2004 väckte en skrift med namnet The Pro-Am revolution en viss uppmärksamhet. Dess budskap kunde sammanfattas så: "From astronomy to activism, from surfing to saving lives, Pro-Ams - people pursuing amateur activities to professional standards - are an increasingly important part of our society and economy." Denna entusiasm har väl numera i stort sett lagt sig: de flesta har väl insett att det är tryggast med ett diplom hos doktorn, piloten och t.o.m rörmokaren. Men i fråga om journalistik, nyhetsförmedling, sammanställande av uppslagsverk, politisk analys osv. lever den föreställningen kvar att amatören kan leva upp to professional standards, ja i många fall överträffa dessa. Idén bärs upp av en ideologi som använder sig av termer som demokrati, medbestämmande, likaberättigande osv - begrepp som vi håller högt  i politiska och sociala sammanhang. Dess yttre uttryck brukar benämnas "Web 2.0". Men hur berättigade är dessa hedersbegrepp just i det sammanhanget? Vilka intressen ligger bakom och vilka konsekvenser kan "demokratiseringen" av informationsbildningen föra med sig?


Paradexemplet på demokrati och medinflytande i informationsbildningen är naturligtvis Wikipedia. Att ännu en gång upprepa de exempel på missbruk som under åren hopat sig vore enbart tröttsamt: Keens bok innehåller ett stort antal exempel  utöver de fall av plagiat, lögner och vandalism som tidigare rapporterats av svenska bloggar. Den tilltro till självreglerande mekanismer som wikipedias förespråkare bekänner sig till har visat sig vara bräcklig.¹ I en artikel av Jaron Lanier sammanfattar denne hur "A core belief of the wiki world is that whatever problems exist in the wiki will be incrementally corrected as the process unfolds. This is analogous to the claims of Hyper-Libertarians who put infinite faith in a free market". Det är väl ingen slump att den ene (och ende kvarvarande) av Wikipedias grundare, Jim Wales, är libertarian av Ayn Rands skola. (Den andre grundaren, Larry Sanger, har brutit med grundprinciperna för Wikipedia och startat en ny encyklopedi med icke anonyma författare och experter kallad Citizendium. Googles nya projekt Knol följer samma linje, kanske i ännu högre grad genom att betona författarnas roll.)

Men Wikipedia är bara ett exempel på den "wisdom of the crowds" som kommit att prägla vad som kallats Web 2.0. Detta arketypiskt postmoderna begrepp sammanfattas av chefen för ett av världens största PR-företag och citeras av Keen: "there is no truth except the truth you create for your self." Och hur skapar man denna sanning bättre än genom att kolla och rätta sig efter vad alla andra tycker? Det görs bäst på någon av de meta-siter eller nyhetsaggregatorer som blommat upp och där hela innehållet är user generated. Ett slumpaktigt nedslag på en av de populära aggregatorerna, reddit.com, visar hur toppnyheten gäller scientologi och som sedan återkommer ett antal gånger bland de 25 viktigaste nyheterna tillsammans med artiklar om compilers, Firefox, Fahrenheitskalan, "Do's and don'ts with babies" och en förskingrande polisman. En dag då världens börser är i fullt tumult, då en mängd människor dödats vid attenat i Mosul och då hundratals flyktingar från Gaza spränger gränsmuren och flyr till Egypten  återspeglas på intet sätt i de användargenererade nyheterna men däremot får vi veta hur "Girl changes and takes on her donor's immune system". En titt på andra populära nyhetsportaler som Mixx, Fraxi, Pligg och Digg (tack Lennart Franzén) bekräftar med eftertryck denna ögonblicksbild. Siten Digg meddelar full av stolthet: "In February of 2005, Paris Hilton’s cell phone was hacked. Images and phone numbers from the phone were posted online and it didn’t take long for a user to post the link on Digg. The site started to receive an enormous amount of traffic and it was then, Rose says, he saw “the power of breaking stories before anyone else.”

De nyheter vi matas med via nyhetsportalerna är alltså inte det som är viktigast utan det som är populärast. Wisdom of the crowds alltså (som f.ö. givit oss exempelvis slaveri, Irakkkriget och Britney Spears som Keen påpekar). De algoritmer som driver Google och andra sökmotorer är delar av samma mekanism: den mest länkade rankas högst. "The crowd falling in love with itself", skriver Keen.


