You must remember this...
Bengt O.
Flera berättelser :
Han som tog risken
Kräftornas hämnd
Bank of Criminals and Crooks
Handgriplig finanspolitik i Albanien
Eldsdyrkarens död
Tre besvikelser

Min website:
Flarnfri schalottenlök
Euroflarn - ett europeiskt perspektiv
2003 06 08
Min karriär som operasångare

-På lördag skall vi gå och lyssna till Bo Skovhus
-Så, vad är det han sjunger?
-Hamlet – han lär vara underbar i den rollen
-Jo, men han fick den inte förrän jag hade tackat nej.

Lone tittade förnärmat på mig – dumma skämt när det gällde hennes och andra danskars beundrade sångstjärna som lagt Wiens operapublik för sina fötter gouterade hon inte.

- Du tror mig inte? Men så här var det.
Någon gång 1993 eller 1994 läste jag på sista sidan i Newsweek en intervju med den åldrande operadivan Elisabeth Schwarzkopf.  Hon skrädde inte orden. Hon hade ingenting till övers för unga sångare, de var dåligt utbildade, utan erfarenhet och pretentiösa, uppträdde dessutom oftast i onjutbara och meningslösa moderniteter som t.ex. Nixon in China eller Death of Klinghofer.  Sedan hon slutade fanns det inga riktiga sångare mer – operakonsten var i stort sett död.
 
Ett par nummer senare läste jag i letters to the editor i samma tidskrift en insändare som i ungefär lika välbetänkta ordalag förklarade att Schwarzkopf var en fossil från en förgången tid och saknade alla förutsättningar att bedöma eller överhuvudtaget yttra sig om modern opera och dess utövare. Jag minns att jag tänkte att det var ganska osensibelt att attackera en gammal dam och på sin tid framstående konstnär  - bristande förståelse mellan generationerna är ju regel snarare än undantag och man får ta det för vad det är.  Jag studsade till när jag såg att insändaren var undertecknad Bengt Karlsson, Vienna, Austria  men av någon anledning tänkte jag sedan inte vidare på saken.
 
Inte förrän veckan därefter i vart fall. Men då fick jag telefonsamtal från åtskilliga vänner som alla i förebrående ton frågade mig: varför skrev Du en så elak insändare? På min arbetsplats i Vienna International Center kom kollegor fram till mig och sade: Du har ju rätt men var det verkligen nödvändigt att skriva på det sättet?
 
Jag kunde bara försäkra mina vänner att jag inte hade någonting att göra med insändaren i Newsweek. Jag hoppades att de trodde mig, men alldeles säker kunde jag inte vara.
 
Efter denna reaktion tänkte jag mig att någon kanske velat utsätta mig för ett practical joke om det nu var i skämtsamt eller elakartat syfte. Men jag kunde egentligen inte föreställa mig vem som skulle ha anledning att göra något sådant.  Litet långsökt vore det ju också eftersom jag egentligen aldrig i någon högre grad intresserat mig för operakonsten. Carmen och Mozart’s tre da Ponte-operor, där gick väl egentligen gränsen för vad som föll i min smak. (Anm. 2010: Det här hände 1993 eller 1994. Min smak har breddats betydligt sedan dess...) Men det var inte ett ämne som jag brukade diskutera med någon.
 
Någon vecka senare kom det ett egendomligt brev med posten. Det började med kuvertet. Det var lila i färgen och bredvid frimärket hade någon klistrat en torkad blomma, någon sorts viol tror jag.  Namn och adress var riktiga och fint skrivna med vad jag skulle vilja kalla eine blassblaue Frauenschrift. Pricken över i var att jag kunde förnimma en otvetydig doft av parfym  när jag sprättade upp kuvertet.
 
Innehållet var lika märkligt. I omständliga ordalag förklarade avsändaren att hon – en dam i fyrtioårsåldern framgick av brevet - och hennes väninnor nyligen hade sett mig i TV och var ytterst angelägna om att få träffa mig i verkligheten.  En bestämd dag och tidpunkt  skulle de finnas på en Heurigen, ”alldeles om hörnet från där ni bor”, och hoppades att jag också skulle komma till denna träff.
 
Visserligen hade jag strax innan verkligen varit intervjuad i österrikisk TV i samband med en internationell konferens där jag talat om u-ländernas skuldsättning. Trots detta insåg jag  naturligtvis att det måste vara fråga om någon sorts förväxling som säkert också kunde förklara insändaren i Newsweek. Slutet av brevet lämnade inga tvivel övriga:
 
Ni framför era arior med ungdomlig schwung och kraft
 
Men hur skulle jag nu finna den person som verkligen skulle ha brevet? Jag tittade i telefonkatalogen men den ende Bengt Karlsson som fanns listad var jag själv, med postadress och allt. Jag funderade ett ögonblick på att gå till Heuriger Steinschaden vid den utsatta tidpunkten och förklara misstaget men måste erkänna att modet svek mig. Som ekonom i en FN-organisation hade jag ytterst ringa erfarenhet av beundrarinnor som skrev parfymerade brev.
 
Ett par dagar senare ringde telefonen. En röst frågade, på tyska, efter Bengt Karlsson. När jag förklarade att det var jag presenterade han sig som ***, direktör och operachef. *** var en välkänd person i Wiens kulturliv. Utan omsvep förklarade han att han ville engagera mig för att sjunga titelrollen i Hamlet, tre år senare. Jag får erkänna att jag vid den tidpunkten inte ens kände till att det fanns en opera som hette Hamlet.  Men även en musikaliskt obildad person kunde ju gissa sig till vad den skulle handla om.
 
- Är ni intresserad?
- Ja, under vissa förutsättningar. Jag vill ha Cecilia Bartoli som Ofelia.

 
Jag hade just sett Cecilia Bartoli som Despina i Cosi fan tutte på Theater an der Wien med Riccardo Muti som dirigent och var helt betagen. Det blev dödstyst i luren. Jag förstod att jag gjort bort mig, kanske förekom Ofelia trots allt inte i operan eller hade ett annat röstläge. En hysterisk sopran kanske om man fick döma efter Shakespeare i stället för Cecilias sensuella mezzo.
 
- Är det här Bengt Karlsson på ***strasse 6?
- Jovisst.
- Men sjunger ni?
- Visst gör jag det. Men huvudsakligen i badrummet. Och speciellt bra låter det nog inte.

 
Direktör *** skrattade hjärtligt och vi enades om att  det måste vara en förväxling. Vi  växlade några skämtsamma fraser och jag avslutade samtalet med att säga att jag för ögonblicket inte var intresserad men skulle fundera på saken om han inte fick tag i någon annan. Han skulle återkomma i så fall sade han.
 
Jag kunde alltså försäkra mina danska vänner att jag verkligen hade blivit erbjuden titelrollen i Ambroise Thomas Hamlet. Jag fick senare veta att det faktiskt fanns en svensk sångare med samma namn som jag på statsoperan i Wien. Jag vet inte vad det blev av honom och jag har aldrig hört honom. Däremot har jag hört Bo Skovhus i Britten’s Billy Budd. Jag kunde inte ha gjort det bättre själv. 
 
Bengt O. Karlsson
Wien, 2003 06 28

 

comments powered by Disqus