På förhand: Det här blir ett långt, kringirrande och ovidkommande inlägg.  Hur gärna skulle vi inte skriva lärda och välformulerade men ändå lättlästa litterära uppsatser som t.ex.  Bodil Zalesky. Detta förhindras dock både av bristande förmåga och svårigheter att hålla tankarna samlade men framför allt av att de författare som vi  begriper oss på sällan liknar Theodor Fontane utan som regel tillhör den krets som, med Mats Bergmans ord, nästan alltid "blir grymt och hjärtlöst behandlade av oförstående samtida" men som dock är värda "all respekt, dels för sina personliga egenskaper, dels för sina goda avsikter."

Det senare gäller dock endast ytterst betingat för Hugo Gyllander  (1868 - 1955). Vi lade märke till denne långlivade poet som översättare av Kiplings Tomlinson - en bravad som vi menar i stora delar överträffar originalet. Vi har i denna krönika använt denna dikt i Gyllanders översättning för att karaktärisera de unga nyliberaler som vet allting och har läst så mycket men som fullständigt saknar anknytning till den nog så knepiga verkligheten. (En vänlig läsare menade i ett mail att det var att skjuta en gök med luftvärnskanon att använda Kiplings dikt i detta sammanhang. Måhända.  Vi har lagt upp Gyllanders översättning här inklusive en länk till originaltexten. Båda väl värda att läsas och begrundas.)

När vi först träffar på vår hjälte har han just fått pris av Svenska Akademin för "dikten Dalibor om den böhmiske riddaren och frihetskämpen som i fångenskapen blev violinvirtuos och därmed en tröstare för människor." (SBL band 17, p 521.)  Sedan gick det inte så bra och när hans andra diktsamlig kommer ut präglas den "av torftig bitterhet och ensamhet, men samtidigt av stolthet:"

Vid denna tid är G. en fullt utvecklad misantrop, något som helt präglar hans fortsatta gärning. Den enda ljusblick han ser är utvecklingen i Italien och händelserna 1925. Någon storhet som skönlitterär författare nådde han aldrig men han var en skicklig översättare, märkligt nog främst av barn- och ungdomslitteratur. Det var också på detta område han hade sina största (och enda) framgångar som författare. Han var en trogen medarbetare i Barnbiblioteket Saga och nådde stor popularitet med sina ramsor och rimmade djurfabler av vilken den mest berömda är "När tuppen höll storkalas" enligt vad SBL försäkrar.

I sin välkända akribi har krönikören bläddrat igen ett antal årgångar av tidskriften Jultomten från förra seklets början. Gyllander är rikligt företrädd. I våra måhända något skeva ögon verkar hans verser dock ganska träiga och inte alls i klass med medförfattare som t.ex. Elsa Beskow och Jeremias i Tröstlösa. Vår läsupplevelse förgylldes dock av fantastiska helsidesillustrationer av Carl Larsson och Louis Moe.  Det var annat än "Bollibompa" så mycket kan vi säga.

Nu kommer vi äntligen till den vers som förlänat Gyllander en viss odödlighet. (Vi vet, vi vet men Tegnér gjorde samma fel.)