---

En kopia av denna artikel inklusive giltiga länkar per 2009 04 06 har arkiverats som: http://www.webcitation.org/5fpOIoMkR

---

I "Herrarna i skogen" citerar Kerstin Ekman ett antal gånger barockpoeten Skogekär Bergbo. KE identifierar denne med Schering Rosenhane  även om hon litet eftertänksamt inledningsvis skriver: "om det nu var han." Personregistret förklarar emellertid utan minsta tvekan: "Skogekär Bergbo (pseud. för Schering Rosenhane)."

Måhända finns sentida litteraturhistorisk forskning som ger Ekman rätt.  I brist på kunskap om sådan håller vi oss dock till den ursprungliga traditionen där Skogekär Bergbo var en pseudonym för Scherings broder, hovrättspresidenten Gustaf Rosenhane.

Men vem var då Schering? Och vem var Gustaf? Och framför allt: vem var Skogekär Bergbo? Vi lämnar ordet till Alf Henrikson


Skogekär Bergbos verk utkom 1658, 1680 och 1682. Den första skriften beklagade att det svenska språket inte användes och värderades i diktningen.  År 1680 försökte han råda bot på detta med sonettsamlingen Venerid som dock enligt författaren var "För mehr än trettio år sedan skrifwin." I 100 sonetter besjunger Bergbo sin olyckliga kärlek till den vackra Venerid som är bortlovad till en annan men som när hon blir fri trots allt gifter sig med ytterligare en annan friare. Älskar hon honom? Han vill gärna tro det och tycker sig se tecken på att hans kärlek är besvarad men han når aldrig sitt mål.

I "Herrarna i skogen" skriver Kerstin Ekman om Venerid: "Det är rörande när Skogekär Bergbo trehundra år efter Petrarca i hans anda formar vårt ovåliga svenska språk till sonetter." "Petrarciserande poesi" skriver en annan kommentator.

Redan från början ansågs sonetterna vara ett verk av hovrättspresidenten Gustaf Rosenhane. Ett par decennier in på 1900-talet framlades dock hypotesen att hans 10 år äldre bror Schering skulle vara Skogekär Bergbo.  Den hypotesen kräver emellertid ganska vådliga antaganden om dateringen av Skogekärs verk och kan nog numera anses vara rätt så vederlagd. Förvånansvärt är emellertid att ingen på allvar försökt identifiera Skogekärs hemliga älskade, Venerid, som han besjunger i 100 sonetter.

1951 tog emellertid Bertil Sundborg tag i denna fråga. Och därmed är vi åter hos denne märklige man, Gunnar Ekelöfs och Olof Lagercrantz vän, en av desa sällsynta personer som man förr i världen kallade "privatlärd." Vi skrev utförligt om Sundborg och om den fascinerande berättelsen om informatorn och skälmen Per Andersson och bröderna Rosenhanes syster Märta som Sundborg 1967 gav ut under titeln Den skiten Per Andersson. Och när vi nu i Ekmans bok möter -ehuru flyktigt- dessa bröder får vi en anledning att återigen ta upp denna tråd.

Sällskapet Bokvännerna gav år 1951 ut en upplaga av Venerid med en mycket lång inledning och kommentarer av Sundborg av vilken vi inköpt nummer 101 av 600 numrerade exemplar... Det är en fascinerande -och spännande- läsning som inte på ett rättvisande sätt kan summeras här. Sundborgs hypotes är att  den vackra och hemlighetsfulla Venerid är lika med Ebba Sparre, drottning Kristinas hovdam och gunstling, av drottningen aldrig kallad annat än "Belle." Peter Englund citerar i Silvermasken ett brev som Kristina i exilen skrev till Ebba Sparre:

"Vad jag skulle vara lycklig, om det vore mig tillåtet att råka er, Belle, men jag är dömd att för evigt älska och dyrka er utan att någonsin få råka er; den avundsjuka som stjärnorna känner mot mänsklig lycka hindrar mig att bli helt lycklig, eftersom jag icke kan vara detta, så länge jag är er fjärran."

Englund drar av detta och ett antal andra indicier slutsatsen  att  det var mer än vänskap som förenade de båda kvinnorna (något som naturligtvis den ursinnige katoliken Sven Stolpe i sin Kristinabiografi tidigare hade förkastat). Sant är emellertid att Ebba på drottningens order bröt sin förlovning med sin kusin Bengt Oxenstierna och gifte sig med den tre år yngre greve Jacob de la Gardie. Äktenskapet beskrevs som olyckligt - måhända fungerade Ebba som Kristinas undercover agent i familjen de la Gardie för att hålla koll på Magnus Gabriel.

Sundborg visar nu så många paralleller och överensstämmelser mellan Ebba Sparres liv och Venerids sådant det speglas i sonetterna. Ett i våra ögon övertygande skäl för att identifiera Bergbo med Gustaf Rosenhane är att broder Schering efter en treårig förlovningstid gifte sig med Beata Sparre (en annan gren av familjen) och sedan framlevde i ett, vad man vet, mycket lyckligt äktenskap. Gustaf, däremot, förblev ungkarl, melankolisk och deprimerad. Det är lätt att föreställa sig honom som den olycklige Skogekär Bergbo, i hela sitt liv trånande efter den kvinna han aldrig kunde få.

Så långt Sundborg 1951. Vi återvänder emellertid till de intryck av bröderna som hans senare bok om Per Andersson förmedlar. Ingen av dem förefaller vidare sympatisk med nutida ögon. Schering framstår som kolerisk, intrigant, ilsken och mordlysten och skötte dessutom sitt jobb i Paris så illa att han fick hemkallas. Gustaf gör heller ingen bra figur, han är hård både mot sin syster Märta och mot deras moder när hon försöker att visa litet medlidande med Per och Märta. Han tvingar Märta att skriva under ett brev där hon avsäger sig alla vidare kontakter med Per (ett löfte hon aldrig hade för avsikt att hålla) och troligen var det han som förstörde alla handlingar i hovrätten, där han var vice-president, som kunde tala till Pers förmån. Trots allt framstår han som en vekare och mera eftertänksam person: det var Gustaf som tillsammans med läkaren Urban Hjärne  lyckades stoppa häxprocesserna och därmed räddade många liv. En samtida observatör skriver om Gustaf att han ansåg att "trolleriet" "bör  bekämpas med predikan, undervisning, beredande av ökad arbetsförtjänst och god läsning, undvikande av det ensliga livet på fäbodarna m.m. Mot dödsstraffets användande anförde han många betänkligheter, bl.a. de anklagades mängd och det ondas tilltagande i.st.f aftagande till följd av de fällda domarna."

Här framstår alltså Gustaf snarast som upplyst och liberal - många av hans råd vore tillämpliga även på nutidens vidskepelser.  Schering, däremot, tuggar fradga när han skriver om djäknen som lägrat en adelsfröken: han var en  "gruvelige menedare...impostor och bedragare"...och "hustyv" som han ansåg sig som ambassadör haft rätt att "fängsla, halshugga eller hängia".

Be that as it may. I slutet av Sundborgs bok om Per och Märta suckar han att företaget att återberätta deras historia kanhända var helt onödigt. Detsamma kan väl sägas om ovanstående ogrundade spekulationer om författarskapet till en samling sonetter från 1600-talet. De är emellertid helt läsvärda än idag. Sonett 18 handlar t.ex. om Stockholm:

Du lilla Holma min, alle små holmars ära
....
Kringvärvd ästu med ström och vatten, friskt och salt,
med båtar, skutor, skepp omlagd på alla sider.
Var finns en sådan holm, man leta överallt.