Texten verkar olycksbådande. Utväxlingen måste alltså ha skett
1710 eller 1711 varefter prinsen tydligen dött ganska
omedelbart. Vad hände? Vem var han och vad gjorde han i
Stockholm?
Nå, det skall visa sig att detta inte är den enda oklarheten i
minnestavlans svenska text. Men först får vi reda ut vem fursten var.
Materialet är hämtat från de källor som redovisats nedan och
främst från en artikel av Dr. Per Tingbrand i Pitebygdens
Fornminnesförenings årsbok 1997 "
Alexander av Imeretien - Rysk
krigsfånge som avled i Piteå" samt direkt kommunikation
(2004) från Bengt Nilsson i Linköping via Anders Wesslén som bl.a.
står för websiten
Carl den
XII.
Georgien har ju under några år kommit i blickpunkten genom de
väpnade konflikterna med den stora grannen Ryssland. Men det
lilla landet i Kaukasus har haft en brokig och ofta våldsam
historia genom århundradena, slitet mellan grekiska, turkiska,
persiska och ryska intressen. Landet var tidvis splittrat i
olika kungadömen men regerades sedan 700-talet av
bagratidernas ätt tills man i början av 1800-talet fick
överlämna landet till ryskt beskydd. Senare historia med
Sovjetunionen och den nya självständigheten är väl
förhållandevis väl känd. Vår hjälte, Alexander, hörde till den
gamla kungaätten och var son till tsar Artjil II Bagration som
satt sin familj i säkerhet i Moskva under strider med turkarna.
Den bagratidiska ätten finns kvar än i dag och har en viss
betydelse - såväl under finska kriget som under
andra världskriget spelade ättemedlemmar framträdande roller i den
ryska resp. sovjetiska krigsmakten. I dag uppmärksammas
man huvudsakligen i tidskrifter som ägnar sig åt
societetsskvaller.
Alexander växte upp tillsammans med den unge man som senare
skulle bli tsar Peter (den store) och följde honom på hans
berömda resor till Holland och England. Alexanders huvuduppgift
var att studera artilleriväsendet. Han steg raskt i
graderna och i slaget vid Narva år 1700 var han chef för det
ryska artilleriet. Slaget slutade ju i ett förkrossande ryskt
nederlag och Alexander hamnade, tillsammans med flera andra
ryska generaler, i svensk fångenskap och fördes till Stockholm.
Det finns olika berättelser om hur detta gick till: enligt den
mest spännande blev ryssarna av en av sina egna som stod i
svenskarnas tjänst lurade att
hjälpa till att lasta krigsbyte på ett svenskt skepp och blev
därvid tillfångatagna.
Signe
Lang citerar från en samtida källa:
»Then 28 och 31 maji blefwo the til
Stockholm brackte Ryska Fångar ifrån the förr benämde 7
Skeppen uptagne på stora Skepps-Bron, och ther i från i en
stor Procession, parwis (efter theras Rang och Stånd) til
the samma Hus förde, hwaruti the, under Wachter, wistas
skulle, hafwandes för och efter sig 1 Compagnie af
Stockholms Borgerskap til Häst, med 1 Standarts och 2
Trompetare, och på ömse Sidor om Fångarna gingo 2 Compagnier
af Borgerskap och Stads-Wachten.»
De ryska köpmännen vid Ryssgården hade i
början av kriget fängslats och deras varor beslagtagits. Nu
inkvarterades de ryska generalerna delvis i Södra Stadshuset
i samma kvarter och delvis i andra förnäma hus. Fram till
1705 levde de under förhållandevis drägliga förhålllanden.
Efter ett par misslyckade flyktförsök skickades generalerna
emellertid ut i landsorten men fick komma tillbaks redan
1706. Det var först då som Alexander inkvarterades i
Räntmästarhuset. 1710 evakuerades alla fångarna emellertid
till Örebro på grund av pestfaran i huvudstaden. Fångarna
var hårdvaluta i de förhandlingar som måste föras efter
Poltava och deras liv fick därför inte riskeras.
Slaget vid Poltava 1709 krossade definitivt det svenska
stormaktsväldet. Vad som fanns kvar tog Ryssland precis 100
år senare. Även då spelade en medlem av ätten Bagrationi en
viktig roll: general Pjotr Bagration anförde de styrkor som ockuperade
Åland. Ett av Poltavaoffren blev greve Carl Piper. Han omkom
visserligen inte i slaget - han låg och sov under ett träd
under bataljen skriver Anders Wesslén - men blev
tillfångatagen. Svenskarnas plan var nu att försöka byta ut
Alexander och generalerna mot Piper och ett par andra
adelsmän. Tydligen ansåg man i Ryssland att det var ett
alltför högt pris och erbjöd i stället ett antal lägre
rankade krigsfångar. Någon oklarhet tycks ändå ha rått
eftersom man i december 1710 beslöt att föra Alexander från
Stockholm till
ryska gränsen. Planen var att resa sjövägen från Gävle. Då
isförhållandena inte medgav detta beslöt man emellertid att
fortsätta landvägen till Vasa i Finland. I Umeå blev
expeditionen uppehållen av en envis landshövding till
Alexanders och andras stora förtret. Alexander blev dessutom sjuk
men insisterade på att få fortsätta. Den 3/1 1711 dog han
emellertid i Piteå, enligt uppgift av "
la gravelle"
, dvs. troligen njursten. Närmare vet man inte.
Expeditionen fortsatte med Alexanders kista ner över
Finland. Innan man i Stockholm fått reda på att denne var
död beordrade man att generalerna skulle föras tillbaks till
Stockholm eftersom man till slut fått klart för sig att
ryssarna inte alls tänkt utväxla honom mot Piper.
Nu vidtog ett makabert skådespel. Det är oklart varför
svenskarna dröjde så länge med att utlämna prinsens döda
kropp.
Enligt Wesslén/Nilsson försökte man fortfarande att få till
stånd ett utbyte. Tsar Peter lät till slut förstå att han
var "
mächta otålig" över dröjsmålet och talade om
svenskarnas "
barbari, som yttrade sig i hårdhet också
mot de döda." Efter påtryckningar bl.a. från Ulrika
Eleonora som lärt känna Alexander gick kungen slutligen med
på att lämna ut den döde prinsen och den 25/3 1711 anlände kistan till
Moskva. Piper blev kvar i Ryssland, hans omständigheter
förvärrades och han dog 1716 i fästningen Schl
üsselburg (som
tidgare under namnet Nöteborg tilldelats Sverige efter
Westfaliska freden 1648)
Forts: Författare?
Enfaldig? Och vad är "Melite"?
Anmärkningar och källor
Brenners porträttsamling
