På
Den långsamma bloggen berättar Lennart Erling om en bok av Eva F.
Dahlgren med titeln "Fallet Sigrid Gillner." Ett snabbt besök på
Medborgarplatsen bibliotek gav mig möjligheten att ta del av denna
fascinerande berättelse.
Själva grunddragen i historien beskrivs väl i Lennarts inlägg och
framför allt av de recensioner av
Fredrik Sjöberg resp.
Nina Björk som han länkar till. Sigrid föddes 1891 under enkla
förhållanden. Mot alla odds lyckade hon skaffa sig en gedigen utbildning:
studentexamen som privatist, lärarinneexamen och en fil.kand. i Uppsala.
Hon engagerade sig tidigt, praktiskt taget redan som barn, i
politiken som socialist och socialdemokrat. Tidigt kom hon i kontakt med
sociala orättvisor, sjukdom och fattigdom. Hon uppfylldes av en
brinnande tro på de socialistiska idealen som skulle skapa en
bättre värld där orättvisor och fattigdom för alltid vore eliminerade.
Via en lång rad av förtroendeposter i kvinnoförbund och regionala
organisationer blev hon slutligen invald i riksdagen 1933.
Det var främst två områden som låg Sigrid om hjärtat. Den ena gällde
kvinnornas ställning i och ansvar för demokratin. Den andra var moral,
ärlighet och etik i politiken. Hennes engagemang tog sig främst uttryck i misstro
och kritik mot "yrkespolitiker" inom det egna partiet. I kvinnofrågorna
var hon i hög grad präglad av sin mentor Ellen Key som hon också bott och arbetat
hos.
Under sin period i riksdagen blir Sigrid allt mer förtvivlad över den
dubbelmoral och brist på trohet mot idealen som hon finner hos
partikamrater och partiledning. Det är egentligen samma företeelser som
hon mött och bekämpat på lägre nivåer i sin politiska karriär men nu
möter hon dem i mångdubbelt starkare form i partiets högsta kretsar. Vid
två tillfällen blev Sigrid offer för finansiella bedrägerier av lägre
partifunktionärer. Någon rättelse fick hon aldrig. Partiledningen talade
om "administrativ oreda" och vikten av att undvika skandaler som kunde
skada partiet. Hon fick ett cyniskt svar av Per Albin när hon försökte
tala för en förbättrad moral inom partiet vilket fick bägaren att rinna
över. Hon lämnade riksdagen i förtid 1935.
Nu började - eller kanske snarare accelererade - en märklig utveckling.
1933 skriver Sigrid en eldande uppmaning till Sveriges kvinnor att inte
ta demokratin och medborgerliga rättigheter för givna. De kan försvinna
fortare än man tror och "ni kan genom eget förvållande förlora dem.
Tvivlar ni därpå så studera händelserna i Tyskland och ta lärdom av dem."
Hon avslutar med en maning till Sveriges kvinnor att stödja bojkotten av
tyska varor och hejda fascismen. Men några år senare börjar hon
misströsta: kvinnor som försöker delta på männens villkor i näringsliv
och politik blir förgrämda och misslyckade. Dras egenart försvinner och
deras inneboende kraft förslösas. I stället bör kvinnan inrikta sig på
sin egentliga uppgift: att vara god moder och hustru. Som en
reaktion på makarna Myrdals "Kris i befolkningsfrågan" och förslagen
om "storbarnkamrar" (daghem och förskolor skulle man kanske säga idag) skrev
hon boken "Kvinnorna vantrivs" som mottogs med bitande kritik och
avståndstagande från partivänner och tidigare åsiktsfränder. Men det mest
betänkliga var att hon trodde sig i den nya nationalsocialistiska
rörelsen i Tyskland hitta ett nytt och bättre kvinnoideal något som
också visade sig i tyska kvinnors entusiastiska stöd för Hitler.
Redan 1931 skrev Sigrid efter ett stort socialdemokratiskt förlustval i
Hamburg: "Varför?... för att det finns något hos Mussolini och
Hitler som soc.dem. glömt. Personlighet; den skickliga och överlägsna
människans makt trots alla demokratier; allt valfiske i
världen." Detta tänkande skulle hon utveckla in absurdum
efter 1935. Hon tyckte sig ha sett hur majoritetsvälde ledde till
fördumning och grov populism hos politiker som borde veta bättre. Eliten
skulle styra, inte den breda massan. Även här fann hon stöd i sitt
tänkande i den nya rörelsen i Tyskland. Hon såg i nazismen en idealism
som syftade till att förändra människan, bort från småskuren egoism mot
en verklig folkgemenskap.
Arbetarrörelsen och främst dess ledare och ombudsmän bekämpade inte
nazism och fascism som ett led i en kamp för demokrati eller lika rasrättigheter
utan därför att dessa rörelser avslöjat partiegoismen inom
deras egna organisationer. Hitler, däremot, hade vidgat begreppet "arbetare" till att
omfatta alla som arbetade.
Hitler hade gjort rent hus med gamla strukturer. Sigrid förföll till ren
panegyrik över Hitler: visserligen vände hon sig starkt emot hans
politik gentemot judarna (och marxisterna) men menade att att en stor
ledare som Hitler säkert skulle inse detta misstag och "korrigera
sig själv." (Vi får komma ihåg att detta var före
förintelselägren). Hitler stannade inte vid att förändra samhället, han
ville också förändra människan. "Inte bara de sociala förhållandena,
utan även människorna behöver bli bättre" skriver hon.
Sigrid utvecklar sitt tänkande i skrift efter skrift. 1937 blir hon
utesluten ur partiet. Hon värjer sig konsekvent mot att klassificeras
som nazist och är ytterligt föraktfull mot de svenska nazistiska
rörelserna som förgäves försöker värva henne för sina syften. Hon
ansluter sig aldrig till någon organisation men i slutet av 30-talet
eller början på 40-talet engagerar hon sig i "Riksföreningen Sverige
- Tyskland" som även räknar Milles och Heidenstam och en mängd
intellektuella personligheter bland sina medlemmar. Föreningens syfte
sades vara att sprida "objektiv" upplysning om Tyskland men blev efter
1941 alltmera uttalat pro-nazistisk. Hennes böcker kommer inte längre ut
på vanliga förlag utan publiceras enbart av obskyra nazistsympatisörer.
Mot slutet av kriget inser Sigrid att allt hon trott på bara var
hennes egen dröm om hur nationalsocialismen borde vara och inte hur den
verkligen var. När den förskräckliga sanningen om förintelsen av judar,
romer och politiskt oliktänkande går upp för henne grips hon av ett
bottenlöst självförakt. Resten är tragik. Hon drar sig tillbaka till ett
torp i Skåne. Hon lyckas försörja sig på att skriva under
pseudonym i Veckojournalen samt radiokrönikor i olika
dagstidningar. Hon lever i ett tillstånd av panisk förskräckelse för
yttervärlden och isolerar sig i görligaste mån från den. En sen vänskap
med Marika Stiernstedt blir en av de få ljuspunkterna i hennes
återstående liv som slutar 1975.
Fortsättning på sidan 2.
arkivlänk
