Det var natt, var en natt i oktober,
då förvissningen fräter och tär
och himlen ett askhölje bär.
Det var natt i den kulna oktober
av det år, som mitt mörkaste är.
Det var tätt vid det dimmiga Auber
i den töckniga nejden av Weir,
ner vid stranden av tjärnet vid Auber
i det griftskumma skoglandet Weir.
- - - - -

Men Psyche viskade:"Ingen
må tro denna stjärna i ny,
som är vit fast hon växer i ny!
- det är likfärg hon strör över tingen,
o fly, låt oss vända och fly!"
- - - - -

Så jag sade till Psyche, min syster,
hon blev  lugn fastän sorgsen och stum
och vi stodo helt tvärt vid en dyster
portal till ett tillmurat rum
likt de avdödas helgade rum.
Och jag sade"Vad står det min syster,
över dörren där dagen är skum?"
Hon skrek till: "Ulalume,Ulalume!
Det är graven du byggt Ulalume!"

Och mitt hjärta blev mörkt som oktober,
då förvissningen fräter och tär
och aska på himmelen är,
och jag suckade "Det var oktober,
var en natt som jag färdades här,
med den döda jag stapplade här.
ack, jag minns, det var här, det var här!
Ja, nu känner jag nejden kring Auber
i det ödsliga töckniga Weir,
här är stranden av tjärnet vid Auber
i det griftskumma skoglandet Weir.