"Båda  [Mailer och Schlesinger] beskrev också en liknande bana: unga, entusiastiska och anti-auktoritära,  i mogen ålder med stort inflytande och respekt vilket med stigande ålder och förändringar i omvärlden urholkades alltmer utan att protagonisterna kanske förstod eller ville förstå det. Båda blev ett slags oberörbara ikoner för det politiska respektive det litterära etablissemanget och efter sin bortgång hyllades båda i högstämda runor utan varje skymt av kritisk värdering."

I bokens början träffar vi på en ung och entusiastisk man som med all sin energi kastar sig in i kampanjen för att få sin liberale idol, Adlai Stevenson, nominerad som demokraternas presidentkandidat. President Truman har just meddelat att han inte tänker ställa upp till omval och Stevensons väg till presidentskapet förefaller öppen. Schlesinger rör sig otvunget bland ledande politiker, journalister och kulturpersonligheter. Laureen Bacall tar honom i knapphålet och frågar,"med en röst som darrade av känslor": "Arthur, har du läst Walter Lippmans krönika idag?" Han får lift av Bacall och Bogart till sitt hotell. Livet ler.

Men. Stevenson förlorar valet och Eisenhower blir president. Men nu får man koncentrera sig på 1956. Schlesinger fortsätter sitt arbete outtröttligt, med tal. artiklar, lobbying och sällskapsliv. En viss irritation över Stevensons vankelmod börjar infinna sig men viftas undan. Man kommer så långt som att diskutera lämpliga kandidater till vice presidentposten. Schlesinger stöder Estes Keefaver trots att han gärna hade sett den unge John Kennedy på posten. "Jack", skriver han "kommer att få många flera chanser."

Hittills hade väl Schlesinger drivits av sin önskan att se en president som skulle kunna genomföra de liberala föreställningarna om social rättvisa och jämlikhet. Men efter Eisenhowers jordskredsseger blev han alltmera tveksam till om detta skulle bli möjligt. Den gryende irritationen över Stevensons vankelmod slog ut i full blom under dennes vingliga manövrar inför nomineringen 1960. Stevensons taktik var att frånsäga sig alla anspråk på en tredje nominering men samtidigt göra klart att han skulle acceptera om konventet beslutade att erbjuda honom posten. Potentiella kandidater som Lyndon Johnsson, Kennedy,  Humphrey och Stevenson själv uppvaktade Schlesinger ivrigt för att få hans officiella stöd som ansågs vara mycket tungt vägande. Men av dagboksanteckningarna framgår att en av kandidaterna ganska snart utkristalliserades som Schlesingers favorit. "Jack Kennedy bjöd Galbraiths och oss på middag." "På hotellet stötte jag ihop med Jack Kennedy." "Jack Kennedy ringde i morse." "Jack Kennedy ringde i söndags." "I söndags åkte Galbraiths och vi till Hyannis Port för att vara med Kennedys över dagen." Men övrigt socialt liv fick sin beskärda del: Gore Vidal, Charlton Heston, Jack Lemmon ingick i umgänget. Schlesinger gillade Shelly Winters men tyckte att Lollobrigida var "en besvikelse."

Schlesinger brottas intensivt med sitt dåliga samvete över att ha "svikit" Stevenson och gått över till Kennedylägret. Stevenson skulle ha blivit en bättre president "men han hade aldrig kunnat besegra Nixon." Och efter att ha räknat upp en massa illustra namn som han träffat på ett party säger han: "När jag såg dem tillsammans där  förstod jag plötsligt en avgörande orsak för Stevensons förlust. Stevensons omgivning bestod nästa uteslutande av trevliga människor. Det var som en privat klubb av människor som tyckte om varandra och som föredrog varandras sällskap framför allt annat." Hos Kennedy var det annorlunda: "Han är helt övertygad om sin kapacitet att klara jobbet och han har en säker instinkt för vad som krävs för att få det han vill." Innan Schlesinger med full energi kastar sig in i kampen för Kennedy betonar han dock att han i skrivande stund känner sig "cooler" inför Kennedy än inledningsvis och att ingenting kommer att gå upp emot de glada dagarna med Stevenson.

