JOLO beskriver med en viss förtjusning hur juden Benson kom hem till Cyrus mor för att laga "stoppgädda", (Jag har i annat sammanhang hört detta ord men märkligt nog får man inga motsvarande  träffar på Google. Emellertid handlar det om "gefilte Fisch", en välkänd delikatess i askhenaszyköket).  Cyrus skildrar i detalj hur tillagningen gick till. Modern hade skaffat en kolossal gädda. Benson anlände med förkläde, kryddpåsar och en del exklusiva köksmästardon. Sedan gäller det att flå gäddan utan att förstöra skinnet. Ben och oätbart innanmäte rensas bort , resten hackas och blandas med mjöl, lök, vitlök och diverse kryddor och stoppas därefter tillbaks i gäddskinnet. Fisken kokas och en passande sås tillredes varefter det hela avnjutes med lämpligt dryckjom där Jehova är betydligt mera liberal än Allah.  (Vad jag förstår förekommer numera en förenklad variant där fisken först skivas upp i lämpliga bitar som rensas, fylls och kokas. Fusk! Fältstudier skall snarast bedrivas på restaurang Alef Alef eller Bahur-Tov .)

Vad som slår en nutida läsare är emellertid den fullkomliga frånvaron av beklagan, besvikelse, trötthet och uppgivenhet inför ett ofta omänskligt hårt liv som präglar både Cyrus och hans mor, åtminstone som hon beskrivs i boken.  Familjen bestod av farmor, far, mor och 3 barn i en lägenhet om ett rum och kök en trappa över gården. Fadern hade en förhållandevis god anställning som lagerbokhållare på ett skrädderi. Emellertid tillbringade han sin mesta tid på kaféer och andra förlustelseställen. Genom sitt alkoholmissbruk förlorade han jobbet när Cyrus var 15 år. Familjen fick därefter dra sig fram på de pengar modern tjänade genom att sy "mollskinnsbyxor" åt den firma där  fadern hade arbetat.

Cyrus fick också arbete och hamnade så småningom på "Wester och Norgrens mekaniska stenhuggeri" vid Hornsgatan där han stannade i över 30 år. Den minutiösa beskrivningen av stenhuggeri och marmorsliperi, inklusive tillverkande av förfalskade antika marmorplattor till antika möbler på uppdrag av stadens antikhandlare, hör till bokens bästa och måste ha ett ovärderligt kulturhistoriskt värde.

Långt ifrån att försköna verkligheten beskriver Cyrus i alla detaljer hur det var och vad man gjorde men han beklagar sig inte, betonar inte svårigheter, fattigdom och lidande utan bara skildrar dem. Man får det intrycket av boken att hans mor tänkte på samma sätt. Livet var nu en gång sådant och man fick ta itu med det och göra det bästa möjliga. Desto större uppskattning av de glädjeämnen som fanns: upptåg och möte med stadsoriginal på gator och torg, marknader, en glimt av kungen i sin vagn, en tur med Katarinahissen, picknick i Zinkensdamm eller ett besök på den illuminerade (men syndfulla) Strömparterren. Cyrus mor hade Lutherska Missionsförsamlingen och Cyrus själv förtroendeposter i stenhuggarefackföreningen och besök på föreläsningar och bildande föredrag. Det var vad som förgyllde vardagen och skänkte familjen en viss stolthet och värdighet. Den stora händelsen i livet blev ett par somrar på Gotland hos moderns syster, bekostat av mödosamt extraarbete på Hermanssons skrädderi.

JOLO avslutar sitt kapitel om Cyrus bok. "Nu skall ni gå och skaffa er denna roliga bok, som knappast kostar lika mycket som en grogg på krogen."  Groggen - om något sådant fortfarande står att få - har väl blivit dyrare och boken lär knappast gå att uppbringa i de få kvarvarande antikvariaten i Stockholm. Men man kan låna den på Stadsbiblioteket på Medborgarplatsen. Gör det om du är intresserad av livet i Stockholm kring förra sekelskiftet. Men även om detta inte är ditt huvudintresse ger boken en nyttig tankeställare för oss om hur människor handskades med sin livssituation då jämfört med nu och hur man helt styrdes av insikten att ansvaret låg hos sig själv och inte kunde övervältras på någon annan.

Reflektionerna ger sig själva och jämförelsen faller på intet sätt ut till vår fördel.