När de stora elefanterna dansar bör man ju hålla
sig på vederbörligt avstånd. Sålunda läser vi med vördnad vad som
skrivs om bokmässan och speciellt vad som har kommit
att
kallas "bestsellerismen." Eftersom vi inte skriver eller säljer
böcker utan bara läser dem borde vi naturligtvis hålla tyst.
Vi läser med intresse ett
meningsutbyte på Blott Sverige mellan Karin och kommentator Magnus.
Om vi förstått det rätt menar Karin att en författare måste välja mellan
den smala och den breda vägen, dock menar hon att det senare
alternativet inte är någon garanti för framgång. Magnus
verkar mena -kanske missförstår vi honom - att man som författare
egentligen inte har något val: man måste skriva om det man kan och har
personlig erfarenhet av. Kanske har båda rätt: det skulle
åtminstone förklara varför nästan all nutida svensk triviallitteratur är
så bottenlöst dålig. Läckberg, Larsson et cons har valt den breda vägen
men utan personlig erfarenhet. Därför blir det som det blir. Magnus
pekar däremot på Le Carré och Frederick Forsyth som exempel på
bestsellerförfattare med "verklig klass och litterärt värde."
Vi vill gärna nämna baronessan James av Holland Park i samma sammanhang.
Som exempel på bekräftande undantag dvs. klass och litterärt värde utan
direkt personlig erfarenhet vill vi nämna Kerstin Ekmans
"detektivromaner" samt baronessan Rendell of Babergh. (Fint skall
det vara. Vi skrev om de båda nämnda baronessorna under rubriken "The
Secret Life of Erwin Klipspringer.")
Vi tar oss också friheten att erinra om vad vi skrev om
Hypnotisören (OBS innehåller
spoilers) liksom vår förhandsrecension av
Strindbergs stjärna , åtminstone en förfärlig bok men troligen två.
I båda fallen har ett antal uppföljare och filmatiseringar annonserats.
Till råga på allt ser vi DN att Läckberg skall erövra
den europeiska tevemarknaden med "The Fjällbacka Murders."
Titta på DN:s
listor över bästsäljande böcker just nu. Det enda uppmuntrande är
väl att man på 17e plats hittar "Fågelsång: 150 svenska fåglar och
deras läten" . För all del, Joyce Carol Oates finns också med
på listan (som 19) liksom två böcker om ekonomisk och adlig
överklass i Sverige (men är det inte skvallerfaktorn snarare än den
socio-ekonomiska analysen som kommer in där?)
Karin hänvisar till en artikel i SvD av Stefan Eklund som talar om
läsarens ansvar och skyldighet att göra uppror. Det blir nog ett ganska
ofarligt guerillakrig i så fall. Så här skriver Eklund: "Det här
samarbetet ställer förstås krav på läsarens bildning. Ett känsligt
kapitel. Få vågar anta att den bestsellerism som idag har kopplat
greppet om bokmarknaden har sin grund i att det inte längre finns
tillräckligt många bildade läsare. Och, för att anknyta till ett
aktuellt tema, det beror i sin tur på en urholkad kultur- och
skolpolitik."
Aase Berg skriver -i ett helt annat sammanhang i Expressen:
"Så när jag läser DN:s artikelserie om bestsellerismen - för övrigt
den typen av böcker som de flesta politiker uppger sig gilla - så tänker
jag bara: fortsätt konsumera dumhet, så är dumhet vad ni får tillbaka.
Den obefintliga nyanseringsförmågan är ingen genetisk defekt ....., utan
en konsekvens av den på alla plan härjande bestsellerismens
avgrundskorkade och svartvita ordbrist" vilket visar att även
en postmodernissa ibland kan hitta ett korn.
Det är väldigt fult men vi tar oss i alla fall friheten att citera vad
vi skrev 2004 i ett bredare sammanhang
om infantiliseringen av
samhället vilket dock är tillämpligt även på de litterära
produktionen och konsumtionen:
