Nedanstående är en sammanfattning av de dagboksanteckningar där
Norman Mailer förekommer ur Arthur M. Schlesinger, Jr:s "Journals
1952 - 2000". (Review
in IHT here and long piece
by
Maureen Dowd in NYT here).
I Schlesingers dagböcker möter vi Mailer 1960 i Hyannis Port,
familjen Kennedys sommarbostad på Massachusetts östkust. Norman är 37 år
och har ungdomsverket
The Naked and the Dead (1948)
och
The Deer Park (1955) bakom sig men i övrigt en ganska
vacklande karriär. Han har varit
med om att grunda
The Village Voice men efter bara ett år
tvingats lämna tidskriften på grund av personliga motsättningar. Det
hade dock givit honom möjlighet att utveckla den journalistiska stil
som skulle bli hans kännemärke och göra ett bestående intryck på
amerikansk efterkrigsjournalisitk.
Nu vill han ha en intervju med presidentkandidaten Kennedy. Schlesinger
berättar att Kennedy vid tillfället med illa dold förtjusning citerat vad Mailer skrivit
om att Stevensons
(1) tal var bättre än hans egna. "Det var väl du som
skrev dem" sade han till Schlesinger som endast nyligen hoppat över till
Kennedysidan i desperation över den vankelmodige Stevenson som dittills varit
Schlesingers liberala idealfigur.
I juli 1962 skriver Mailer en negativ artikel om Jackie Kennedy i
Esquire. Enligt Schlesinger var den föranledd av att Mailer ansåg att
Kennedy blivit vald tack vare en av hans tidigare artiklar i Esquire
kallad
Superman Comes to the Supermarket. Trots detta hade
Jackie inte besvarat hans brev, inte beviljat honom en intervju och
inte bjudit in honom till Vita Huset. Han var sur helt enkelt.
Bortsett från en offentlig debatt mellan Schlesinger, Mailer och Marcuse
1968 märker vi inte mycket av Mailer förrän 1981 trots att det framgått
att de umgåtts livligt under perioden. I februari 1981 berättar
emellertid Schlesinger om hur han träffat Norris Church Mailer som numera
var Mailers (sjätte) hustru. När Mailer träffade henne var hon lärare i
Arkansas och flickvän till en viss Bill Clinton som var
helt okänd på den tiden men som senare blev guvernör i Arkansas skriver
Schlesinger. I sammanhanget berättar han att han känt Mailer
sedan 1950-talets början när båda jobbade på Cape Cod. Mailer drack en
hel del på den tiden och var allmänt bråkig men man måste ändå tycka om
honom. Hans nya hustru Norris hade emellertid ett lugnande inflytande på
honom. Schlesinger skriver (alltså 1981) att Mailer numera blivit varm
och vänlig och att han äntligen accepterat sina naturliga karaktärsdrag.
Senare samma år träffades man igen, "på ett party med Margaux Hemingway,
Pat Lawford etc."
(2) Mailer var pressad och betryckt. 1979 hade
han belönats med Pulitzerpriset för
The Executioner's Song,
en non-fictionbok om en dödsdömd fånge som avrättades av en
exekutionspluton. (Avrättningen var den första som verkställts i USA på
många år och inledde den makabra trend som fortfarande håller i sig).
Boken blev en bestseller och Mailer kontaktades av en annan livstidsdömd
mördare, Jack Abbot, som också hade litterära ambitioner. Mailer hjälpte
honom att få sin självbiografi publicerad. Den fick lysande recensioner
och när Abbot blev frigiven med starkt stöd av Mailer blev han den
litterära elitens gunstling. Kort därefter stack han ner en man på en
restaurang och blev återinpassad i fängelse. Opinionen vände sig mot
Norman Mailer som man ansåg vara medskyldig till att en farlig mördare
släppts lös. Mailer berättar för Schlesinger att han blivit lurad av
Abbot och att huvudskälet till frigivningen var att Abbot åtagit sig att
ange andra fångar för fängelsemyndigheterna.
(3)
Inte för att det har någon betydelse men vi noterar att den 66-årige
Schlesinger i december 1983 blev inbjuden till ett party med Mick och
Bianca Jagger. Norman Mailer och Andy Warhol var också där...
