1979. I Österrike råder den ostörda idyllen. Solkonungen själv, förbundskansler Kreisky står mitt i valkampen: att hans enpartiregering kommer att återväljas med utökad majoritet är självklart. Hans nära kamrater, Brandt i Tyskland har fått avgå under förnedrande former. Palme i Sverige har förlorat två val och sitt partis långvariga regeringsinnehav.  Men Kreisky sitter ohotad: med honom vid rodret känner sig österrikaren trygg.  Inte mycket stör idyllen. En partifinansieringsskandal drabbade det största konkurrenspartiet. För två år sedan sprängdes ett österrikiskt fartyg i Indiska oceanen. Rykten som försökte förknippa regeringsnära personer med sabotaget kunde lätt avfärdas som billig och desperat propaganda från motståndarsidan. Inom ett par år skulle det gigantiska nya sjukhusbygget i Wien stå klart -  ett strålande exempel på regeringens dynamiska infrastrukturpolitik och något att visa upp med stolthet för hela världen.

Inte bara näringsliv och vanliga medborgare slöt upp kring Kreisky. I en brett upplagd annonskampanj i dagstidningar och veckopress lanserades "Geschichten vom Dr. Kreisky" (1) där diverse kulturpersonligheter, författare, skådespelare, mediastjärnor men även idrottsmän och företagsledare berättade om sina intryck av Kreisky, gärna någon specifik händelse, och varför de tänkte rösta på honom i det kommande valet. En personkult av ganska uppseendeväckande natur och en elak politisk motståndare undrade: "Blir det kejsarkröning i Aachen härnäst?" (2)

Kreisky bedyrade att han eller partiet inte hade någonting med annonskampanjen att göra och att det var ett helt privat initiativ. Han kan ha haft rätt här (även om han gav en speciell mottagning för Österrikes mest populära skådespelare och konstnärer efter vunnet val).  Man vet nu att kampanjen organiserades och finansierades av den färgstarke och oberäknelige ägaren till det berömda konditoriet Demel, Udo Proksch,  även initiativtagare till den exklusiva "Club 45" där många av historieberättarna regelbundet frotterades med näringslivets och den socialdemokratiska politikens toppar. Dock endast de manliga, Club 45 var en strikt herrklubb.

Proksch var en märklig man som redan hade en brokig karriär bakom sig. Under en kort konsthantverksutbildning fann han sig dock till rätta och visade sig vara en talangfull designer. Inte heller här avslutade han studierna men fick anställning som glasögondesigner där han gjorde stor succé. Han utvecklade bl.a. en serie kallad "Viennaline" samt sportglasögon "Carrera." Båda blev världssuccéer och bars av Hollywoodstjärnor och toppidrottsmän.  Jackie Kennedy, shahen av Iran och Peter Sellers hörde till kunderna. Han tjänade stora pengar på sina glasögon och någonstans måste ett latent storhetsvansinne ha blommat ut: oerhört kreativ  lanserade han de mest fantastiska idéer på olika fält. En del lyckades, de flesta inte. (3) Men Proksch blev omtalad och en person som det övre samhällsskiktet gärna ville visa sig med.  Bland hans vänner märktes en del namn som kanske är bekanta även i Sverige: Hundertwasser, Gottfried von Einem (Polarprisvinnare), Curd Jürgens, Helmut Zilk, Niki Lauda. Och kvinnor: Proksch var gift tre gånger ("and God knows how many between" som Tom Lehrer sjöng om en annan person från Wien) (4).

Udo Proksch var kortväxt och knubbig. Hans hårväxt var minimal. Enligt flera olika uppgifter svettades han och spred en obehaglig kroppsodör. Han var slarvigt klädd, också i "fint" sällskap. Trots detta utövade han en enorm dragningskraft på kvinnor, särkilt framstående sådana, på scen eller socialt. Han hade barn med fyra olika kvinnor.  Man får lätt intrycket att han valde partners efter vilken nytta han kunde ha av dem i en viss situation. Skådespelerskan Erika Pluhar (en sorts österrikisk Hildegard Knef) gav honom tillträde till den avancerade och vänsterinriktade konstnärsscenen. Grevinnan -håll i er nu-  Cäcilie Christine Caroline Maria Immaculata (!) Michaela Thadäa, Altgräfin zu Salm- Reifferscheidt-Krautheim und Dyck med vilken han hade en son möjliggjorde för honom att kunna köpa Demels konditori. Konditoriet ägdes nämligen av en baron Berzeviczy-Pallavicini som vägrade att sälja till en uppkomling av Prokschs typ. Men till en Altgräfin var det inga problem.

Efter övertagandet av Demel kallade Proksch sig "sockerbagare" och hånade  de konservativa utövarna av yrket till deras stora förtret. I rättvisans namn skall erkännas att Proksch införde uppseendeväckande skyltningar med marsipanfigurer föreställande aktuella politiker eller konstnärer med anspelning på aktuella händelser i världspolitiken eller i Österrike.Traditionen finns kvar än idag och man kollar alltid Demels skyltning när man passerar det berömda konditoriet på Kohlmarkt.

Proksch sista äktenskap var med Nike Wagner, dotter till Wieland!  (Richard var alltså hennes farfarsfar.) Vilka avsikter Proksch hade med att gifta in sig i denna berömda/beryktade familj är inte alldeles klart. Enligt Winifred Wagner -kanske inte ett helt tillförlitligt sanningsvittne- försökte han pressa familjen på pengar för att inte avslöja olagliga valutatransaktioner från festspelsorganisationen i Bayreuth till Schweiz. (5)

Fortsättning på sidan 2.