Men hur är det med medborgarjournalistiken som skulle ge oss ett alternativ till massmedia? Det finns många exempel på hur bloggare kommit med nyheter som missats av traditionella media, främst från USA men vi erinrar oss också bloggaren-politikern som i Sverige avslöjade handelsministerns skatteaffärer vilket ledde till hennes avgång. Vår avsikt var att för denna artikel göra en systematisk genomgång av inläggen på intressant.se för en dag för att se i vad mån de kan karaktäriseras som medborgarjournalisitik. Vi gav emellertid ganska snart upp. Av mer än femtio pingade inlägg hittade vi endast ett par texter av kvalitet, ett något större antal mer eller mindre välformulerade kommentarer om politik som dock enbart reflekterar skribentens personliga åsikter i en viss fråga, . Resten får vi nog, ursäkta, kvalificera som skräp. (Den som vill övertyga sig själv finner vårt sample här.) Någon medborgarjournalistik som ger oss nyheter eller analyser som är alternativa till vad massmedia serverar finner vi knappast.

Dagspressen har naturligtvis också fallit i Web 2.0-fällan, främst genom tjänsten Twingly där bloggare kan länka sina egna inlägg till artiklar i nättidningen. Kanske är det här medborgarjournalistiten och debatten finns? Här har vi gått något mera detaljerat till väga. Vår analys finns här.

Resultatet av genomgången visar att av de 10 bloggar som via Twingly länkat till de tre artiklar vi gått igenom är det endast en som tar upp sakfrågan till diskussion och som tillför nya fakta och empiriskt underbyggda synpunkter. I det här fallet ifrågasätter bloggaren innehållet i Sv.D.:s artikel. Eftersom tidningen väl knappast kommer att ta upp inlägget och eventuellt bemöta det blir väl effekten ganska begränsad. Och för läsarna: hur skall man avgöra vem som har rätt: Svenska Dagbladet eller den anonyme bloggaren "NonTelly" ?

Vilka motiv har då övriga nio för sina kommentarer? Tvärtemot vad man skulle kunna tro har endast två av dem annonser på sin site - det kommersiella motivet är alltså ganska svagt. Däremot har 6 av dem uttalat politiska motiv: 5 konservativa eller nyliberala och 1 vänsterinriktat. Övriga är obestämbara.

Naturligtvis är detta urval skevt och föga representativt: en nättidning, en dag och tre på måfå utvalda artiklar. Men just för detta urval bekräftas den pessimistiska bilden: om detta är medborgarjournalistik bidrar den ingenting till information eller meningsutbyte. Vi vet inte mer efter att ha läst dessa bloggposter än vi visste efter att ha läst artikeln i Svenska Dagbladet. Med ett enda undantag som förmodligen förblir en ropandes röst i öknen. I övrigt har vi att göra med, ja vad? Ett slags vanity publishing vars enda syfte är att dra uppmärksamhet till författaren och kanske förbättra bloggens position på allehanda topplistor eller hos Google.

Med sådana vänner...

Keens bok verkar ha skrivits innan Facebookboomen slog ut som värst. I samma anda skriver dock Tom Hodgkinson i Guardian Unlimited en artikel med rubriken With friends like these... Vi citerar: "Why on God's earth would I need a computer to connect with the people around me? Why should my relationships be mediated through the imagination of a bunch of supergeeks in California? What was wrong with the pub? And does Facebook really connect people? Doesn't it rather disconnect us, since instead of doing something enjoyable such as talking and eating and dancing and drinking with my friends, I am merely sending them little ungrammatical notes and amusing photos in cyberspace, while chained to my desk? "

Det Hodgkinson skriver är väl egentligen självklart. Men värdet i hans artikel ligger främst i den avslöjande beskrivningen av personerna bakom Facebook. Också här finns en koppling till libertarianismen och till PayPal vars grundare och CEO befinner sig långt ut på högerkanten i amerikansk politik. "it is a social experiment, an expression of a particular kind of neoconservative libertarianism" skriver Hodgkinson om Facebook.

Även den mest entusiastiske Facebookfan borde läsa igenom Facebook's Privacy Policy²av Hodgkinson tolkad så här: 1 We will advertise at you, 2 You can't delete anything, 3 Anyone can glance at your intimate confessions , 4 Our marketing profile of you will be unbeatable, 5 Opting out doesn't mean opting out och sist men inte minst 6 The CIA may look at the stuff when they feel like it.