Bengt O.
Flarnfri schalottenlök
Prenumerera:


Annan rss-läsare:

Senaste kommentarer:
 
 
 
 
 
 
 
 
Privat
 
 
Uppdatering 2009 03 28: På grund av elakartad och långt framskriden länkröta  fungerar inte externa länkar i nedanstående post.

 
2003 09 06
Don't ask. don't tell
För några dagar sedan skrev Thomas Anderberg i Dagens Nyheter en artikel om Europahymnens mörka historia.  Skuggorna faller givetvis inte över min före detta granne, Ludvig van Beethoven, vars "an die Freude" ur den nionde symfonin transformerats till Europas nationalsång. Inte heller över Friedrich von Schiller som skrev texten även om den väl verkar litet töntig idag:

Freude schöner Götterfunken,
Tochter aus Elysium,
Wir betreten feuertrunken,
Himmliche dein Heiligtum!
Nej, Anderbergs betänkligheter gäller i stället mannen som gjorde den slutliga bearbetningen av Beethovens sång, den världsberömde dirigenten Herbert von Karajan. 

Den dirigent som fick i uppdrag att slutföra Europahymnen - ett bearbetat stycke av Beethovens nionde symfoni - hade en inte helt oproblematisk bakgrund. Han var nazist.

skriver Dagens Nyheter. Ja, så var det. Men Karajan var inte en bara en  opportunistisk medlöpare utan överhuvudtaget en sällsynt otäck typ. K. gick in i nazistpartiet i Salzburg redan 1933. Vid den tiden var partiet illegalt i Österrike  varför det medlemskapet var en särskild merit i partikretsar i Tyskland där han verkade. K. profiterade på utrensningen av judiska musiker och blev Generalmusikdirektör i Aachen där han bland annat uppförde en hyllning till Führern med text av Baldur von Schirach, Hitlerjugends ledare och senare Gauleiter i Wien. 1941 framförde K. Horst Wesselsången på operan i Paris vilket efter kriget renderade honom ett kortare arbetsförbud.

Karajan var operachef i Wien 1957 - 1964. Fortfarande står hans byst i foyern och platsen väster om Operahuset heter von Karajan Platz. En artikel som den i Dagens Nyheter hade aldrig kunnat publiceras i Österrike. I motsats till Tyskland har man här aldrig gjort upp med sitt nazistiska förflutna. Många politiker, företagsledare, läkare och inte minst artister har ett ytterst skumt förflutet men det är ingenting som man vill gräva i nu. Schwamm darüber. En annan berömd dirigent, Karl Böhm,  kompositören Richard Strauss, sångerskan Elisabeth Schwarzkopf och skådespelarna Paula Wessely och Heinz Rühman hör till denna kategori. Hitler tyckte som bekant om opera och hans ställföreträdare i Wien, Baldur von Schirach, höll sin skyddande hand över konstnärerna på Staatsoper. "Nazisterna förstod, klokt nog, hur mycket wienarna älskade sin opera och att en tolerant behandling av institutionen kunde bidra till att förbättra det politiska klimatet i Wien"  skrev en av Österrikes mest beundrade kulturpersonligheter som dog endast i år.

 Vad som är mindre känt är kanske att även svenska artister gjorde sig skyldiga till medlöperi, möjligen aningslöst, under Hitlertiden. Zarah Leander och Kristina Söderbaum är ju kända fall (även om djupet och vidden av Leanders engagemang nog inte är något man gärna talar om Sverige.) Men två kända sångare och senare operachefer i Stockholm, Set Svanholm (1956-63) och Joel Berglund (1949-1956) gjorde stor succé i Tyskland och Österrike under kriget. Vad man sjöng? Wagner, naturligtvis, Hitlers stora inspirationskälla och en nazist, avant la lettre.

Betecknade är kanske att när man i Torsby i Värmland, Joel Berglunds födelsesort, ordnar ett jubileum skriver man helt käckt i ett nyhetsbrev:  

Mest känd är Joel för sina Wagnertolkningar. I Wien 1941 blev han som Hans Sachs i Mästersångarna inropad 30 gånger!

Man frågar naturligtvis inte varför han var i Wien 1941 och inte heller vilka det var som ropade. Ett stort antal operaälskare var tyvärr förhindrade på grund av plötsliga och långvariga utlandsresor varav åtskilliga resande till diverse kurorter i Tyskland stannade borta för alltid.

Glücklich ist
 wer vergisst
was doch nicht zum ändern ist

 

Den här bilden föreställer Set Svanholm som Sigfried i Wagners Niebelungenring. Jag antar att jag är biased på något sätt men jag tycker positivt illa om både Wagners och Richard Strauss musik. Beträffande Karajan så var det bästa han gjorde att han gynnade och förde fram Ann Sofie Mutter, vad än hans motiv kan ha varit för detta.