När gymnasisten vid läroverket i Linköping, Per Andersson, togs i tjänst som informator hos landshövdingen över Östergötland, herr Schering Rosenhane, förstod den knappt tjugoårige bondsonen att detta var ett enastående tillfälle och han tänkte inte låta det gå sig ur händerna. Rosenhane var en av Sveriges legater vid fredsförhandlingarna i Münster efter det så framgångsrika trettioåriga kriget och en av drottning Kristinas förtrogna. Per var fast besluten att erövra de samhällets toppar där han menade att han hade sin rätta plats. Redan som gymnasist var han som man skulle säga om sig och kring sig: att skolkatalogen gav hans namn som Petrus Andrae  motsvarade visserligen tidens bruk¹  men Per försökte senare att polera upp detta genom att latinisera sin födelseort Hagebyhöga och anta namnet Peter Hagiomeligertanus. Det var inte enda gången Per Andersson skulle ändra sitt namn och för den delen sin härkomst: Innan han blev Peder Appelman kallade han sig bl.a. Balzar Melengard och uppgav sig härstamma från de ädla ätterna Slaghöök och Sunnanväder.²

Året var 1643 och Per bör ha varit ca 18 år.³   Hos Rosenhane träffade han inte bara dennes osnutna ungar som han skulle uppfostra utan även dess  knappt trettioåriga syster Märta - en flicka som alltid fått stå tillbaks för sina bröder och inte ens fått den ytliga utbildning som tillkom en adelsfröken på 1600-talet. Vi vet att Per hade ett tilltalande yttre, att han var fräck men charmfull, framfusig och ytterligt målmedveten. Att han var intelligent är klart: informatorstjänsten hade han fått på rekommendation av den stränge Linköpingsbiskopen Jonas Petri.

Märta blev ett lätt byte för den lidelsefulle unge informatorn. Allt fick naturligtvis ske i största hemlighet. Men förhållandet gick naturligtvis inte att hålla hemligt. Familjen blev upprörd men försökte först, förnuftigt nog, att lösa problemet genom att erbjuda Per ett jobb och giftermål med en prästdotter. Redan detta hade varit enormt socialt avancemang för den fattige bondsonen. Men Per hade ställt siktet högre än så.  Nu vill man gärna hoppas att  Per inte bara utnyttjade Märta för sina syften och källorna kan faktiskt tolkas så att de under många år hölls samman av en äkta passion. Men säker kan man inte vara. Hur som helst, någon gång 1647 kom det till vad Scherings och Märtas mor kallade "en hännelse": Märta blev gravid med djäknen Per Andersson. Men det skulle dröja innan detta blev uppenbart och Per var inte den som underlät att utnyttja situationen till sin fördel.

När det inte gick med prästdottern blev Rosenhane närmast desperat. Mot sin vilja hade han blivit  utnämnd av Kristina till ambassadör i Frankrike⁴ och för att skilja Märta och Per åt erbjöd han nu Per att få följa med honom till Frankrike. Per var inte sen att nappa på erbjudandet trots att han var tvungen att lova att bryta kontakten med Märta och upphöra med sina "djäknekomplimenter". Naturligtvis hade han aldrig en tanke på att hålla detta löfte utan fortsatte i all hemlighet att brevväxla med sin käresta. Senare, när saken spetsat till sig, skriver Rosenhane om hur Per "kastar sina otuktiga ögon och sinne på sin Herres syster" och förebrår honom att han inte i stället brukat "sin okyskhet mot tjänstepigorna och sina gelikar" vilket naturligtvis hade varit det korrekta sättet.

Per skriver inte bara brev till Märta utan skickar också presenter, "galanterivaror" och något så extravagant som en hatt med fjädrar. Eftersom Rosenhane ansåg sig ha rätt att öppna och läsa sina underlydandes brev flög denna trafik snart upp. 

