Willy Brandt skall tydligen få en staty i Hammarbyhöjden.
att även Bruno Kreisky borde få en staty, någonstans i Stockholmsområdet får vi väl tänka oss.
Kreisky avgick i vredesmod som Österrikes förbundskansler 1983. 1987 avsade han sig alla sina funktioner inom det socialdemokratiska partiet i protest mot att partiet i koalitionsförhandlingar med ÖVP lämnat ifrån sig utrikesministerposten. Andra världskriget, exilen i Sverige och fyrmaktsockupationen gjorde Kreisky till en brinnande internationalist och övertygad om att utrikespolitiken var den viktigaste grundpelaren i en politik för Österrikes bästa intresse liksom för världen i övrigt. Willy Brandt och Olof Palme var hans bundsförvanter och det fanns en tid då denna trio hade ett starkt och påtagligt inflytande på det internationella politiska skeendet, långt utöver vad två små länder och en utrikespolitisk dvärgstat skulle motivera.
Kreiskys tre memoarband är fascinerade nutidshistorisk läsning också för den som inte är speciellt intresserad av Österrike. Kreisky var anställd hos Konsum Stockholm och arbetade också som frilansjournalist. I motsats till Willy Brandt funderade han tydligen aldrig på att byta medborgarskap och var hela tiden aktiv inom exilpolitiken. I den första delen av memoarerna spelar exilen i Sverige en stor roll och ett kapitel heter:
Schweden- die grosse Lehre. Där beskrivs hur den unge Kreiskys mera klassiska dogmatiska socialism övergick i en pragmatisk socialdemokrati under intryck av bl.a. Per Albin Hansson, Erlander, Torsten Nilson och många andra.
Kreisky var en varm, och egentligen okritisk, Sverigevän. Han talade flytande svenska. Jag hörde honom ett par gånger i föredrag för affärsmän och andra svenskar i Wien. Som en kuriositet minns jag att han hyste vissa förhoppningar om utvecklingen i Sovjet när Jurij Andropov kom till makten. "Första gången en intellektuell sitter i Kreml", sade Kreisky.
Vi bor inte långt från den villa där Kreisky bodde. Villan hade, och har, en vacker, parkliknade, trädgård som emellertid av säkerhetsskäl är omgärdad av ett högt träplank. När man gick hem genom den lilla gränden, eller stigen, som går längs planket kunde man ofta höra hur Kreisky med sin gutturala basröst samtalade med någon politisk gäst medan de vandrade mellan kastanjeträden i den lilla parken. De beväpnade säkerhetsvakterna i sina glasburar utanför planket
avskräckte oss dock från att försöka avlyssna några
världspolitiska indiskretioner.
Kreiskyvillan
är nu ett socialdemokratiskt konferenscentrum och bibliotek, mycket
smakfullt inredd. Ett par rum utanför den ganska lilla samlingssalen har
behållits i stort sett som de var när Kreisky bodde där. Där finns
många böcker på svenska och många fotografier med svensk anknytning.
Senaste gången jag var där var vid minnesstunden efter Anna Lindh - det
kändes som en väl vald plats. Anna var Palmes arvtagare, Palme och Kreisky
var själsfränder.
Så kan jag inte undanhålla er följande stycke ur memoarerna där Kreisky
förklarar varför han till slut skaffade sig ett sommarhus på Mallorca i
stället för någon annanstans:
Min semesterbostad skulle också ligga vid havet eftersom min fru älskar
havet. I Sverige kunde det inte bli, trots att jag skulle haft goda
möjligheter där, eftersom vädret är så osäkert att man i bästa fall kan
räkna med en dräglig sommar vart femte år. Det var tråkigt ty jag älskar ju
Sverige utomordentligt djupt."
(Min översättning)
Alltid en politisk realist!
Här är inte platsen att närmare diskutera Kreiskys
politiska gärning. Låt mig bara konstatera att Kreisky, liksom hans vän
Palme, utsatts för mycken naiv och ohistorisk kritik. Det borde
egentligen vara självklart att man måste värdera en politisk gärning utifrån
de förutsättningar och omständigheter som rådde när den utfördes, inte efter
det aktuella ögonblicket. Inte heller kan man uttrycka sig tvärsäkert om hur
historiska personer skulle ha handlat i nuläget. En framgångsrik statsman
var väl framgångsrik just därför att han kunde handla rätt i de specifika
situationer han ställdes inför.
Nåväl. Nu gällde det minnesmärken. Ovan ser ni bilder av den porträttbyst
som är placerad utanför Kreiskyvillan, villan själv och en skylt som
påminner om dess nuvarande funktion. Bruno Kreisky har också hedrats med en
gata, mitt i det centrala Wien i omedelbar närhet av både förbundskanslern
och presidenten. Det egendomliga är emellertid att det är en gata utan
adresser! Inget av de hus som omger gatan på båda sidor har sin ingång
därifrån. Så vänder dagens officiella Österrike ryggen åt Kreisky.
Ingen kan veta det men jag är inte säker på att Brandt
och Kreisky egentligen skulle velat ha någon staty.
Exegi monumentum aëre perennius...
Men vi svagare själar, kanske behöver något påtagligt
för att minnas en tid då perspektiven var vidare, då anden var friare
och då solidaritet var en kategori inom utrikespolitiken? En lämplig plats
för de båda minnesmärkena hade väl varit någonstans vid Olof Palmes gata.
Wien, 2003 01 23
Bengt O. Karlsson
Anm 1: Det
latinska citatet är från Horatius och betyder: Jag har rest mig ett
minnesmärke, varaktigare än kopparn.
