På en blogg med det
oväntat aktuella namnet Rävjägarn
berättar bloggaren om Linde Klinckowström som under 6 år red genom Europa på sin häst Castor. En familjebild illustrerar inlägget där man bl.a. ser Lindes syster Thora som senare gifte sig med Nils Dardel. Dessutom ser man en kalhårig, något korpulent man, djupt nersjunken i en stol: flickornas pappa baron
Axel Alexander Camille Rudolf Emanuel Klinckowström, zoolog,
forskningsresande, skalbaggsexpert, filolog, science fiction- och
kriminalförfattare, tidningsredaktör, dramatiker, festprisse och
sällskapsman, uppmärksammad (i mindre smickrande ordalag) av såväl
Strindberg som Söderberg.
Att ge en sammanfattande beskrivning av denne mans liv är givetvis
omöjligt och det behövs lyckligtvis inte heller efter som en stor mängd
material finns tillgängligt på nätet. En lättsmält sammanfattning finns
på en site kallad Hugin-biblioteket, under rubriken
Den fete ädlingen. (scrolla)
Klinckowströms biografi i Svenskt Biografiskt Lexikon är fascinerande
läsning. Han blev docent i zoologi, publicerade en hel del vetenskapliga
uppsatser, donerade samlingar till Riksmuséet och upptäckte ett antal
nya skalbaggar vilka i entomologin går under artnamnet
Klinckowströmi. För detta erhöll han Vetenskapskademins
Wahlbergsmedalj. Redan härigenom gick han alltså till eftervärlden.
Emellertid, skriver SBL, var han "ekonomiskt oberoende och kunde
under större delen av sitt liv ägna sig åt det som roade honom."
Driften av familjegodset på Ekerö utanför Stockholm överlämnade han "i
en klok hustrus händer." Sålunda bekymmersfri kunde han ägna sig åt
forskningsresor till Antarktis, Sydamerika, Färöarna och Jämtland.
På Ekerö "gjorde han försök med fiskbastarder o drev en i
jägarkretsar uppmärksammad avel av taxar o vita stövare " samt
studerade dittills okända bakterier.
Emellertid lockades Klinckowströms allt mer till det litterära. Hans
rapporter om forskningsresorna liksom hans naturvetenskapliga
uppsatser blev välvilligt mottagna. Emellertid drogs han, som han själv
skrev, "som malen mot ljuset mot diktens värld." Hans
diktsamlingar, i fornnordisk stil, utgivna av honom själv blev mycket
ovänligt bemötta av kritiken. I någon mån kan man förstå detta om man
läser ur hans diktverk "Svipdag":
Tiden är liden;
Leden på heden
Rida att strida,
Blota åt Rota;
Ylfingar, fylkingar
Kalla att falla!
Emellertid hade Klinckowström en gynnare i ingen
mindre än Viktor Rydberg som varit hans lärare i "poetisk
formgivning." När Klinckowström anmälde sitt verk för bedömning
av Svenska Akademin ville Rydberg lägga ett gott ord för honom. Vad
som sedan hände skildras i drastiska ordalag av Hjalmar Söderberg:
"Men o ve och förbannelse! O satan och helvete! O slumpens grymma
lek, o ödets oberäkneliga kastrull! Den Svipdag som sekreteraren
nyss hade läst upp och som på Viktor Rydbergs rekommendation fått
andra priset, var icke Klinckowströms Svipdag. Den var av en annan
skald som....också han drömt om Svipdag, grubblat över Svipdag,
diktat om Svipdag. Och det var hans poem som nu hade fått pris."
Så kan det gå när akademiledamöter slumrar till. Klinckowström
förblev obelönad. Men bättre tur hade han med versdramat "Olof
Trätälja" som av akademin belönades med den stora guldmedaljen,
detta till Strindbergs stora förargelse som kallade författaren ”trappnaskare
o hovslinker”.
Kanske insåg Klinckowström att han hade gjort sitt i den
fornnordiska branschen och slog sig sedan ner för att skriva
äventyrsromaner. Och se, nu kom både publikens uppskattning och
pengar. Förtjust konstaterade författaren "att arvodena räckte
både till punsch o cigarrer". Hans roman "Skräck
över Norden" får betraktas som ett pionjärverk inom svensk
science fiction. Boken som kom ut 1935 skildrar hur Sverige år 1955
("Sovjetunionen har fallit") drabbas av en ny istid eftersom
Golfströmmen ändrat sitt lopp. Andra verk är "Damen med
djävulshuvudena", " De nio fakirernas harem" och
"Spritseglaren på Östersjön" men även "Högvälborne herr
grefve Kuno Kater von Karterfelds äfventyr berättade af honom själf".
Med utgivandet av den mer seriösa konsthistoriska studien "Leda
och svanen: en ikonografisk studie" hade han mindre framgång.
En försiktig förläggare utgav endast en begränsad upplaga "då
boken enligt tidens sätt att se hade en anstrykning av pornografi".
Och det får man ju förstå, med det motivet.
Men Klinckowström var också en utpräglad sällskapsmänniska. I en
ljudfil från 1912 (!) kan man höra hur en troligen lätt beskänkt
Klinckowström i sällskapet Idun använder sig av det nya mediet.
Linde och Thora hade alltså en hel del att brås på.
Trots sina ibland något extrema politiska åsikter framstår
"Klinckan" som en sympatisk typ, en "renässansmänniska" skulle
man kunna säga om begreppet inte vore så utslitet: Och nog blir man
litet avundsjuk: tänk att vara ekonomiskt oberoende, ha en klok
hustru som sköter affärerna och tid att ägna sig åt att skriva
dåliga dikter och billiga deckare och studera skalbaggar, dricka
punsch och röka cigarrer.
Baron Klinckowström ligger begraven under ett ovårdat röse med
en svårläsbar sten på Ekerö kyrkogård, en idyllisk plats på en
sluttning mot Mälaren. På andra sidan kyrkogården finns en trevlig
sommarservering som för säkerhets skull försetts med en skylt med
texten "Ej prästboställe."
.jpg)
.
Så kan det gå.
Källor (utöver ovan länkat material):
Svenskt Biografiskt Lexikon, Band 21 Katarina - Königsmarck
Strandberg, Olle, Pegas på villovägar, 1943 (Min upplaga W&W 1963)
Krook, Hans,
Världens ändalykt och Klinckans rysare, SVD 1972
Svenska nöjen, SR,
Axel Klinckowström talar till sällskapet Idun på vaxrulle.
Foto författaren
Citat från "Svipdag" och Söderberg ur Strandberg. Övriga citat ur SBL.