Först blir vi illa berörda. Men efter en stunds eftertanke blir det omöjligt att låta bli att dra på munnen. Vi tänker oss (hoppas) att det inte är någon främlingshatande skinnskalle som varit framme utan något uppkäftigt småglin som velat reta vuxenvärlden med ett uttryck av det enda slag som fungerar nu när det inte finns några fula ord längre. Och klottraren hade nog ingen aning om var han målade sitt turkfientliga slagord. Det var inte första gången som ropet "ut med turkarna" skallade här. Men för 320 år sedan hade man andra och  mera acceptabla motiv än i dagens läge. Just där den stenlagda gången mellan de två murarna börjar finns en egendomlig byggnad. Uppenbarligen står den i en trädgård, man kan emellertid bara se de blommande träden vars grenar ibland böjer sig ut över murkrönet. Byggnadens yttervägg går i hop med själva muren.  På en spira på taket sitter en liggande halvmåne.

Halvmånen är lättare att förklara än byggnadens historia. Just här stod nämligen ett av storvesirens Kara Mustafa tältläger under den s.k. andra turkbelägringen 1683. Liksom tidigare 1529 lät stadens försvarare bränna ner förorterna när fienden nalkades för att få fritt skjutfält. I historieböckerna beskrivs detta som att turkarnas förstörde stadsdelen Nussdorf. (Enligt samma böcker skall även svenskarna ha förstört byn, detta trots att Torstensson aldrig kom längre än till andra sidan Donau.)  Kara Mustafa och hans här av 250 000 janitscharer, turkar, kurder, araber, tatarer och "negrer" slog en belägringsring runt Wien och försökte under 60 dagar att krama musten ur de otrogna. Den 12 september slog emellertid en koalitionsarmé under befäl av den polske konungen Jan Sobieski till och lyckades fördriva den mångdubbelt större fientliga ockupationsstyrkan. I just det här kvarteret  stod några av de blodigaste striderna och än idag berättar man om hur "blodet forsade nerför Hammerschmidtgasse."  I hela Nussdorf fanns efter striderna endast ett hus kvar i sådant skick att det kunde repareras. Det står där än idag

En förmiddags stökande i arkiv och bibliotek ger vid handen att tomten där huset med halvmånen står,  på 13- eller 1400-talet tillhörde en orden av dominikanernunnor i staden Tulln, norr om Wien. Det var alltså en jordlott som brukades för klostrets försörjning, antingen in natura eller kanske genom att produkterna såldes på marknaden.  Efter turkbelägringen byggdes emellertid ett vanligt borgarhus där en del av denna jordlott så småningom blev den vackra trädgård som nu finns. Lägenheterna bevakas svartsjukt och går alltid från "hand i hand" enligt vad en vänlig dam i huset berättade för oss. Och idylliskt är läget - en låsbar port mot den lilla gränden öppnar sig mot en öppen gård i vars förlängning trädgården ligger och längs ner det redskapsskjul på vilket halvmånen sitter. Den är en relik från belägringen men vem som satt upp den på muren vet man inte. Den förlänar emellertid vårt grannskap en lätt orientalisk touch.
 
Den turkiska hären belägrade Wien i 60 dagar men hann under den tiden att lämna ett outplånligt intryck i språk, kulinarium (kaffe!) och kultur.  Mycket material och livsmedel föll i försvararnas händer som krigsbyte, däribland säkert den omtalade halvmånen. Så fort den militära faran var över blev det turkiska populärt. Berömda exempel på à la turca är Mozarts Enleveringen ur Seraljen samt Marche turque. Turkarna framställdes i regel som ädlare och visare än västerlänningarna.
 
För Kara Mustafa gick det inte så bra. När han dragit sig tillbaka till Belgrad fick han av sultanens sändebud det beryktade s.k. silkessnöret om halsen i vilket  han hängdes. En makaber detalj: efter ett fältslag betydligt senare fördes hans kranium till Wien där det fortfarande finns i Wiens Historiska Museum, dock inte utställt för allmänheten.
 
Även Sverige har ju historiska kontakter med Turkiet (Karl XII) och även påverkats kulturellt (kåldolmar).  Inför diskussionerna om Turkiet och EU kan det ju vara lämpligt att påminna sig att Turkiet på Gustav Vasas tid och långt efter det trettioåriga kriget, ja egentligen fram till det första världskriget, var en europeisk stormakt.  Vår klottrare som förhoppningsvis växer upp och blir litet klokare kanske får vara med om att Turkiet på nytt blir en maktfaktor i Europa men den här gången med fredliga metoder. Eftersom det väl lär dröja ett tag kanske han till slut hinner utvecklas till en av de EU-aktivister som redan nu börjat ropa: "Türken 'rein!"
 
 
 
Wien, 2004 05 13  Bengt O. Karlsson  ©