Flarnfri schalottenlök
Tillbaks till:
Flarnfri schalottenlök


Anna Bolena
Bengt O.
2011 04 10
Off with her head
and a pretty one it is too... Om den historiska Ann Boleyn vet vi inte mycket annat än att hon var Henrik VIII hustru nummer två av sex och en av de två han lät hugga huvudet av. Fakta om den historiska personen är motstridiga. I den omfattande litteraturen däremot framställs hon regelmässigt som vacker, modig och illa behandlad av en tyrannisk make. Eftersom det var hon som förorsakade Henriks brytning med påven och den katolska kyrkan har hon naturligtvis  en historisk betydelse.

Be that as it may. I Gaetano Donizettis opera "Anna Bolena" är det inget snack om saken: hon är den tragiska hjältinnan som offras av sin make som vill ersätta henne med den svekfulla hovdamen Giovanna Seymor. Klantiga räddningsförsök från en tidigare make, en bror och en hemlig beundrare gör bara saken värre och hon dör stora operadöden till tonerna av den underbaraste koloratur. (Att hon själv  varit lika svekfull mot Katarina av Aragonien som Jane Seymor mot henne berörs bara i förbigående i början av andra akten.)

Donizettis opera är av typen "bel canto" och domineras av de två kvinnliga rollerna, en sopran och en mezzosopran. Mycket av det de sjunger-speciellt tillsammans- anses vara bland det vackraste och svåraste i operalitteraturen. Den nyutnämnde chefen för Staatsoper i Wien, Dominique Mayer, lyckades genom ett lyckokast engagera operakonstens just nu kanske mest lysande stjärnor: Anna Netrebko som Anna och Elina Garancha som Giovanna. Fler än sex föreställningar fanns det inte plats för i stjärnornas terminkalender och allt var utsålt långt innan föreställningen överhuvudtaget  blev känd för allmänheten. På svarta börsen fanns biljetter för ca €1200 att få tag på begränsad omfattning. 

"Anna Bolena" utsågs redan i förväg till årets största operaevenemang i Wien. Föreställningen fick lysande kritik genomgående och utan undantag. Jo ett undantag fanns: burop hördes när regissören presenterades. Så är det alltid i Wien: som regel därför att regin är alltför modern och avancerad, typ Papageno som cirkusclown eller Bassa Selim som palestinsk guerillakrigare. Den här gången var det tvärtom: kostymer och scenbild var engelskt 1500-tal. (1) Som en recensent skrev: en del av publiken hade hellre velat se vakterna in Towern i SS-uniformer.

Föreställningarna visades på storbildskärm utanför Operan med hundratals åskådare varje kväll samt på ca 90 biografer i olika länder. Den sändes också i  också i TV för en miljonpublik vilken inkluderade er krönikör som för en gångs skull inte anmäler någon avvikande mening: det var en lysande föreställning med tre världsstjärnor i högform. Den tredje var en bas/baryton med det klingande namnet Ildebrando d'Archangelo som spelade den demoniske Henrik.

Vi har flera gånger skrivit om det enorma genomslag som opera och seriös musik, liksom dramatik, har i Wien, inte bara bland kultureliten utan definitivt också hos "verklighetens folk". Den här gången späddes intresset på genom
en mängd skriverier och förhandsspekulationer. Netrebko och Garancha anses som konkurrerande superstars i operavärlden och nu skulle de spela rivaler  på scenen. Sångerskorna var inte sena att utnyttja intresset och gav intervjuer där de betygade sin högaktning för varandra och den varma kollegialitet som förband dem. "Har hon en fläck på klänningen säger jag till och är det något fel på min frisyr påpekar Anna det" sade Garancha.   Nu vet vi naturligtvis inte hur det verkligen förhöll sig men på scenen fungerade samspelet perfekt och rivaliteten inskränkte sig till den som styckets dramatik krävde. Båda var strålande.

En annan sak är att  Nebtrebko i titelrollen naturligtvis fick större utrymme och att det är hennes prestation som främst lever kvar i minnet.  Vi har tidigare skrivit litet nedlåtande om Anna Netrebko som popstjärna. Vi såg henne för ett antal år sedan med Villazon i "Kärleksdrycken" , också av Donizetti, det var kul men det var som sagt bara pop. Nu har hon fått barn, lagt en aning på hullet och mognat både som människa och sångerska och räknas med rätta som en av världens främsta.

Efter så många år i Wien har jag fortfarande inte lyckats förstå hur man kan få biljetter till de stora evenemangen på Operan. (För klassisk musik går det lättare genom medlemskap i Musikverein och Konserthuset.) Som regel går det att köpa svart, det är väl ingenting direkt olagligt i det men det kostar en massa pengar och gynnar en del skummisar som väl knappast har något intresse av opera.

Om min egen alltför kortfattade karriär som operasångare skrev jag 2003 under rubriken Min karriär som operasångare.  Hade operachefen ringt en gång till kanske Ildebrando haft konkurrens idag.