Många vemodiga bloggare har citerat Tage Danielsson i samband med Monica Zetterlunds frånfälle. "En blond negress från Värmlands huldreskogar" skriver någon, "Ett lingonris som satts i cocktailglas" en annan. Endast Helle Klein citerar hela versen.

Tage Danielsson skrev sin "Det eviga" 1967 som en parafras eller pastisch över Tegnérs, inte "Det eviga", utan "Sång den 5 April 1836", den s.k. semisekulärsången. Tegnér hyllade där ledamöter av den av  Gustav III  ett halvsekel tidigare instiftade akademin (samt  icke-ledamöterna Bellman och Lidner som en liten pik - Evert Taube och Astrid Lindgren hade det väl varit idag). Bland de harangerade märks så märkliga namn som Melanderhjelm, Lagerbring och Oxenstjerna men givetvis även Linné, Scheele och Kellgren.

Tegnérs akademisång har genom ett drygt århundrade varit ett kärt föremål för parodier, travestier och pastischer - förmodligen också som tillfällighetsvers vid studentjubiléer och firmafester, i vart fall i förra århundradets början. Det kanske mest kända exemplet är liberalen (en riktig sådan) Per Staafs adaption från 1886 där han drar stora delar av det Oscarianska etablissemanget genom chokladen. Staafs dikt har i detalj analyserats och jämförts med originalet av prof. Staffan Björck i den lärda och roande  essäsamlingen Löjliga familjerna från 1964. Det lönar sig knappast att citera eftersom de flesta satiriserade personerna torde vara okända för nutida läsare. Effekten nås emellertid genom att låta Tegnérs högstämda hyllningar gälla enfaldiga, fåfänga och ytliga Oscarianer i stället för de illustra kulturbärare som originaldikten handlar om.

Tage Danielssons pastisch är kanske den sista i sitt slag: en pastisch fungerar nämligen bara om publiken är väl förtrogen med originalet och kan uppskatta kontrasten mellan dess klanger och ett förvridet nutidsperspektiv. Det skulle nog gå i och för sig:

eller, om man ger sig in i det dagspolitiska:

Man fick nog jobba litet med meter och rimflätning. Men som sagt, har man inte den gamle Tegnér i skallen är det liksom ingen idé. Annars kunde man ha försökt med bloggvärlden (jmf ovan):

Nej, det går nog inte.

I motsats till Staaf är inte Tage Danielsson elak: Gnesta-Kalle och Jan Malmsjö kanske får en gliring men eljest är hans dikt i stort sett en hyllning till sextiotalets svenska underhållningsartister. Evert och Sven-Bertil Taube, Alice Babs, Ulf Peder Olrog ("det låter som om stiftet borde bytas") och många andra drar förbi.

Finns det egentligen någon poesi eller andra texter som man kan parodiera eller travestera idag? Vi tillåter oss att tvivla. I en kommentar till vår litterära pristävlan nedan skrev Bodil om en amerikansk bekant som berättade att hon och hennes syskon som barn brukade skoja med och skratta åt Longfellows dikter ("The smith a mighty man is he.") Kanske kan man det fortfarande i USA. I Sverige går det nog inte. Vem känner till Tomas Tranströmer så bra att man kan skoja med honom?  Claes Hylinger skulle kanske fungera, här ett försök i genren. F.ö. gjorde Gösta Ekman och Hasse Alfredsson succé med en pastisch på Fänrik Ståls Sägner i Gula Hund, 1964.

Det skulle nog inte heller gå idag. Det var f.ö. i den revyn Monica Z. och andra sjöng den berömda zigenarvisan och som Toots Thielemans spelade sin "Bluesette" f.f.g. Något år senare sjöng Monica den med en svensk text, förmodligen av Tage D. ("Flickan från Vinga, hon heter väl Inga.")

I övrigt får vi väl påminna om Tage D:s invokation till Tégner: