Galaxen svänger runt
liksom ett hjul av upplyst rök
och röken det är stjärnor.
Det är solrök.
I brist på andra ord vi säger solrök,
har du fattat.
Jag menar, att språken inte räcker
till vad den synen innerymmer.

Det rikaste av alla språk vi känner
xinombriskan har tre miljoner ord,
men den galax du blickar in i nu
har mer än nittio miljarder solar.
Har någon hjärna ens behärskat alla orden
i Xinombras språk.
Ingen enda.
Då fattar du.
Och fattar inte.

Aniara (första delen i diktsamlingen Cikada) kom ut 1953 och blev, kan man säga, en omedelbar succé, framför allt när hela verket låg färdigt 1956. En opera, otaliga analyser, åtminstone en doktorsavhandling, en balett, namn på gator och torg, caféer och restauranger har följt. Tidningen Expressen hade ett helsidesuppslag där en tecknare hade ritat Goldondern Aniara i genomskärning och placerat ut olika rum och däck med hjälp av Martinsons text.

Vi räknar Aniara som det kanske största och viktigaste diktverket på svenska språket under förra århundradet. Blir det flera gissningstävlingar på Ordet kan ni alltid chansa på detta verk.

Mycken naiv och missriktad kritik har riktats mot diktcykeln p.g.a att Martinson inte lyckades förutse den teknologiska utvecklingen under de närmaste femtio åren! Så saknas hela informationsteknologin om man nu inte skall räkna den allseende, allvetande Miman dit. Martinson verkar ha tänkt sig någon sorts avancerad teknik med hålkort som lästes av "mikrorullor" med "snabbställt spinn." Å andra sidan kommer väl de "ljudmynt" som spelades i "fingersångaren" ganska nära dagens mp3-spelare.

Detta slags kritik behöver man inte ens ta på allvar. Vi erinrar om romanerna 1984, Brave New World och Kallocain som också gissade rätt så fel. Men ändå innehåller alla dessa verk skrämmande visioner av den framtid som vi redan råkat in i och hjälper oss därmed att förstå den om än inte undvika den.

Mot sina principer och allmänna läggning blev dock er krönikör ordentligt arg och ilsken när han läste en essä av en person vid namn Sara Danius Aniara, 50 år senare i Dagens Nyheter härförliden. Sara är litet nedlåtande vänlig mot Martinson och tyckte t.o.m att han var duktig som kunde "peka rätt in i cyberrymden."  Men "Aniara har inte åldrats med behag"  och det beror på "den vitalistiska kvinnosynen som gör rymdsagan en aning dammig. Kvinnorna i "Aniara" är på något undantag när idealiserade könsväsen".  För det första är det fel, för det andra är det ett förbluffande tänkesätt från en "docent i litteraturvetenskap." Man kan undra hur många av litteraturhistoriens mästerverk som skulle kunna passera genusfiltret och därmed finna nåd inför Danii ögon. Men då är inte nu, det borde en vetenskapsperson begripa.

I och för sig är kvinnorna i Aniara ett mycket intressant kapitel och har ägnats en ingående analys av Johan Wrede i hans doktorsavhandling.  Mimarobens motpol är "den kvinnliga piloten" och matematikern Isagel som också sköter goptabordet i Tankens Kartotek. Samariten Nobia har en väsenlig roll liksom den blinda sångerskan. Själva jorden är kvinnlig: "Den varma Doris och den goda Doris." Men sen är det ju Daisi Doody förstås, en rymdernas Marilyn Monroe. Hon är förstås ett könsväsen och rätt så idealiserad också eftersom det är omöjligt att inte tycka om henne och hennes språk.

Att Danius missförstått det mesta visar bl.a. följande passus:

"Det finns trots allt en strimma hopp i "Aniara", som när den vilsna rymdfarkosten liknas vid en blåsa i Guds andes glas."

Långt ifrån att ingjuta något hopp visar bilden med blåsan i glaset tvärtom att det inte finns någon möjlighet att komma fram: blåsan i glaset rör sig visserligen men med infinitesimal hastighet. Och Martinson värjer sig definitivt mot varje tanke på en happy ending: