I bilradion på hemväg efter att ha handlat. (Merkur har extrapris på
Rémy Martin € 23) bäst att passa på; en bra julpresent till
bilverkstan och frisören). Ett program om föräldraledigheten i Sverige.
Olof Palme och "Hoa-hoa" Dahlgren. Det var trögt i början men nu är det
inte bara accepterat utan t.o.m. en merit. I Stockholm i varje fall.
Lyckliga pappor intervjuas. En politiker (Reinfeldt?): det är ett bra
karriärsteg eftersom det visar att man kan tänka på annat än jobbet. "Friede,
Freude, Eierkuchen" (Frid, fröjd, äggkakor - bakade av pappa
antar vi.) Nu är vi dock hemma så vi får inte höra slutet av programmet:
möjligtvis dyker något litet problem upp där, vi tror dock inte det, det
brukar inte vara så.
Det hela måste te sig som ytterst exotiskt för
genomsnittsösterrikaren. Av säkerhetsskäl intervjuas inte några inhemska
politiker om vad de hört - oavsett partifärg skulle det vara en alltför
het potatis. För oss är det litet skruvat pinsamt: Sverige som
jämlikhetsparadiset på jorden där traditionella könsroller brutis upp
och försvunnit. Man efterlyser litet nyanser.
Men så slår samvetet oss. Det kanske verkligen
är så. Vår egen
Sverigebild är föråldrad och påverkad av välska influenser, precis som
vi själva. Och allting är ju relativt. Och vi kommer att tänka på Inga
Lindström, en annan person som starkt präglar Sverigebilden i Tyskland
och Österrike
Om vi får tid att titta på TV denna vecka skall vi titta på "Flickan
på Sommarholm" med manus av Inga Lindström. Ja, Inga finns inte i
verkligheten men nog låter det svenskt. Vi vet precis hur det
kommer att bli. I ett underbart vackert sommarlandskap där Trosa,
Vaxholm, Sigtuna, Strängnäs eller Linköping osv. antingen ligger vid Mälaren eller i Skärgården är
vädret alltid strålande vackert med solsken utom kanske någon åskskur
när intrigen spetsar till sig. Denna går alltid ut på att en ung kvinna
är förlovad med en karriärtyp i Stockholm (som alltid har ett kontor i
KF-huset på Katarinavägen med strålande utsikt över den solbelysta
Strömmen.) Hon vill emellertid ut på landet men det vill inte han. Så
får hon ett vikariat ute i det ovan beskrivna landskapet som lärarinna,
präst eller hemslöjdskonsulent där hon omedelbart träffar en mystisk men
tilldragande typ som är dräng, snickare eller kanske fiskare.
Hennes osympatiske fästman luskar ut med hjälp av sina
affärsförbindelser att det är något skumt med drängen, snickaren osv.
och det är det också men bara det att han i själva verket är en
framgångsrik konstnär, författare, affärsman (mångmiljonär) som dragit
sig tillbaka för att komma ifrån någon personlig tragedi, exempelvis att
hans familj omkommit i en segelolycka i Söderhavet. Inget står då längre
i vägen för de unga tu och t.o.m den osympatiske fästmannen blir nöjd
eftersom han får ett erbjudande om ett kalasjobb i Rio de Janeiro.
Strålande -och gratis- turistreklam för Sverige. Alltid vackert väder,
lugnt och skönt, inga samhällsproblem, alla är snälla utom möjligen
fästmannen i Stockholm.
Och så är det väl också. Dvs. realismen i själva historien kan vi
inte bedöma (alla kallar varandra för "Sie") men nog är det vackert. Och
visst har vädret förbättrats betydligt?
Så här snälla har vi inte varit på år och dag.