Men samvetskvalen är lätt övervunna. Säkert hjälper det till att den nynominerade presidentkandidaten bjuder honom och hans hustru på lunch i Hyannis Port. I sällskapet finns bl.a. "Jack, Jackie, Lee (Jackies syster) and hennes make Prins Radziwill." Jack är i fantastisk form och visar sig vara en jävel på att skjuta prick på tombuteljer som man kastat i sjön. Schlesinger vinner Jacks förtroende, åtminstone enligt dagboksanteckningarna, och briefar honom utförligt om utrikespolitik och ger goda råd. Sen går allt av bara farten. Kennedy blir president, erbjuder Schlesinger en ambassadörspost som han tackar nej till och blir till slut "Special Advisor" till presidenten. Schlesinger stortrivs, reser världen runt,  speciellt Latinamerika för Kennedys räkning. Han blir djupt inblandad i invasionen av Bay of Pigs (han var en av de få motståndarna i Kennedykretsen), Kubakrisen osv., alltid redo att ge Jack goda råd. Kennedy är som en kompis och inskärper på skoj för Schlesinger som skriver filmrecensioner som hobby att han måste visa respekt för Peter Lawford, en medelmåttig filmskådespelare men gift med en syster till presidenten. Schlesinger njuter och man ser av dagboksanteckningar att "så fina kompisar är jag och presidenten." Det är Schlesingers bästa år.

Men så kommer 1963 och allting rasar. Schlesinger lämnar in sin avskedsansökan till Lyndon Johnson men denne försäkrar att han behöver honom mycket mer än Kennedy någonsin gjorde. Schlesinger stannar kvar men får inga uppdrag av Johnson. 1964 lämnar han sin post. Tillsammans med "Jackie, Bobby och Teddy" jobbar han på att få Robert Kennedy till vice president och senare till presidentkandidat. Mordet på Robert Kennedy 1968 innebär ett abrupt slut på dessa drömmar. Nixon blir president och därmed inleds  den bedrövliga Watergateeran.

Schlesinger saknar livet i det politiska centrumet som anlitad rådgivare och talskrivare åt presidenten. Han söker tröst i socialt umgänge som är fullt av luncher, middagar och parties men nu alltid med folk från den förlorande sidan. Teddy Kennedys debacle i Chappaquidick lägger ytterligare sordin på stämningen. 1972 flammar optimismen upp igen. Schlesinger blir inblandad i McGoverns kandidatur som emellertid visar sig vara hopplös och resulterar i en jordskredsseger för Nixon 1972. "Nixon och hans gäng av skurkar kommer att styra landet i fyra år till" skriver Schlesinger i dagboken.

Nu blev det ju inte riktigt så. Under Fordadministrationens sista år, 1975, tänds återigen hoppets låga hos Schlesinger. Kanske "Teddy" ställer upp? Sedan denne definitivt frånsagt sig en kandidatur sjunker Schlesinger ner i missmod. Han kontemplerar sin höga ålder (nästan 60!) och bekymrar sig för sin privata ekonomi. Förutom någon enstaka lunch med Teddy och McGovern är även det sociala livet på sparlåga och han erinrar sig vemodsfullt de intellektuellt och politiskt spännande diskussionerna från gamla tider med "Adlai, JFK och Bobby."  När valåret 1976 kommer tvingas han konstatera att den demokratiske kandidaten Carter är helt obegriplig (och naturligtvis inte har någon användning för gamla liberala rådgivare) och när valet kommer kan han inte ens förmå sig till att rösta på Carter - "en man som tror att Adam och Eva har existerat och att Eva bokstavligen skapats av Adams revben." Med förskräckelse inser han att han kommer att vara 67 när Carters andra period är slut och att detta innebär slutet för det demokratiska parti han arbetat med, tillsmmans med "FDR, Truman, Stevenson, JFK, RFK och McGovern."

