalt bedrägeri inkluderande avancerade
dokumentförfalskningar iscensatt av en fransk äventyrare med ett skumt
förflutet, understödd av ett par sensationsjournalister som bl.a.
skrivit äventyrsserier för fransk och belgisk TV.
Men: Thente har rätt utan att kanske inse det. "The Holy Blood" är
utomordentlig läsning, spännande och roande och kvalitativt på ett
mycket högre plan än Brown och hans epigoner. Men man måste se det för
vad det är: en fantasiroman som -med konstnärens rätt- försöker att lura
läsaren att den beskriver en faktisk verklighet, mystisk, hemlighetsfull
och förföljd genom århundradena av det ortodoxa samhället. En "mockumentary"
skulle man kunna säga med en sentida glosa. Att författarna på ett
tidigt stadium blivit förda på villospår av en lurendrejare bidrar till
underhållningsvärdet. Och med den sanna litteraturens kännemärke:
en fördold tanke hos läsaren: tänk om...
Vi länkar inte; det finns hur mycket information och framför allt
desinformation som helst på nätet. En annan sak är att den
verkliga historien om Pierre Plantard de S.t Clair och hans
framfart mycket väl vore värd att skrivas.
Är det höst så är det höst
Nu är den dystra höst utbruten,
som E. A. Karlfeldt kallar vår.
Nu sloka rosorna vid knuten,
och löjtnantsgapet gulnat står.
Med paraplyn mot barmen sluten
i storm jag upp i öster går
å Gökplatån bland vissnat kröse
att söka mig till fädrens röse.
Där höjer ibland skumma enar
det sitt fossila gnejsuppslag.
Hur ödsligt rossla ej dess stenar
i blåsten en oktoberdag!
En dunkel mysticism förenar
sig med en fläkt av obehag.
Förnuftet bjuder retirera,
men Sångmön för mig fram alltmera.
Ja, rosslen på, I gamle fäder,
och sucken i er asatro!
Och du, din uggla eller tjäder,
skrik gärna än en gång: oho!
Grip, martall där, i mina kläder
med klor av Edgar Allan Poe!
Ju mer makabert jag fått smaka,
jag mera tillfredsställd skall gå tillbaka.
Ty sången, är den gudaboren,
vill icke söka konstlad tröst
och dikta hösten om till våren,
nej, är det höst, så är det höst.
Just den å ryggen kalla kåren
en höstskald vårdar vid sitt bröst
och fyller harpan utan fummel
med mull och uggleskrik och kummel
(A:lfr-d V:stl-nd)
arkivlänk
Några uppdateringar. Random walk.
I hörnet av S:t Paulsgatan och Mariatorget (ja, i Stockholm alltså) ligger
en trevlig liten bokhandel specialiserad på Stockholmiana med mycket från
Söder inkl. litteratur av författare som bott i närheten. Personalen är
också mycket trevlig och det är ett av de få ställen på Söder där man kan
diskutera exempelvis Swedenborg och William Blake. På samma gång.
Emellertid. I fönstret upptäckte vi en upplaga av Cyrus Walléns
En Södergrabb växer upp som vi tidigare skrivit om. Den visade sig vara
ur Nordiska Museets pocketserie "Normus" från 1971. På baksidan fanns ett
foto av Cyrus som vi vill visa er med ursäkt för att bildkvaliteten
försämrats vid scanningen:
Damen bakom disken berättade att hon av en händelse för ett antal år
sedan träffat Cyrus Walléns dotter på en buss och av henne fått över ta
restupplagan av boken!
I bokhandeln kostade den 65 kronor. JOLO skrev om boken att den
"knappast kostar lika mycket som en grogg på krogen" . "Grogg" finns
väl inte längre men liknande blandningar lär väl kosta mer än så i dagens
läge.
En annan sak som vi uppmärksammade -och det i kritiska ordalag- var Per
Landins bok
Dietrich Eckarts onda öga under rubriken
Bjälken i ögat. Vi ville kolla hur det
gått med
Die Grünes
motion till stadsfullmäktige i Hannover om att den fina gatan Frenssenufer inte längre
skulle anses vara uppkallad efter nazistsympatisören Gustav Frenssen utan
efter en konståkerska med samma namn. Ja, efternamn alltså. Tyvärr fann vi
inte den informationen men upptäckte att gatan Nansenufer som ligger på
andra sidan floden ligger i en stadsdel med idel skandinaviska gatunamn.
Här hittar vi alltså Sven Hedin, Amundsen, Sibelius, Hamsun men också
Lagerlöf och, något förvånande, Bollnäser Strasse. Varför man i Hannover
uppkallar en gata efter Sveriges tråkigaste stad förblir en gåta.
Á propos gatunamn, eftersom det här är en
random walk kan vi
berätta om när vi för många år sedan fann en Freudstrasse i Windhoek. Denna
stad som legat i kolonin Tyska Sydvästafrika och senare varit ett
sydafrikanskt protektorat under apartheidregimen hade alltså en gata
uppkallad efter Freud långt innan en sådan fanns i Wien! Det finns en
Sigmund Freudplatz nu men ingen vet riktigt var den ligger.
En av våra favoritgator, Saddam Hussein Street i Lusaka, Zambia, verkar
emellertid nu ha bytt namn till Los Angeles Street.
I Wien finns f.ö. en Wasastrasse, uppkallad efter Gustav IV Adolfs son Gustav, prins av
Vasa. Varför denne man fått en gata uppkallad efter sig i centrala Wien
kanske vi återkommer till någon gång när vi är på det humöret.
Det var allt för september. Hoppas ni hängde med i denna
random walk. I morgon är vi
redan i oktober
då förvissningen fräter och tär
och himlen ett askhölje bär
Det här borde vi nog inte ha skrivit
En
lökring om bestsellerism
och dålig
dålig litteratur.
Kineserna kommer
Här skulle vi egentligen publicerat en diatrib
över
bestsellerismen och den kommer kanske också men i första hand
måste vi nu rekommendera en dokumentär som just sänts i TV 2 under
det rubricerade namnet.
Den handlar om Fanerdunskandalen i Kalmar där godtrogna
svenska lokalpolitiker och även regeringen med Maud Olofsson i
spetsen gick på världens blåsning i samband med ett påtänkt
gigantiskt kinesiskt investeringsprojekt i Kalmar. Men dokumentärens
styrka ligger i det ingående och brutala avslöjandet av kulturkollisionen mellan
svenskt och kinesiskt tänkande. Filmarna måste ha haft på känn från
första början att det skulle gå åt skogen eftersom man börjat filma
bakom scenen från det stadium där allt var eufori och framtidstro.
(Speciellt roande är att man i den svenska textningen kan se vad
tolken egentligen säger och jämföra med vad kommunalrådet har att
framföra.)
Svensk byråkrati, formalism och grundlighet kombinerad med
övertygelsen om att man vet allting bäst kolliderar med en smäll med
kinesisk råkapitalism baserad på storslagna visioner och snabbt
genomförande med ofta hänsynslösa metoder. Avsnitten som visar
Kalmars lokalpolitiker i Kina eller den svenska
fackföreningsrepresentanten som kräver individanpassade arbetsskor
är obetalbara men så pinsamma att tittaren vrider på sig. Egentligen
ofattbart att de kan sitta kvar än i denna dag. detta gäller även
Maud Olofsson som klipper av ett invigningsband när ingenting finns
att inviga. (1)
Dokumentären förtjänar alla tevepris som kan finnas. Om ni missar
den finns chansen fortfarande
den 27/09 i SVT1, 30/09 i SVT2 och 02/10 i SVT2.
