Alla översättningar från tyska och i något fall från engelska, liksom ett par parafraseringar har gjorts av undertecknad och lär säkert skilja sig från officiella och professionella d:o.
Jag har haft problem med begreppet "Lesung". "Uppläsning" låter inte bra, "föreläsning" ger ett felaktigt intryck. Jag har använt båda orden omväxlande. "Lesungen" av olika författare hålls fortfarande regelbundet i Wien i bokhandel, kafeer, föreläsningssalar (sic) eller teatrar. Även i TV och naturligtvis i radio.
"Die letzten Tage der Menschheit" är ett monumentalt verk som skulle ta flera
dagar att spela i sin ursprungliga fattning. Kraus hade också tänkt sig att
dramat skulle
läsas upp snarare än framföras på scen. Han medverkade
dock senare till en kortversion som emellertid även den skulle ta flera timmar
att spela. Materialet är emellertid så rikt att det inte är särskilt svårt att
göra ett urval som ger Kraus idé någorlunda rättvisa (även om han själv
naturligtvis skulle ha förnekat detta) och så görs också regelbundet både av
skolbarn, amatörteater och i högprofessionella föreställningar.
Canettis självbiografi i tre delar är utomordentligt läsvärd vilket är mer än
man kan säga om "Die Blendung" eller i vart fall om "Die Hochzeit". Det är svårt
att läsa dramatik - det är möjligt att den senare gör ett större intryck vid ett
scenframförande. Egentligen beskriver pjäsen bara hur vidrigt allting är och så
går det åt helvete. "Die Blendung" är mera intressant i sina genomborrande
beskrivningar av bl.a. tre ondskefulla personer, hushållerskan/hustrun, dvärgen
från bordellen "Idealer Himmel" och portvakten. Huvudpersonen, en berömd
sinolog, har avgränsat sig från omvärlden och lever endast bland sina böcker.
När han tvingas ut i verkligheten blir han ett lätt rov för personer med skumma
avsikter och förfaller obönhörligt. Han påminner på något sätt om Heinrich Manns
Professor Unrath, genialt framställd av Emil Jannings i "Der blaue Engel."
I hela sitt liv ansåg Canetti att det monumentala verket "Masse und Macht" som
kom ut 1960 var hans huvudverk. Hur gärna skulle man inte vilja hålla med om det
med tanke på hur mycket tid, arbete och författarmöda som gått åt för detta
verk. Den bittra sanningen är dock att det är en ganska oläsbar bok (med
undantag för vissa avsnitt där författaren berättar olika anekdoter om folkslag
och historiska händelser, exempelvis om xhosafolkets självframbragta undergång -
jag kan inte bedöma hur historiskt korrekt denna berättelse är.) På grund av
författaren obefintliga sociologiska eller beteendevetenskapliga kunskaper blir
det hela bara en ganska tröttsam typologi för olika former av "massor" eller
"flockar" liksom av olika slags maktutövning, ordergivning, tagande av order
osv. När han ger sig in på att karakterisera olika nationaliteter och folkslag
kan en sentida svensk läsare knappast undgå att associera till Svenska Ords
fråga: "Hur äro negrerna?" eller som Canetti skulle ha formulerat det: "Hur äro
judarna?" Ett vandrande folk, är hans svar, som hålls ihop av uttåget ur Egypten
som symbol.
En fjärde del av Canettis självbiografi gavs ut posthumt 2003 under titeln
"Party im Blitz" och behandlar Canettis landsflykt i England som senare övergick
i medborgarskap. Den delen är delvis annorlunda än de föregående tre och bär i
hög grad ofullkomlighetens prägel. Det är inte troligt att Canetti avsett att ge
ut dessa anteckningar i denna bristfälliga form. Men det är intressant läsning
och hans karaktäristik av människor han mött är som alltid genomträngande och
detaljerad. T.S. Eliot och framför allt Iris Murdoch, som under en period var
hans älskarinna, får emellertid en mycket omild behandling. I Murdochs fall ger
det ett ytterst obehagligt intryck. Murdoch har även skrivit om Canetti i "The
Flight from the Enchanter" (som vi inte läst) och där beskrivit honom som "
eine
Figur...die berühmt ist, ohne daß man eigentlich weiß wofür" som det heter
i efterordet till "Party im Blitz", alltså en figur som är berömd utan att man
egentligen vet varför.
I samma efterord citeras också Canetti om kritiker som klagat på
ofullständigheter i hans självbiografi:
"En levnadsbeskrivning skall också
innehålla mycket som man bara kan gissa om och där lösningar man tror sig komma
fram till också kan vara felaktiga. Mycket skall framställas så att det blir
fördolt för alltid... En levnadshistoria är så hemlig som det liv det handlar
om. Ett liv som är helt förklarat har inte varit något."
Och med det får vi väl låta oss nöja.
Cite as:
Karlsson, Bengt O.. Kraus och Canetti - två elaka genier.
Randanmärkningar. Flarnfri schalottenlök. 2007-03-20.
URL:http://www.karlsson.at/forsok/canettirandanm.htm. Accessed:
2009-04-07. (Archived
by WebCite® at
http://www.webcitation.org/5fqvZL0Wb)
