Benesdekreten och AVNOJ

GLENDOWER:  I can call spirits from the vastly deep

HOTSPUR:       Why, so can I, or so can any man. But  will they come when you do call for them?

Henry IV, Act III.

Vissa områden i den nuvarande Tjeckiska Republiken har en historia som i många avseenden liknar Palestina/Israel eller Kosovo. Sedan urminnes tid har olika folk, i detta fall germanska och slaviska stammar, bebott trakterna, ömsom i gott grannskap, ömsom i bitter fiendskap. Att försöka lösa nutida tvister med hänvisning till historiska rättigheter är dömt att misslyckas – varje rättmätigt krav från den ena gruppen kan bemötas med lika  rättmätiga krav från den andra.[1] 

Emellertid är det ett objektivt faktum att den sudettyska ”frågan” var en avgörande faktor i Hitlers expansionspolitik i slutet av 1930-talet. Det för Hitler lyckosamma resultatet av ett ytterst riskabelt vågspel blev den avgörande faktor som utlöste det andra världskriget. Hitlers Anschluss av Österrike, bejublat av Tysklands och Österrikes befolkning och mött av likgiltighet av världssamfundet i övrigt[2], banade vägen för ”Heim ins Reich”-rörelser i många centraleuropeiska länder, men främst i Tjeckoslovakien, där sudettyskarna var den drivande kraften under sina ledare Henlein och Frank. Det sudettyska partiet var det tredje största i Tjeckoslovakien. 

Hitler var inte sen att utnyttja detta. I den för Frankrike, England och andra förödmjukande Münchenöverenskommelsen (1939) tillerkände västmakterna, under ledning av den ryggradslöse brittiske gentlemannen Sir Neville Chamberlain, Hitler rätten att ”befria” sudettyskarna (”peace in our time” ).[3] Resultatet är känt: Hitler nöjde sig naturligtvis inte med att införliva de jublande sudettyskarna i det tusenåriga riket utan erövrade hela Tjeckoslovakien (”Protektoratet Böhmen-Mähren”) . Chamberlain stod där med sin stiff upper lip men när Hitler gav sig på Polen blev t.o.m. det perfida Albion tvunget att reagera, numera under ledning av halvamerikanen Winston Churchill.[4] 

När kriget slutade agerade den nya demokratiska Tjeckoslovakiska staten skarpt mot sudettyskar samt ungerska kollaboratörer. I de s.k. Benes-dekreten (1946) berövades tyska och ungerska medborgare sitt tjeckoslovakiska medborgarskap såvida de inte redan tidigare hade förklarat sig lojala med den tjeckoslovakiska staten. De som på så sätt förlorade sitt medborgarskap kunde överklaga beslutet genom att visa att man stått under hot eller press från den tyska ockupationsmakten. Kvinnor och barn som förklarade sig lojala med Tjeckoslovakien bedömdes välvilligt. 

Benes-dekreten omsattes ytterst snabbt i praktisk handling, huvudsakligen genom spontana, folkliga, aktioner. Hundratusentals tyskstammiga medborgare, många som sedan generationer, eller urminnes tider, bott i Tjeckoslovakien, fördrevs över en natt, misshandlades eller sattes i förvaringsläger av en befolkning som hade t.ex. Lidice i gott minne.  De som flydde till Tyskland eller Österrike behandlades naturligtvis  inte speciellt välvilligt av de inhemska som hade fullt upp med sina egna problem. Fördrivningen av sudettyskarna, liksom all ”etnisk rensning”, ledde naturligtvis till lidande och stora mänskliga tragedier.  

Tjeckernas våldsamma reaktion måste ses mot bakgrunden av att det var sudettyskarna och deras politiska ledare som hade banat vägen för Hitlers expansion österut och för sönderslagningen av deras stat.  Man skall också komma ihåg att när nazisterna  talade om ”Untermenschen” avsågs, förutom judarna, huvudsakligen de slaviska folken av vilka det tjeckiska var det första som fick erfara vad detta betydde i praktisk politik.  

De sudettyska rörelserna har idag, i Tyskland och Österrike, starkt revanschistiska målsättningar och utgör en grogrund för nationalism och nynazism. De utgör basen för de s.k. ”schlagende”  studentföreningarna (”Burschenschaften”) dvs. de föreningar där manliga studenter fortfarande märker varandra på kinden med s.k. mensur-ärr. I Österrike är FPÖ deras politiska arm. 

