2010 10 24
Vår tids
stjärnsång. Del 2.
Den vitalistiska kvinnosynen i Aniara
Men vad som verkligen får Aniara att framstå som ett "dammigt"
verk som "inte har åldrats med behag" är när det betraktas
genom Danius oundvikliga genusglasögon. "
Kvinnorna i "Aniara"
är på något undantag när idealiserade könsväsen" .
Innan jag diskuterar detta vill jag ställa frågan om "en
vitalistisk kvinnosyn" nödvändigtvis gör ett konstnärligt verk
"dammigt"? I så fall får vi avfärda inte bara den tidige
Martinson utan även Artur Lundkvist, Ivar Lo- Johansson,
Vilhelm Moberg, Jan Fridegård men också Moa Martinson och Karin
Boye och många många fler. (Ellen Key må vara dammig men den
kanske mest utpräglade representanten för denna sorts
kvinnosyn. Se i detta sammanhang min essä:
Fallet Sigrid Gillner).
Det måste vara möjligt att ta del av ett litterärt eller annat
konstnärligt verk och bedöma det efter den tid och de
omständigheter det kom till. Ingen (?) skulle beskriva en
2000-talets kvina som en Rya-Rya eller "Mans kvinna" eller ens
som en
Kristina från Duvemåla (som väl också får anses dammig med
Danius kriterier). Men Ivar Lo och Moberg skriver inte om
2000-talet utan om en annan tid och utifrån andra
förutsättningar och får bedömas utifrån dessa.
(Iliaden är naturligtvis gammal så det räcker men är den dammig
och föråldrad? Här utlovas en kvinna (jordens skönaste) som
pris i en skönhetstävling vilket leder till enorma och tragiska
konsekvenser. Fy skäms Homeros, kvinnan som objekt!)
Men är Martinsons kvinnosyn i Aniara verkligen "vitalistisk"?
Jag har svårt att se detta. Det finns naturligtvis ett stort
undantag: själva Jorden bär namnet Doris. "
Den varma Doris,
och den goda Doris". Men bilden "Moder Jord"
eller t.o.m. "Gaia" är väl en arketyp som fungerar än idag - visst, det är
de moderliga och livgivande krafterna vi då tänker på och det
är också de som hotas av naturkatastrofer och
klimatförstöring. Men de mest särpräglade
kvinnogestalterna i Aniara är Isagel, pilot, matematiker och
informationsspecialist (hon undantas faktiskt även av Danus),
samariten Nobia och den blinda sångerskan. Ingen av dessa kan
rimligen beskrivas som ett "idealiserat könsväsen",
Men sexualiteten finns förvisso och kommer huvudsakligen till
uttryck i kulter och riter där Chebeba, Yaal och Libidel
spelar ledande roller. Men deras verksamhet är fri från varje
form av sensualitet och värme och för tanken till antika
sakrala riter, bajadärer och tempelprostitution. "
rymdens
hårdhet pressar oss till riter/och altartjänster som vi
knappast övat/sen förgoldonisk tid, nu halvt förgäten".
Libidel, ledarinnan, är fylld av självförakt och begår till
sist självmord.
Vårt rysande samvete knöt sig
i cyniska rymder förfrostad.
De rostfria gravvalven slöt sig
i rymder där kärleken rostat.
Kanske kan man med en modern, och ganska vidrig, term beskriva
de nämnda kvinnorna som "sexarbetare." Och då är man väl så långt från ett
idealiserat könsväsen man kan komma.
