Den enda bok som fanns i bokkiosken på Arlanda
som jag inte läst men kunde tänka mig att läsa var Ian McEwans
"On Chesil Beach." Nu är McEwan en av mina favoritförfattare men
jag visste ungefär vad denna bok skulle handla om och det
intresserade mig egentligen inte så mycket. Men numera när man
inte får någon mat måste man ju läsa på flyget.
I mästerverket "Saturday" utspelas hela handlingen under en enda
dag - utan fusk. Nu försöker IME att upprepa denna
tour de force genom att skriva en roman om vad som
händer under några timmar en kväll och eftermiddag på ett hotell
vid en berömd strand. Han klarar det inte riktigt utan blir
tvungen att lägga in en hel del tillbakablickar om de två
protagonisterna och deras familjer. Men författaren tar ett
intressant grepp i bokens slutkapitel - på några sidor drar han
igenom "vad som hände sen": efter att i hela boken
alltså ha berättat
om vad som hände under några timmar i juli 1962 talar han på ett
par sidor i slutet om för läsarna vad som sedan hände i
huvudpersonernas liv ända fram till nuvarande tid. Kanske är det ett
liknade anslag som i "Atonement". Säga vad man vill men IME
lämnar inte sina läsare i sticket.
Emellertid. Det här skulle handla om något helt annat. "On
Chesil
Beach" utspelar sig alltså 1962 men Florence och Edward måste ha
mötts ett par år tidigare. Ingen av dem var speciellt politiskt
intresserad eller aktiv men förenades i en förhoppning om att
det gamla McMillangardet snart skulle ersättas av nya, yngre,
mera dynamiska politiker som t.ex. Harold Wilson och Hugh
Gaitskill! (Det hör till IME:s ovedersägliga förtjänster att han lyckas göra
detta troligt trots allt vad vi i retrospect vet om dessa gamla
urgubbar.) Florences föräldrar är stockkonservativa och
aggressivt antikommunistiska. Florence tiger men "
knew
in her heart that the Soviet Union, for all its mistakes -
clumsiness, inefficiency, defensiveness surrely rather than evil
design - was essentially a beneficial force in the world. It was
and always had been for liberating the oppressed and standing up
to fascism and the ravages of greedy capitalism."
Vi kontrasterar denna troskyldiga naivitet med den
politiska "cell" av ett antal ungdomar i Sydrhodesia som
skildras av Doris Lessing i "En fläkt av stormen" - tydligen
andra delen av hennes serie om Martha Quest. Visserligen
utspelar sig Lessings roman några år tidigare,
mitt under brinnande världskrig och på en annan kontinent men vi
möter också här några ungdomar i sökande efter en politisk
identitet. Eller sökande. Man är bergfast övertygad om att redan
ha funnit den. Som Lessing framställer det möts ett antal
kompisar i 23 - 25-årsåldern, hemma hos någon, i en park eller
någon lokal. Men var gång detta halvdussin ungdomar träffas är
det ett "möte", ordförande skall väljas, en strikt dagordning
upprättas och följas, resolutioner diskuteras och antas (med
överenskomna och voterade ändringar). Språk och ton i detta kompisgäng är
speciella: "
Kamrat Anton kommer
nu att analysera situationen...Ingen här... har tänkt över vad
en anlys av situationen -en verklig marxistisk analys- betyder."
Någon gång vågar någon mopsa upp
sig: "''Jag förstår inte varför vi skall bry oss om att
organisera dess möten när du bara föraktar dom som kommer
hit'....'Det är inte fråga om förakt, det är fråga om att rätt
värdera en situation'...'Du har alldeles rätt..Jag ber gruppen
om ursäkt och lovar att det inte skall hända igen.''"
Omedvetet komisk blir Lessing när hon beskriver de sessioner av
schemalagd kritik och självkritik som gruppen ägnar sig åt.
Visserligen uppstår parrelationer och t.o.m ett äktenskap, låt
vara ett resonemangsd:o, men annars verkar dessa ungdomar vara i
komplett avsaknad av mänskliga känslor och drifter. "Kom hem
till mig i morgon kväll så delar vi en flaska vin och idkar
självkritik" - ja det är inte Lessing men kunde vara det.
Huvudpersonen, Martha Quest, som alltså skulle vara Lessings
alter ego, har visserligen ett sprucket äktenskap och
tydligen ett barn bakom sig men verkar inte besväras nämnvärt av
detta. Hennes likgiltighet inför andra människor är monumental.
Inte ens hennes allt uppslukande politiska engagemang verkar
vara drivet av någon speciell omtanke om mindre lyckligt
lottade, exempelvis den svarta befolkningen i Sydrhodesia.
I Lenins och Trotskys anda -fast det vet inte
gruppmedlemmarna- tillhör man den elit som skall leda
revolutionen.
Oändligt mycket mer sympatisk än Martha ter sig då den naiva
medlöparen Florence trots att det är just hennes oförmåga till
känslor på det sexuella planet som driver fram den slutliga
katastrofen. Eller oförmåga - snarare är det just en uppsjö av
motbjudande känslor som till slut blir ödesdigra för paret. Men
Florence, liksom Edward, är i vart fall en människa av kött och
blod, ingen politisk robot som Martha.
Men hur idiotiskt är det inte att sitta och jämföra två
fiktiva personer - ingen av dem har ju funnits i sinnevärlden
(såvida inte Martha är identisk med Lessing vilket alltså har
hävdats). I själva verket är det väl snarast en jämförelse mellan två
författare och här är jag enormt orättvis mot Lessing: jag har
bara läst en enda bok av henne och dessutom i översättning medan
jag är en trogen läsare av IME. Det osympatiska intryck hon
gjorde i intervjuer efter Nobelpriset har väl också satt sina
spår. En föråldrad Martha Quest, bitter över att hon valde fel
och aldrig fann något annat. Eller kanske bitter för att hon
menar sig ha valt rätt från början men att ingen numera förstår det
och andra krafter tagit över?
Ett stickspår: I denna oförhöljt partiska och orättvisa text vill
jag passa på att uttrycka min förtjusning över en hel del
inopportuna och icke korrekta åsikter som IME framför, låt vara
lagda i munnen på någon romanfigur. Så t.ex. -tyvärr kan jag
inte hitta citatet just nu- uttrycker en person
-oemotsagd- sin åsikt om varför s.k. fantasilitteratur
(Tolkien osv.) är tråkig och meningslös. I "Chesil Beach" är
Florence en talangfull och framåtsträvande musiker medan Edward
enbart är intresserad av rock and roll och försöker få henne att
uppskatta hans musik. Hon tycker visserligen att Chuck Berry
("Roll over Beethoven") är "hilarious"
men om annan rockmusik säger hon att "what
she could not stand was the drumming. When the tunes were so
elementary, mostly in simple four-four time, why this relentless
thumping and crashing and clattering to keep time? What was the
point when there was already a rythm guitar, and often a piano?
If the musicians needed to hear the beats, why not get a
metronome?" Släng dig i
väggen Ringo Starr! Och denna -av IME oemotsagda- analys
gällde alltså sextiotalsrock - i sig skyhögt överlägsen
dagens menings- och talanglösa gnölande, dunka-dunka och rörande i
popgrytan. Undrar vad Doris Lessing tycker om "The
Hives" eller "Broder
Daniel"? Kanske kan vi sympatisera
på det planet.
Hur kommer eftervärlden att värdera Lessings nobelpris? Som "den
kvinnliga erfarenhetens epiker, som med skepsis, hetta och
visionär kraft har tagit en splittrad civilisation till
granskning" eller bara som en ny
Pearl Buck?