I Österrike finns en stark politisk strömning, under ledarskap av FPÖ, men omfattande långt bredare delar av befolkningen, som kräver ett ”återkallande av Benes-dekreten”  som villkor för att Tjeckien skall kunna upptas i EU. Detta gäller även Slovenien eftersom dåvarande Jugoslavien utfärdade liknande dekret, de s.k. ”AVNOJ”-besluten. Detta är ingen extremistisk åsikt utan torde omfattas av en majoritet av befolkningen i Österrike. 

Tjeckien, såväl som Slovenien, vägrar bestämt att upphäva dessa beslut. Praktiskt taget samtliga politiska krafter, inklusive president Havel, värjer sig bestämt mot ett sådant förfarande. De har med säkerhet ett brett stöd i befolkningen för denna linje.  Förhållandet till Tyskland verkar ha reglerats i och med att man från tjeckisk sida förklarat att besluten visserligen fortfarande är giltiga men att de är s.k. ”död rätt”  dvs. de tillämpas inte längre.[5] Politiska ledare som  Schröder och Fischer har uppenbarligen accepterat detta. Förre kanslerkandidaten Stoiber från CSU anser däremot att frågan måste tas upp på nytt innan Tjeckien får bli medlem i EU.

I Österrike kräver FPÖ (fortfarande regeringsparti)  liksom  opinionen i stort att Benes-dekreten och AVNOJ-besluten formellt skall upphävas innan Tjeckien och Slovenien kan få bli medlemmar i EU. FPÖ:s medlemmar i den österrikiska regeringen insisterar på ett upphävande av Benes- resp. AVNOJ-dekreten som villkor för att  Tjeckien och Slovenien skall tas med i EU. ÖVP har endast halvhjärtat vänt sig mot detta. Ett upphävande av Benesdekreten skulle öppna möjligheter för restitutionsförfaranden, i stil med vad som redan skett i Tjeckoslovakien beträffande personer som berövats egendom av den kommunistiska  regimen (exempelvis huset Schwarzenberg).  

(Däremot kräver varken FPÖ eller den allmänna opinionen ett upphävande av eller kompensation för den s.k. ariseringen, dvs. judisk egendom och förmögenhet som  konfiskerats och överförts i ”arisk” ägo. Det mest kända exemplet är Jörg Haiders mångmiljongods Bärental som tillhörde en judisk familj men ”ariserades”, dvs. övertogs av en österrikisk godsägare för en spottstyver. Han skänkte senare denna egendom till Haider som i dagens läge därigenom är mångmiljonär och ekonomiskt fullständigt oberoende.) 

Uppdatering: januari 2003: Efter Köpenhamnsförhandlingarna angående EU:s utvidgning i december 2002 och parlamentsvalen i Tyskland och Österike kan man möjligen få det intrycket att denna fråga nu är överspelad. Utan tvivel  kan den dock återigen bli aktuell och i vart fall komma att förbli ett gruskorn i det utvidgade EU-maskineriet. Om frågan blir aktuell på utrikesministernivå gäller det för länder som Sverige att hålla huvudet kallt. Givetvis kan inte en orätt rättfärdiga en annan men om man nu skall försöka att ställa historien till rätta så vore väl tjecker, slovaker och slovener (och givetvis många andra folk) berättigade till medgivanden i första hand, och sudettyskarna därefter. Österrike har till denna dag inte urskuldat sig för sina förbrytelser som Hitlers vasaller utan tvärtom skrivit in en enastående historisk lögn i sin konstitution, nämligen att landet blev det första offret för Hitlers erövringspolitik. 

Den som har den minsta aning om utvecklingen före och efter Anschluss har inga svårigheter att utvärdera detta påstående.

Uppdatering: maj 2003: Ovanstående uppdatering är i stort sett fortfarande giltig. I Österrike har dock den politiska utvecklingen tagit en något annan väg: FPÖ:s betydelse har reducerats och torde ha begränsade möjligheter att driva denna fråga eller andra utrikepolitiska hjärtefrågor. 

Fotnötter: