Och Tomlinson dog och gav andan opp i sitt hus vid Berkeley Square

och en ängel honom i håret tog - och fjärran honom bär.

En ängel honom i håret tog och bar honom långt därifrån,

tills han hörde ett dån som av vårsvälld ström, de tusende stjärnklots dån,

tills han hörde vintergatsstjärnornas dån där bort uti rymdens vrår

och de kommo till porten i himlens mur, där Petrus med nycklarne står.

"Statt upp, statt upp, o Tomlinson, och svara mig klart och fort,

vad gott där ner på jorden ni åt människobarnen gjort,

vad gott ni gjort åt människors barn, då ni levde i solens sken."

Och Tomlinsons nakna själ blev vit, så vit som ett regnspolat ben.

"Ack jag hade en vän där nere, och han min ledare var och präst.

Om vid min sida han stode, på allt han kunde väl svara bäst."

"Er strävan huld för nästans skull den teckna till boks vi här,

men nu ni bidar vid himmelens port och icke i Berkeley Square.

Och förde vi hit er vän, för er han kunde ej svara ändå,

ty här löpes det kapp av en och en men icke av två och två."

Då tittade Tomlinson upp och ner, men till intet gagn det var,

ty stjärnorna grinade högt i rymd, och han såg, att hans själ var bar.

Den vind, som går mellan världarnes snår, den skar honom likt en kniv,

och Tomlinson tog till orda så om vad gott han gjort i sitt liv.

"Jag läste så här i en bok, och så hörde jag sägas ibland,

och så har jag tänkt, att en annan man tänkt om en tsar i det ryska land."

Vid porten själar flockats i mängd och bådo få vägen fri,

och Petrus svängde nycklarne kring i ledsnad och raseri.

"Ni har läst, ni har hört, ni har tänkt", han sad', "det är allt vad jag ännu sport.

Men säg, vid den kropp som ni en gång haft, och svara: vad har ni gjort?"

Då tittade Tomlinson fram och bak, men lika rådvill som förr,

ty mörkrets flod vid hans skuldra stod och framför himmelens dörr.

"O, det har jag känt och gissat mig det, och det har man ofta berömt,

och så det skrevs, att en diktare skrev om en norrman vars namn jag glömt."

"Ni har läst, i har känt, ni har gissat! Gack bort och skräpa ej längre här!

För struntprat stjärnornas väldiga rum ej lämpliga platsen är.

Blott gärning gör till fylles och för till Herrens härliga ort,

men förord, köpta av granne och präst och släkting, hjälpa ej stort.

Gack bort till det ondas herre, gack! Ty domen ni kommer ej från.

Och - den aktning ni åtnjöt i Berkeley Square må bistå er, Tomlinson:"

 

*

Av ängeln han greps, och ned han föll bland solar,  som virvla kring,

när han kom till helvetets öppna gap, som kantas av stjärnors ring.

Den första är röd av vrede och mod, den andra är vit av kval,

men den tredje är fogad av slaggad synd och vänder sig svart och sval.

De må rulla sin ban, de må lämna sin ban och irra, där själ ej setts,

de må brinna i glöd, de må frysa till is, men i yttersta mörkrets krets.

Av vind, som går mellan världarnes snår, han sticks som av vässat svärd,

och till fladdrande ljus i helvetets hus han trår som till egen härd.

Vid porten tronade Satan hög, för djävlarnes flod en damm,

han högg fatt i den ilande Tomlinson och ville ej släppa'n fram.

"Tror ni att mitt kol jag får till skänks? Eller tror ni er kanske, säj,

nog värdig att genast komma hit in förutan tillstånd av mig?

Sitt ner, sitt ner på slagghögen nu och svara klart och fort,

vad ont där nere på jord ni har åt människobarnen gjort."

Och Tomlinson tittade ner och ner, och djupt in i mörkrets brunn

en mjölkvit, förvriden stjärna han såg i hettan från helvetes mun.

"O, jag hade en käresta, jag," han sad', "och hennes kyss blev mitt fall.

Om henne i fören hit, på allt helt säkert hon svara skall."

"Vart lustans dåd mot samvetets råd det teckna till boks vi här.

Men nu ni bidar vid helvetets gap och icke i Berkeley Square.

Om också vi toge er flicka hit, det hjälpte er ej ändå,

ty här svarar man en och en för den synd, som man syndade två och två."

Den vind,  som går mellan stjärnornas snår, den skar honom likt en kniv,

och Tomlinson började tala så om vad ont han gjort i sitt liv:

"Jag har skämtat med kärlekens makt, och döden jag löjlig fann,

och trenne gånger jag hädade Gud, för att kallas en frigjord man."

Och Satan tog fatt i en brandröd själ och bort att kallna den vrok.

"Tror ni att jag slösar mitt dyra kol för att sveda en hjärnsjuk tok!

För drumligt prat och för fånigt skämt jag aldrig gjort mig besvär,'

och fördenskull ej väcker jag herrarna upp, som sova på halstret där."

Då tittade Tomlinson fram och bak, men slätt ingen hjälp han såg.

Den stora tomhetens fruktan blott drog i hans hemlösa håg.

"Nej, så har jag hört", sade Tomlinson, "och sådant ett rykte ljöd,

och det har jag fått från en belgisk bok om en fransk markis, som är död."

"Ni har hört, ni har läst, ni har fått! O höjd av prat utan mening och must!

Har ni syndat en synd för ert ögas fröjd och det syndiga köttets lust?"

Då grep i porten Tomlinson tag och jämrade: "Släpp mig in,

ty en annans hustru jag brottsligt begärt, och hon föll för min lust och blev min."

Bak skranket Satan grinade till: "Nå, svar på heder och tro,

om ni först ej läste om det i en bok?" Och Tomlinson suckade: "Jo."

Då visslade Satan i fingrarne gällt, att kalla små djävlars släkt,

och han sad': "Skala av denne kvidande tjuv, som kommer i människodräkt!

Skala av honom, skaka'n bland stjärnornas hop och sålla'n så bit för bit!

Visst är kärnan frätt i Adams ätt, om denne krake hör dit!"

Över brännande kol förutan mål de jagade själen nu,

de sleto och revo i den med lust och sleto den nästan itu.

Med rufsigt ting, som barn efter lek, de kommo igen inom kort,

och de sade: "Den själ, som han fått av Gud, har han alldeles slarvat bort.

En mängd trasor ur tidning och bok var allt vad där inne fanns.

Vi funno själar, från vilka han stal, men vi funno icke hans.

Från huvud till tår, i vinklar och vrår ha vi letat och snokat väl,

men  var vi än sökte med tänder och klor ej fanns där en egen själ."

Och Satan böjde huvudet ned och mullrade tankfull så:

"Jag ständigt var hygglig mot Adams ätt, dock måste jag be honom gå.

Väl ligga vi trångt, och väl ligga vi djupt, men släppte jag denne in,

mina stolta herrar såge mig då med kallt förakt i sitt sinn'.

De sade visst att mitt hus var ett hål, att en slarver till värd de fått.

Och jag skulle reta dem alla, jag,  av omsorg för denna blott!"

En blick nu Satan slungade skarp på den stackars hemlöse hamn,

och han tänkte på nästankärlekens bud men ock på sitt goda namn.

"Ni kunde ha stulit er in i mitt hus och stekt er och värmt er bra.

Säg, tänkte ni av er själv på det?" Och Tomlinson sade: "Ja."

Och Satan drog ett andetag och sade i stilla ro:

"Ni äger knappast en loppas själ, men syndens rötter där gro.

Och för de små rötterna sluppe ni in, om ensam jag härskade här.

Dock mer mäktig än jag är syndens lag, som den stolt i sitt inre bär.

I ondskan själar, fördömda än, rår vilja självstyrd och fri.

Jag vågar knappast nalkas de starke - säg, hur skulle ni våga ni!

Ni är ej ande, ni är ej bok, ni är varken dunst eller mull.

Gå, kryp tillbaks i er kropp igen för det mänskliga namnets skull!

Jag kan ej skratta åt edra kval, jag hånar er ej, min vän.

Men sök att synda en värdig synd! Kom sedan gärna igen.

Gå bort, er bår vid dörren står, de svarta hingstar därvid.

De bär ert stoft till graven idag. Fort, laga ni kommer i tid!

Gack åter till jorden med spörjande mun, med seende ögon två,

och människors barn ni hälse från mig, ni hälse från Satan så:

"att för synd man syndade två och två står man ensam på domens dag -

Med den Gud, som ni tog ur en bok, i frid, o Tomlinson, hädan drag!"

 

(Hugo Gyllander)