I ett nyhetsblad från VIC läser jag att M. har dött. Här i Wien, i sitt kök när han skulle göra sig en kopp te på morgonen.  Habeant sua fata collegae.

M:s bakgrund var litet märklig: ehuru från Indien härstammade  han från de eldsdyrkande stammar som  någon gång i en dimmig forntid invandrat från Persien till subkontinenten. Jag tror dock inte att M. dyrkade vare sig eld eller något annat och, som nekrologen  uttryckte det, "han var en av de få som kunde uppträda i folkdräkt från Steiermark utan att verka löjlig."

Jag träffade M. första gången i Addis Abeba. Jag kom från Rom tillsammans med kollega D. med Ethiopian Airlines i ett plan där av någon anledning ett milt regn hela tiden föll från taket, förmodligen kondensvatten men så pass rikligt att vi var tvungna att skydda oss med hopvikta tidningar och portföljer för att inte bli alldeles genomvåta. Planet mellanlandade på morgonen i Asmara i dåvarande provinsen Eritrea. Ingen steg av och ingen steg på, landningen var enbart av politisk karaktär och skulle demonstrera att etiopiska staten hade kontroll över området vilket man naturligtvis inte hade. Trots att planet omringades av etiopiska skarpskyttar blev flygvärdinnorna påfallande nervösa när vi envisades med att gå ut på den framrullade trappan, D. för en rökpaus, jag för att andas in den afrikanska morgonluften.

I kongresspalatsets "Africa Hall" täcktes ena väggen av en jättestor målad karta över Afrika där varje land pryddes av ett porträtt av sin statschef eller befriare från kolonialherrskapet. Kejsaren Jean-Bedel Boukassa och Sesete Mobuto regerade fortfarande men annars var de flesta redan avlidna, avsatta eller kastade i fängelse som t.ex. Kwame Nkruma, Jomo Kenyatta,  Sekou Toure, Patrice Lumumba, Hastings Banda och även Lejonet av Juda, konungarnas konung, Negus Negusti, kejsar Haile Selassie som störtats av den dåvarande makthavaren, stalinisten Mengistu. I stället för den gigantiska staty av lejonet av Juda, som sedermera återbördats till Addis, vaktade en överdimensionerad och socialt realistisk Lenin över huvudstaden i en av Afrikas äldsta statsbildningar.

Våra göranden och låtanden i Addis var inte mera krävande än att vi fick en hel del tid över. M.  lovade att ta oss till det berömda "Mercato", enligt ryktet Afrikas största utomhusmarknad.  När vi kom fram visade det sig att M. ansåg det vara alltför osäkert att stiga ur bilen och gå in i marknaden till fots. Alltså fortsatte han, trots mina och D.s protester att köra  genom en av marknadsgatorna där ju tusentals människor, handlare, kunder och åskådare trängdes och endast motvilligt och långsamt pressades åt sidan av M:s bil. Stämningen blev uppenbart alltmera hotfull och vi kände oss lättade när vi  kom till slutet av marknadsgatan. Lättnaden varade emellertid bara en kort stund. Det fanns nämligen ingen utfart och M. blev tvungen att dels vända sin bil, dels köra hela vägen, någon kilometer, tillbaks uppför gatan. Vi var helt på det klara med vad som skulle hända om vi skadade eller ens nuddade vid någon, ett barn kanske eller eventuellt bara en get eller en åsna. D. som var hemmastadd i mellanöstern mumlade hela tiden besvärjelser på arabiska, vars nytta nog var tveksam i det koptiskt-kristna Etiopien.

Vi klarade oss helskinnade ut ur Mercato men hade naturligtvis inte sett någonting. Nästa dag, besökte jag marknaden till fots med en av hotellets bellboys som vägvisare: en fantastiskt upplevelse, framför allt genom de färger och dofter av Afrikas och Asiens alla kryddor som låg i drivor i de olika stånden.

Bortsett från en gång i Peru när bromsarna i bilen slutade fungera i en slutting i Anderna har jag knappast varit så rädd om livhanken som när M. körde oss genom Mercato i Addis. Vi träffades många gånger därefter men huvudsakligen i det fredliga Wien där han nu alltså druckit sin sista kopp te.