Så får vi än en gång tillfälle att använda denna ramsa från 1700-talet, förekommande i olika former och sammanhang men väl med ursprung i ett persiflage av Leopold.

Lätt roade har vi konstaterat att DN (och troligen andra media) diskuterat frågor om "hövlighet" på sistone. <ironi>Vi vet inte hur vi skall tolka detta: krav på att vara "hövlig" innebär ju ett intrång i den personliga friheten som ju böra vara obegränsad i alla dimensioner.</ironi> Roligast är artikeln Artighet:den suveräne svensken (23/7). Henrik Berggren berättar hur han i England blivit vittne till hur en svensk man råkat välta en portfölj som stod vid ett bord med ett engelskt sällskap. "Svenskens indifferens" och "förnekande av att det finns andra subjekt i världen" fick det brittiska sällskapet att tappa sina stiff upper lips och högljutt förebrå svensken för att han inte sagt "Sorry!"  Denne förstod förmodligen ingenting.

Berggren börjar nu fundera på vad som låg bakom den svenske besökarens beteende "som gränsade till autism" . "Hemma i Sverige är detta förstås norm" skriver Berggren och hittar till slut förklaringen i att "den sociala tilliten mellan människor i Sverige är ovanligt hög i ett internationellt perspektiv." Det är väl ingen som är så småsint att han eller hon bryr sig om en kullsparkad portfölj! I utlandet däremot...

Sublimt!  Bristen på hövlighet beror alltså på hög social tillit. DN:s utmärkta Agony Aunt Magdalena Ribbing påpekar att många menar att "ursäkter är onödiga, att tackande är förlegat tjafs." Hon laborerar med olika förklaringsmodeller som blyghet ( man vill inte tala med obekanta), individfixering (det är inte mitt problem) eller bristande förståelse för att man ingår i en gemenskap i samhället.

Tur att det finns kloka människor som på ett sofistikerat sätt kan reda ut varför folk inte är artiga och hövliga i umgänget med andra.  Även om vi ibland misslyckas försöker vi själva att  vara så hövliga vi kan. Kanske är det ett tecken på bristande social tillit eller dålig individfixering. En annan förklaring kunde vara att mamma, pappa och skola konsekvent präntade i oss hur man "skulle" uppföra sig, egentligen utan att förklara varför. Det bara var så och de flesta vuxna höll sig åtminstone hjälpligt till dessa regler. Men så kan vi ju inte ha det idag när mamma är upptagen med att "leva vuxenliv" och pappa är frånvarande och skolan får kämpa för att överhuvudtaget få någon undervisning till stånd.

"Vanlig vänlighet skapar en bättre samhörighet" skriver Ribbing. Vaddå "samhörighet"? Här kommer jag och om någon är i vägen är det inte mitt problem.