Men så är det förstås Daisy Doody, en rymdernas Marilyn
Monroe. Hon är förstås ett könsväsen och rätt så idealiserad
också eftersom det är omöjligt att inte tycka om henne och
hennes språk. Jag misstänker att det är denna figur som retat
upp Danius och fått henne att avfärda hela den varierade och
nyansrika kvinnoskildringen i Aniara som sexistisk. "
Annars är kvinnorna bärare av sköten, livmödrar, bröst. De representerar
den livgivande materia som skall korrigera den moderna civilisationens
baksida" skriver Danius. För mig är detta obegripligt: karaktäristiken
passar möjligen in på en enda av alla de kvinnor som förekommer i Aniara och
då den levnadslustiga Daisy. Men inte heller på henne passar beskrivningen
riktigt: snarare än att "korrigera den moderna civilisationens baksida"
skänker hon den förtvivlade mimaroben en smula tröst och värme när "
ångesten
i skeppet tassar."
Perspektivlös kritik
Sara Danius är litteraturvetare och docent vilket gör att man måste se
seriöst på hennes kritik. Det behöver man dock knappast göra med Björn
Wiman, Dagens Nyheters kulturchef.
Hans artikel om Aniara och stadsteatern kan väl på sin höjd framkalla
ett försmädligt flin. Miman identifierar han med Internet, precis som
om nätet kunde tänka självt. "Det händer ju ingenting" klagar Wiman och det
är ju också ett sätt att se på mänsklighetens undergång genom sin inneboende
ondska. (Undrar om han tyckte detsamma om musikalen "Cats" där det inte heller händer
någonting annat än att man sjunger Eliots dikter.) Men Wiman avslöjar definitivt var han står när han säger att han känner större lycka (!) när
han hör undergången besjungas i en popsång om Titanic. Om han åtminstone
sagt Enzenberger...
Får man då inte kritisera Harry Martinson och Aniara? Visst får man det men
kritiken bör väl helst grundas på en ordentlig och eftertänksam läsning och analys
och gärna också något av den omfattande kringlitteraturen. Språket i en del
sånger verkar platt och valhänt: Martinsons apologeter har velat tolka det
som en medveten egenskap hos den talande personen. (Se t.ex. Tideström
om sångerna 76 och 78). En intressantare kritik är den som
riktats mot Martinsons misslyckande att någorlunda korrekt förutse den tekniska
utvecklingen, något som jag diskuterade i min tidigare text
Solrök. Intressant men missriktat:
Man erinrar sig romanerna
1984,
Brave New World och
Kallocain som också gissade rätt så fel. Men ändå innehåller alla dessa verk
skrämmande visioner av den framtid som vi redan råkat in i och hjälper oss
därmed att förstå den om än inte undvika den.
En from förhoppning vore att kritiker som Danius och Wiman tog till sig de
underbara raderna i trettonde sången:
Vi börjar börjar ana att vår vilsegång
är ännu djupare än först vi trott
att kunskap är en blå naivitet
som ur ett tillmätt mått av tankesyn
fått den idén att Gåtan har struktur.
Litteratur om Aniara i urval:
Johan Wrede,
Sången om Aniara. Studier i Harry Martinsons tankevärld.
Helsingfors 1965. Wredes doktorsavhandling, se särskilt kapitel 13
Kvinnorna i Aniara.
Gunnar Tideström,
Ombord på Aniara, Malmö 1975. En oundgänglig
bok för den som vill läsa och förstå Aniara. Tideström diskuterar bl.a.
naturvetenskap, matematik, litteratur och religion och visar på impulser,
citat och föregångare inom litteratur, historia och vetenskap. Det
spännande är att man visserligen inte alls
behöver känna till allt som
Tideström berättar för att uppskatta diktverket men att upplevelsen blir
så mycket rikare om man har åtminstone en del av den kunskap Tideström
redovisar.
Tord Hall,
Vår tids stjärnsång,
En naturvetenskaplig studie
kring Harry Martinsons Aniara. Bonniers 1958. Den första
naturvetenskapliga analysen av Aniara.
Kring Aniara, 1989. "Dikter, essäer, betraktelser och
programförklaringar" kring Aniara av Harry Martinson. Intervjuer och
samtal med författaren Fem kritiker, bl.a. Lagercrantz, Karl Vennberg
och Erik Hjalmar Linder.
Tillbaks till Vår tids stjärnsång, del 1