Åren går. Carter följs av Reagan och Reagan av Bush Sr. Schlesinger avskyr dem alla men kan ändå inte låta bli att ytterst noga följa deras politik och tillfrågad eller oombedd uttrycka sin mening i radio, teve och press. Han åtar sig hedersposter i kommitteer och stiftelser, delvis därför att han behöver pengar, delvis därför att det ger homom en viss möjlighet att bibehålla ett socialt nätverk. Men luncher och parties blir sparsammare och framför allt blir gästlistorna allt ointressantare. I dagboksanteckningarna gör Schlesinger sitt bästa för att betona den höga intellektuella kapaciteten och, i förekommande fall, det glamorösa hos sina lunchgäster  som dock numera är för oss  helt okända namn.  George Bush Sr. hör visserligen av sig men enbart därför att Schlesinger skrivit till honom och bett att få en kopia av ett tal som denne hållit.

Men 1987 dyker Al Gore och Bill Clinton upp på Schlesingers horisont och han fattar tycke för båda. När Clinton verkar ha gjort bort sig 1992 i en otrohetsaffär träder Schlesinger ivrigt, och oombedd, upp till hans försvar i TV och press och fördömer "supermoralisterna."  "Bill" och "Al" vinner nomineringarna till slut. När "Al" ringer upp Schlesinger för att få hjälp med "the acceptance speech" vet hans förtjusning inga gränser. Men han försöker hålla sig kvar på jorden genom att erinra sig hur Stevenson en gång kallade in ett par talskrivare som på sin tid gjort briljanta insatser för Franklin Roosevelt. Men de hade åldrats och deras tal blev inte bra. "Talskrivande är en ung mans jobb" skriver Schlesinger i anteckningarna. Men han träffar Al, Tipper, Bill, Hillary och Chelsea på ett hotell och diskuterar talet. Det verkar vara Gore som pratar mest. Som den rutinerade räv han är blir han inte arg utan enbart road när Clintons medarbetare sticker till honom ett utkast som redan skrivits av ett par av Kennedys gamla talskrivare. Han vet att det är så det går till och det viktigaste är att han nu tror sig vara nu  tillbaka i det spel han älskar mest av allt.

När Gore och Clinton håller sina tal är det inte mycket kvar av Schlesingers utkast. Men det tar han med en klackspark eftersom Gore ringer upp honom och tackar för "den utmärkta inspiration" han givit. "Ditt tal blev mycket bättre än vad jag hade skrivit" säger han till Gore - det är så man bygger upp förtroende hos presidentkandidater. För Tina Brown  skriver han en artikel om slutet på den republikanska eran i ett nummer av New Yorker som går i press redan före presidentvalet!

I sitt innersta har Schlesinger förhoppningar om att få bli FN-ambassadör även om han säger sig vara medveten om att "gamla män inte är relevanta i den nya tidsåldern."  När Madeleine Albright "en tredje rangens kvinna och inte särskilt trevlig heller" utses har Gore redan ringt honom och varnat honom för att bli besviken. Schlesinger skriver att Gore antyder att det var nödvändigt att sätta en kvinna på posten. Inte heller den ambassdörspost i London som han i hemlighet hoppats på blir verklighet.

Men liksom i gamla dagar blir det luncher i Vita Huset. Presidenten och framför allt vicepresidenten är fulla av lov för Schlesingers diverse artiklar och försäkrar honom att de haft stort inflytande på politiken. Det jobberbjudande han hoppas på uteblir dock. Även socialt sker en oväntad comeback: Bianca Jagger hade intervjuats i en tysk veckotidning och utsett Schlesinger till den person hon helst ville träffa! Så skedde också och de talade politik i några timmar.

