Första kapitlet i Karl-Markus Gauß bok "Die sterbenden Europäer" handlar om sefarderna i Sarajevo, dvs. ättlingarna till de spanska judar som 1492 fördrevs av Fedinand och Isabella och som fortfarande i någon mån talar en medeltida spanska. På Under Pausträdet har Bodil Zalesky idag skrivit utförligt om denna folkgrupp med utgångspunkt från Gauß bok.  Här skall vi bara komplettera med några rader om en av de mest kända spansktalande sefarderna, dock från en annan del av Europa.  Vi syftar på nobelpristagaren i litteratur 1981,  Elias Canetti.

Canettis bakgrund är ett Europa som inte längre finns. Han föddes i Ruschuk vid Donau i nuvarande  Bulgarien men som sedan länge varit en del av det osmanska riket. I första delen av sin självbiografi Die gerettete Zunge  berättar Canetti  om hur hans födelsestad beboddes av bulgarer, turkar, sefarder, greker, albanier, zigenare, armenier  och ryssar. På andra sidan floden låg Rumänien. I hemmet talade man det spanska språket men när föräldrarna  inte ville att barnen skulle förstå talade de tyska sinsemellan.

Canetti skriver om hur hans föräldrar därför  hindrade honom från att förstå tyska. Man talade alltid "ladino" i hemmet. I sitt vuxna liv erinrar han sig alla händelser från barndomen på ladino och i sin självbiografi "översätter" han dem till tyska. Denne författare som skrev på flera olika språk och talade än fler bar alltså barndomens sefardiska spanska med sig  hela livet.

Liksom Gauß berättar från Sarajevo, berättar Canetti om hur de spansktalande sefarderna i Ruschuk såg ner på de östeuropeiska judarna, azhkenazy. Äktenskap mellan dessa grupper var helt  uteslutet.

I Wien träffade Canetti så småningom den vackra Veza Calderon. Han beskriver hennes delikata "spanska" utseende. Vezas mor var "spaniol" dvs. sefardisk judinna med spanska som modersmål men det framgår inte av självbiografin om han och hans blivande fru också talade detta språk med varandra. Troligen inte.

Rubriken till inlägget är hämtad från ett kapitel i "Die gerettete Zunge" där Canetti berättar om hur han som femåring grep en yxa för att slå ihjäl en kvinnlig kusin som länge hade retat och plågat honom. När jag först läste detta avsnitt blev jag ganska betänksam: är det verkligen "normalt" att en femåring beter sig så? Någonting obehagligt fanns det utan tvivel hos Canetti. Utan yxa, men med ord, avrättade han senare, på ett ganska otrevligt sätt,  personer som Alma Mahler, Berthold Brecht och framför allt Iris Murdoch. Jag har tidigare skrivit om detta i en längre uppsats under rubriken Kraus och Canetti - två elaka genier.

Dagens Nyheter hade f.ö. för ett tag sedan en artikel om en israelisk sångerska, Yasmin Levy,  vas far tydligen var sefard från Turkiet. Levy har spelat in flera cd:s med musik på ladino - tråkigt nog har jag ännu inte haft möjlighet att lyssna på henne.

Enligt Gauß flydde en stor del av Sarajevos sefarder under kriget och många kultföremål försvann. (Intressant nog berättar han också om hur många icke-judar plötsligt upptäckte sina "judiska" rötter i syfte att få följa med den konvoj som beviljades fri lejd ut ur det belägrade Sarajevo.)  Endast en handfull av dessa spansktalande sefarder  finns kvar och språket lär väl ganska snart försvinna. Man frågar sig om det fortfarande finns språköar i Bulgarien, Rumänien eller Turkiet där "ladino" talas och om språket i så fall kan bevaras?

2010 03 27:
Pga av tekniska  problem måste eventuella kommentarer lämnas här. Tack.