Nu blir det rena rama Dumas av denna historia. Märtas belägenhet kan inte längre döljas och när Per får veta det vill han genast resa tillbaks till Sverige. Ett vackert drag kan det tyckas. Rosenhane vägrar och skickar honom i stället som budbärare på ett diplomatiskt uppdrag till Holland. Alldeles utanför Paris  blir Per emellertid överfallen och  "av därtill ställte karlar fasttagin och satt in i it elakt fängelse."  Det är Rosenhane som ligger bakom. Han har sagt till de franska myndigheterna att Per var en tysk som hade "elaka stämplingar" för sig.  Besökare i fängelset -troligen nunnor från någon välgörenhetsorden- förbarmade sig över Per,  liksom f.ö. alla kvinnspersoner han kom i kontakt med. Hans sak prövades av Generalprokuratorn och Parlamentet  (!) med resultat att Per inte bara frisläpptes utan även fick franske  konungens pass för att resa ut ur Frankrike.  Än en gång låter då Rosenhane överfalla och spärra in Per på vägen till Sverige, denna gång med hjälp av sin vän, hertig de Longueville. Kom ihåg att detta var på Mazarins, drottning Annes och d'Artagnans tid, då var "en fallgrop som noll."⁵ Efter diverse äventyr lyckades dock Per komma tillbaka till Sverige, strax före Rosenhane som hemkallats i förtid eftersom han gjort sig omöjlig hos den mäktige kardinal Mazarin.

Familjen hade för säkerhets skull gjort Märta arvlös och hennes och Scherings bror, hovrättspresidenten Gustaf Rosenhane hade dikterat ett brev för henne att skriva under där hon avsade sig all bekantskap med Per. Men när Per i hemlighet besökte henne repade hon mod och satte sig åter upp mot mor och syskon. Nu hade Rosenhanes fått nog och drog Per inför rätta, först till Rådet och sedan till Svea Hovrätt. I domsluten tillhölls Per vid hot om de gruvligaste bestraffningar att hålla sig borta från Märta, till Rosenhanarnas förtret dock utan att vidare bestraffas. Men nu lyckades dock familjen gifta bort Märta med en rödhårig kavallerilöjtnant och hon var därmed utom räckhåll för Per. Kanske heller inte av intresse för honom längre, det beror på vilka motiv vi kan anta hade drivit honom i denna affär. Bröllopet väckte emellertid en viss uppståndelse och en dåtida skvallerkrönikör skrev att brudgummen var ointressant men att "kvinnones person tvivlar jag intet att I ju kännen...:den som redan haver gjort sitt hederliga prov att han intet må tvivla på att han skall dö arvlös."  Om Per och Märtas barn vet vi tyvärr intet vidare.

Om Schering Rosenhane lyckades undgå att få "den skiten Per Andersson" till svåger så misslyckades han dock i grunden i sin avsikt att totalt spoliera denne "gruvelige menedare...impostor och bedragare"...och"hustyv" som han ansåg sig som ambassadör haft rätt att"fängsla, halshugga eller hängia" men i sin godhet låtit slippa undan.  Scherings misstag var att dra saken inför de höga domstolarna och därmed dra offentlig uppmärksamhet till Per och hans framfart. Därmed väcktes nämligen intresset också hos en annan kvinna som lika litet som andra kunde stå emot  hans charm, nämligen Sveriges drottning, Kristina.

Nästa avsnitt handlar om vår generalguvernör i Pommern, högädle herr Peder Appelman.

Se också sidorna:

 "Den skiten Per Andersson." Om Bertil Sundborg och hans bok samt litet om Ekelöf och Lagercrantz

  Noter, anmärkningar och källor  Litet om bröderna Rosenhane och vad de lämnat efter sig.

*(Not: Hela denna historia om Per och Märta, inklusive citatet från Corneille, har här återberättats från en bok av Bertil Sundborg: Den skiten Per Andersson, 1967. Om Sundborg och boken, se  sidan om Bertil Sundborg och hans bok. )

Wien, 2006 03 29

Bengt O. Karlsson ©