Upprepade gånger har nobelpristagaren V.S. Naipaul förklarat dels att romankonsten är död, dels (och kanske på grund av?) att han själv inte tänker skriva några flera böcker och speciellt då inte romaner. 2001, 15 år efter närmaste föregående roman, kom så Half A Life, en märklig bok som fick recensenterna att slå knut på sig själva i sina tolkningsförsök där ivern att läsa in självbiografiska drag dominerade.

Det senare är något som drabbat praktiskt taget alla Naipauls skönlitterära verk.  Recensenter och förståsigpåare har inte kunnat acceptera att en indier, född av invandrare till Trinidad, velat och kunnat berätta en berättelse där givetvis miljö och protagonister ofta är hämtade från hans speciella bakgrund. Märkligt nog har dock ingen pekat på likheten mellan Naipauls livsresa och den som gjordes i debutromananen The Mystic Masseur där den beskynkade kvacksalvaren Ganesh Ramsumair i Trinidads inre förvandlades till statsmannen G. Ramsay Muir i tredelad kostym, deltagare i internationella kongresser. Men Naipaul var 25 år då han skrev boken och såg sig väl knappast som en framtida Sir Vidia Naipaul, Wiltshire, UK.

Huvudpersonen i Half A Life heter Wille Somerset Chandran, uppkallad efter Somerset Maugham. Skildringen av hans liv görs i tre delar: uppväxt och ungdom i Indien (där faderns historia spelar en avgörande roll), vistelsen i England där han slutligen träffar en rik kvinna från Mozambique där han bor med henne i 12 år. Sedan lämnar han henne och återvänder till Europa.  Där slutar boken. Den tolkning som är vanligtvis förekommande är att Willie -som inte uträttat någonting i Afrika- inser att han levt hälften av sitt liv på ett meningslöst sätt men nu vill göra något av det. Hur och vad vet han dock inte. Men, skriver en recensent och menar många andra, människan har ett inre själv, oberoende av yttre omständigheter, som det gäller att hitta. Fan tro't.

Boken fick i stort sett lysande recensioner med ett stort undantag: Paul Theroux som skrivit den  brutala skvallerskildringen Sir Vidia's Shadow  avfärdade boken i Guardian som ett hastverk och mishmash. "Without Naipaul's name on it, Half a Life would be turned down in a flash. With his name on it, of course, its trajectory is certain: great reviews, poor sales, and a literary prize."

Till allmän förvåning kom sedan en uppföljare, Magic Seeds, 2004.  Den forsätter där föregångaren slutade: Wille övertalas av sin syster som bor i Tyskland med en vänsterradikal dokumentärfilmare att ansluta sig till en revolutionär rörelse i Indien. Han griper chansen att, som han tror, kunna uträtta något med sitt liv. Han stannar hos guerillan i ett antal år, förråds och hamnar i fängelse. Genom systerns  och andras ingripande lyckas han bli frigiven och återvänder till England där han först återfaller i sitt dagdrivarliv men så småningom -också genom vänners ingripande- får ett jobb som intresserar honom. Bokens sista del handlar om engelsmannen Roger och hans snaskiga kärlekshistoria. I den avslutande skildringen av en gemensam vän, en diplomat från Västafrika, skymtar Naipauls rasförakt igenom: Willie  -och här är det nog Naipaul själv som talar-  menar att oavsett yttre polityr förblir den framgångsrike dipomaten en slavnatur från Afrika.

Kritiken av Magic Seeds var genomgående negativ: det var svårt att förstå meningen med boken, svag, slarvigt skriven, på intet sätt i klass med Naipauls tidigare överlägsna stilistik. "En elak parodi" skriver t.o.m. NZZ. Men recensenten i The Village Voice slår, kanske omedvetet, huvudet på spiken:"The book is mostly prosaic, needlessly repetitive; if nothing else, perfectly symbiotic with Willie Chandran's own flaccid character. Like Willie it stutters and drifts, lacking cogency and depth of spirit."

Kritikern ifråga ser detta som att författaren inte orkat eller brytt sig om att engagera sina läsare. Så kan man ju läsa det. Men om man inte gör det står man där, efter avslutad läsning, med en överväldigande känsla av att förstå meningslösheten. Inte med boken i första hand utan snarare med tillvaron i stort. Var finns nu den där "inre människan" ? I vart fall har inte Willie hittat henne vare sig som skatteindrivare i Indien, student, misslyckad författare, uppsyningsman på jordbruk, guerillakrigare eller arkitektbiträde. Och hur skulle hon se ut om hon nu finns? Naipaul låter oss slippa spekulera i det och vi får nöja oss med att konstatera att Wille aldrig lyckats hitta ett jobb eller en plats som han trivs med och där han kunnat ordna sina yttre förhållanden, detta trots delvis goda förutsättningar. Man har fått ett antal timmars god läsning, skildringar av märkliga och spännande miljöer, inblick i indisk och exilindisk kultur och tänkesätt, insikt i det meningslösa i att göra uppror och dessutom en antydan till humor - kanske en, låt vara vag, återspegling av den Naipaul som skrev A House for Mr. Biswas och The Suffrage of Elvira, två roliga böcker.

Men det duger inte för kritikerna.  Man tänker att syftet med boken måste vara att visa "the difficulties of building a coherent self, suggesting that there is always an unrealized and true self that remains separate from the conditions under which we live." Och eftersom man inte hittar detta tycker man att Naipaul slarvat.


Fortsättning på sidan 2: Det meningslösa i att göra uppror.