Men förutom vänskapliga kontakter blir det inget politiskt inflytande för Schlesinger. I något som liknar desperation skriver han till Clinton och påpekar att både han själv  och en del liberala kollegor från Kennedytiden var tillgängliga om han behövde goda råd. Clinton var inte dummare än att han omedelbart bjöd det liberala gänget på lunch. (Schlesinger var besviken på maten och över att bara fruktsaft serverades som aperitif.) Clinton ville höra deras synpunkter på viktiga inrikespolitiska frågor medan gästerna var mer inställda på att diskutera utrikespolitik. Men de besegras av Clintons charm och vältalighet och går därifrån ganska belåtna men fullständigt tomhänta även om de då inte märkte det. Lunchmöten med "Bianca" och ett möte med Fidel Castro (!) bidrar till skenet av att "happy days are here again."

Men mycket mer blev det inte. Schlesinger tvingas tacka nej till en inbjudan med Kennedys och Clintons i Hyannis Port - det blir en alltför stor ekonomisk påfrestning att flyga dit. Al Gore ringer och ber att få namn på historiker som kan hjälpa till att ställa samman en digital historisk databas. Schlesinger är förtjust - kanske Gore är en man för det nya seklet. Men han  träffar trots allt  både Bill och Hillary som han tycker är "väldigt söt", men också med en "genomträngande intelligens" och "formidabel formuleringsförmåga." Hon är dessutom verkligt "cool."

Clintons presidenttid går till ända och Gore nomineras.  Schlesinger blir rasande över hans val av Joe Lieberman som vice-presidentkandidat och säger så. När dagboksanteckningarna slutar tror Schlesinger fortfarande att Gore kommer att vinna. Han har också upptäckt presidentkvaliteter hos Hillary Clinton. Han grubblar intensivt över hur det kommer sig att intelligenta kvinnor, t.o.m. hans egen hustru, är så fanatiskt anti-Hillary. Han kan inte längre tala med sin fru om detta ämne. Han säger det inte rent ut men det är uppenbart att han räknar med goda chanser under en president Gore och senare kanske Hillary Clinton.

Dagboksanteckningarna upphör mot slutet av 2000. Vi vet inte om det beror på att Schlesinger slutade att skriva eller på att hans söner inte vill ge ut senare anteckningar.

Det känns märkligt att författaren i de utförliga dagboksanteckningarna endast flyktigt berör ett par av de 18 historiska arbeten han gett ut i bokform efter Kennedys död. Kanske ville han låta dem tala för sig själva. Eller kanske såg han sig mindre som historiker och i främsta hand  som rådgivaren i världspolitiska frågor, mannen som hade presidenters förtroende och som därigenom gjorde social succé. Hans produktivitet var enorm och dagböckerna slutar också med en anteckning om hur han uppmärksammats på omslaget till Times Book Review och med en stor artikel kallad "The Age of Schlesinger."

Runorna över Schlesinger, som är mera sympatiskt inställda än vad t.o.m denna genre obligatoriskt medför, handlar främst om mannen som fick två Pulitzerpris och om en imponerande vetenskaplig och publicistisk gärning. Men i dagboksanteckningarna framträder en annan bild: en man som för en kort period nådde de svindlande höjder, yrkesmässigt och socialt, som han ansåg tillkomma honom. Ödesslag och en ogynnsam historisk utveckling kastade honom snart ur denna bana. Att återvinna sin ställning i presidentmaktens centrum blev hans allt överskuggande ambition och han märkte inte hur han, och hans generation, med stigande ålder och förändrad tidsanda blev allt mer irrelevanta.

En kort period mot slutet av sitt liv lät en smart president och dennes medarbetare honom tro att de lysande tiderna var tillbaka. Det var dock bara en illusion vilket han till slut tvingades erkänna också för sig själv, kanske som den siste.