I början av 1983 var det dags att fira Mailers 60e födelsedag, återigen
med Pat Lawford som värdinna. Schlesinger reflekterar över skillnaden mot
femtioårsdagen då Norman hållit tal för gästerna och börjat med ett
snuskigt skämt som ingen tyckte var roligt och från denna punkt blev
talet allt sämre.
Nu, skriver, Schlesinger var Mailer klädd i randig kostym med väst och
såg ut som en glad bankir...
1985 bevistade Schlesinger en välgörenhetsafton med tal av
ärkerivalerna Gore Vidal och Norman Mailer. Schlesinger beskriver Vidals
tal som banalt och intetsägande och präglat av arrogant självbelåtenhet.
Mailers tal var emellertid ännu värre: helt osammanhängande och
meningslöst. "Han måste ha förberett sig i hela tre minuter" skriver
Schlesinger som också menar att båda talarna är bättre än vad de visade
upp den kvällen.
Men det är helt klart att Schlesinger är besviken på sin vän. "Så går det
när talang korrumperas av personlighet" skriver han och menar att det
var ett lågvattensmärke på den amerikanska litterära scenen. Därför
lämnade han och hans hustru föreställningen i pausen.
När Schlesinger 1989 vill ha stöd för sina upprop till förmån för
Rushdie och till försvar för H.L. Menckens
(4) nyligen publicerade
dagböcker som kritiserats som anti-semitiska ställer Mailer villigt upp.
1990 berättar Mailer att han håller på att samla material för en större
bok om CIA. (Den kom ut 1992 som
Harlot's Ghost.) Mailer
förvånar Schlesinger genom att säga sig tro på en inre och ordnad
struktur i universum. Man diskuterar Pynchon's
Wineland som
nyss kommit ut och båda herrarna bekänner att de aldrig orkat läsa en
bok av Pynchon ända till slut.
(5)
Mailer bundrar Henry Kissinger vilket Schlesinger säger sig kunna förstå men
däremot inte hans tolerans gentemot McCarthys hjälpreda Roy Cohn
(6) "en av de få
verkligt ondskefulla människor jag träffat". Men, suckar Schlesinger, en
författare med intresse för olika människotyper kanske
behöver tänka på det sättet.
Schlesinger reflekterar över sin orubbade vänskap för Mailer under
närmare 40 år. Hans vilda dagar är nu över, han är gråhårig, ståtlig
och klädd som en bankir, full av charm och sardonisk humor.
1992 startar Schlesinger en författarkommitte till stöd för Clinton och
Mailer ställer upp igen, nu som "vice ordförande." 1993 samlar Mailer
material för sin stora bok
Oswald's tale (1995). I Ryssland och
Minsk lyckas han gräva fram tidigare helt okänt material om Oswalds
sejour i Ryssland och göra ingående intervjuer med folk som känt honom
där.
Det är nu slut med vilda eller sofisitikerade parties med höga
politiker, författare, konstnärer och skådespelare. Bianca Jagger
har tydligen inte hört av sig men 1997 blir Schlesingers i alla fall
bjudna till ett societetsparty men enbart därför att partyt var "för
Norman och han hade satt upp oss på gästlistan."
Den sista anteckningen om Mailer i Schlesingers dagböcker är från
oktober 2000. Hemma hos Mailers tittar man på tevedebatten mellan Bush
och Gore. Alla närvarande höll på Gore men Mailer säger att han avskyr
båda och tänker rösta på Ralph Nader.
Och så, i nådens år 2007, försvann båda dessa gamla män från jordelivet
med bara några månaders mellanrum. Schlesinger blev 90 år och Mailer 84.
Trots väsenskilda personligheter hade de mycket gemensamt: under hela
sin livstid var båda med hull och hår involverade i politik och
samhällsutveckling och försökte, och lyckades väl också, att påverka
utvecklingen i den riktning de brann för. Båda beskrev också en
liknande bana: unga, entusiastiska och anti-auktoritära, i mogen
ålder stort inflytande och respekt vilket med stigande ålder och
förändringar i omvärlden urholkades alltmer utan att protagonisterna kanske
förstod eller ville förstå det. Båda blev ett slags oberörbara ikoner för det
politiska respektive det litterära etablissemanget och efter sin
bortgång hyllades båda i högstämda runor utan varje skymt av kritisk
värdering. Det var så dags då.
Men personligheter av den typen finns naturligtvis inte längre i denna medelmåttans
och infantiliseringens tidevarv.
arkivlänk
