Harry Martinsons  Aniara har haft premiär i en dramatiserad version på Stockholms stadsteater. Det finns knappast någon teaterföreställning i år som jag hellre hade velat se: avstånd i tid och rum (och biljettillgång...) gör det inte möjligt.

I diktsamlingen Cikada från 1953 publicerades de första 29 sångerna i diktcykeln. 1956 låg hela verket färdigt. Sedan dess har denna "revy om människan i tid och rum"  varit ständigt aktuell och närvarande. Ja, efter 9/11, Irak, Afghanistan, tsunamis och jordbävningar kanske aktuellare än någonsin.

Jag räknar Aniara som det kanske största och viktigaste diktverket på svenska språket under förra århundradet. Till den yttre formen är det en lärodikt som kan jämföras med Paradise Lost eller Divina Commedia. På svenska kommer Lycksalighetens ö i tankarna och i övrigt Enzenbergers Der Untergang der Titanic . Den senare har många likheter med Aniara vad gäller struktur, yttre form och målsättning. Det är väl troligt att Sverigekännaren Enzenberger inspirerats av Martinson.

Sara Danius kritik från 2006

År 2006, 50 år efter Aniara, innehöll Dagens Nyheter en artikel av litteraturdocenten Sara Danius. Jag blev förbluffad över den historielösa och genusinfekterade ansatsen och försökte skriva ett ordentligt vedermäle under rubriken Solrök. I sin anmälan av teaterpremiären länkar DN till Danius gamla artikel. Det gör det desto viktigare att än en gång ta upp teserna i den gamla artikeln till diskussion.

2006 fäste jag mig mest vid uppfattningen att Martinsons rymdepos inte hade "åldrats med behag" beroende på den "vitalistiska kvinnosynen." (Mer om detta nedan). När jag nu fem år senare läser om Danius artikel slås jag av den genomgående bristen på förståelse av dikten och kanske för Martinsons hela författarskap. Danius skriver t.ex. att "ingen före Martinson hade kommit på tanken att foga samman den episka diktens urgamla former med sf-stoff."  Nu kan man förvissa debattera hur man skall definiera science fiction och möjligen kan Lycksalighetens ö inte räknas dit men Kallocain, utan tvekan. Tord Hall påpekar intressant nog att man t.ex. även kan räkna  Viktor Rydbergs figur "Pumpan" ur Lifslust och Lifsleda (1891) dit.  "Pumpan " skriver Hall, "ger ett förbluffande intryck av modern vetsagoprodukt".  Då bör man känna till att "vetsaga" var det vinnande förslaget i en tävling där det gällde att uppfinna ett svenskt ord för "science fiction". Det fann aldrig någon genklang. (Er krönikör deltog f.ö.  i tävlingen och föreslog  "faktasi". Det hade ju varit mycket bättre.)  Även i "Den nya grottesången" ser Hall förelöpare till Aniara.

Nåväl. Detta må vara en mariginalanteckning men nog är det irriterande när en litteraturvetare uttrycker sig så kategoriskt som Danius. Annat exempel: " Hos de akademiskt skolade diktarna samsades det höga ogärna med det låga".  Vederläggande exemplifieringar onödiga.


Tematiken maskin - död som bärande element?

Danius syfte verkar vara att framställa Martinson som hopplöst förankrad långt bak i förra århundradet och i den så föraktliga "modernismen", ungefär som "en gammal rostig Volvo PV på en bilkyrkogård."  Han får dock en klapp på axeln eftersom dikten samtidigt "pekar framåt på ett sätt som ingen riktigt kunde föreställa sig."  Martinson "är märkt av sin tid"  skriver Danius, i sin syn på maskinen närmare bestämt av en tematisk koppling mellan död och maskin. (I förbigående får även Olof Lagercranz en liten åthutning för att han -i motsats till Danius- inte upptäckt detta i sin anmälan av Aniara.) Danius invecklar sig därefter i ett långt och rörigt resonemang om detta tema som hon menar är "en stående figur" från 1800-talets slut och framåt. Hon hänvisare till noveller om automatiska begravningar och dödsmaskiner och hur Thomas Mann inser sin dödlighet när han ser sitt skelett på en röntgenbild. Hon lyckas även dra in Joyce och Eyvind Johnson i sammanhanget. Martinson går dock tydligen längre än de nämnda författarna eftersom "maskinen" helt har ersatt verkligheten: "undergångens metafor: maskinen, goldondern Aniara."

Det är svårt att se att Martinson tematiserar maskin och död på det sätt som Danius påstår. Temat är i stället  helt uppbyggt kring de inneboende destruktiva krafterna hos människan vars yttersta konsekvenser -logiskt nog- försatts i en avlägsen framtid där teknik och teknologi avancerat mycket längre än i vår tid och i ett slutet rum utan utgång, symboliserat av ett vilsegånget rymdskepp. Men sagan handlar om oss, här idag där en dikotomi maskin-död på sin höjd endast vore relevant för förvirrade sekterister av vegan- eller antroposoftyp.

Vi kan citera från en artikel i Daedalus från 1955 där Martinson i uppskattande ordalag talar om den tekniska utvecklingen och de uppfinningar som "gjort att civilisationen blivit entydigare."  Men misstaget, som Martinson ser det, är den materialistiska teknikuppfattningen när "det väsentliga i teknikens väsen ändå är det osynliga, dvs vårt mått av andlig förmåga att besjäla tekniken och på så sätt levandegöra drömmen om människan." Martinson talar om den myckna vänlighet som finns hos teknik och dess tjänare men också om den vanmakt som trots allt är ett tecken på andlig livsduglighet. Inte ett spår av fientlighet gentemot teknik eller maskiner. Han talar f.ö. om symaskinen som "den vänligaste av maskiner". Men problemet är de inneboende destruktiva krafterna hos människan: "en ondsint hatisk självuppätare/en fragdefrossare i jagiskt kval."

Kärnvapnen och bombningarna av Hiroshima och Nagasaki var vad som fick mänskligheten ur kursen och mot undergången.

Hondo är den största Japanska ön där också Hiroshima är beläget. (Tideström)

Aniara är ingen "maskin". Aniara är en sinnebild för världen sådan den blivit när vi genom inneboende ondska förstört den vi en gång hade. Inneslutna i denna rymdbubbla störtar vi obönhörligt mot undergången. Det finns inget skydd mot människan. Men Danius hänger upp hela sin värdering av diktverket på den spik hon trott sig hitta: "om" Aniara är en levande klassiker, skriver hon, är det på grund av "dubbelheten inför maskinen." Och här tror hon sig finna en strimma av hopp i Aniara när rymdfarkosten av en vetenskapsman liknas vid en blåsa i Guds andes glas. Men i liknelsen i fråga, i sång 13, förklarar chefsastronomen hur en luftblåsa i ett glas på tusen år förflyttats till en annan punkt.  Fast Aniaras hastighet är mycket hög ("och mycket högre än en snabb planets") svarar hennes hastighet "med rymdmått" mätt på pricken mot den som blåsan gör i glaset. Något hopp finns inte i detta och mimaroben flyr efter föredraget, "förskrämd av denna klarhet." Hopplösheten uttrycks klart i sång 102 som citerats inledningsvis. Där säger Martinson att den celesta mekaniken är lag men inte evangelium och att "barmhärtigheten gror på livets grunder." Det är bristen på  barmhärtighet som släppt lös de fasanfulla krafter som bränt folken och smält stenarna. Det har ingenting med maskin - död att göra.

(Fortsättning i del 2: Den vitalistiska kvinnosynen i Aniara)