Nja, det där tror vi inte mycket på. Ett rimpar i bakhuvudet tar oss till Hans Magnus Enzenbergers The Sinking of the Titanic där det heter i trettonde cantot (och här måste vi göra ett utförligt citat):
E'en though it be a cross
that raises me
still all my song would be:
Well, a jolly old sailor with his arms akimbo
is well prepared, is never scared
Rosemari!
...
For a jolly old sailor is not bound for limbo,
he's never scared, he's always spared,
Rosemari!
Drückt mich auch Kummer hier
drohet man mir
soll doch trotz Kreuz und Pein:
dies mein Losung sein:
Das kann doch einen Seemann nich erschüttern
keine Angst, keine Angst
Rosemarie!
...
Wir lassen uns das Leben nicht verbittern
keine Angst, keine Angst
Rosemarie!
"Dass kann doch einen Seemann nicht erschüttern"
- den som mer eller mindre
mot sin vilja sett gamla tyska sjömansfilmer flimra förbi i TV känner igen den där sången: associationerna går omedelbart till skådespelarna/sångarna Hans Albers och Heinz Rühmann, obehagligt eftersom båda hörde till Göbbels favoriter och gynnades av honom. Mycket riktigt: På den här siten som skriver mycket intressant om antifascistisk kabaré i Tyskland under nazitiden kallas sången: "en ruskig kämpa-på sång som trallades av Heinz Rühmann och kompani ända fram till 1944."
Men så hittar vi en skrämmande och gripande
berättelse av en tysk judinna som överlevt ett antal koncentrationsläger och som berättar:
"Auf dem Weg zur Arbeit vom Lager haben wie wir sogar, so hungrig
wir waren, manchmal ein Marschlied gesungen, es hieß: "Das kann doch einen Seemann nicht
erschüttern, keine Angst, keine Angst Rosmarie. Wir lassen uns das
Leben nicht verbittern, keine Angst, keine Angst Rosmarie". Das
erlaubte uns sogar die SS Frau, denn so sind wir etwas rascher
marschiert, und selbst das Lied hat uns etwas Mut zum Leben
gemacht." Samma sång hjälpte alltså de dödsdömda koncentrationslägerfångarna att uthärda dödsmarschen. Hur kan det hänga ihop?
Hans Magnus Enzenberger anger föredömligt källan till sitt citat: textförfattaren heter Bruno Balz. En snabbgoogling visar att han skrivit ett antal mycket kända sånger under krigstiden, bl.a.
Ich weiß, es wird einmal ein Wunder gescheh'n och
Davon geht die Welt nicht unter. Den som sett Zarah Leander på film sjunga dessa sånger för begeistrade Wehrmachtsoldater och SS-män begriper att det gällde att blåsa mod i det nazistiska krigsmaskineriet som hopplöst kört fast i Rysslands snödrivor.
Mitnichten! Balz fängslades två gånger av nazisterna och fick senare inte framträda under sitt riktiga namn. Att Göbbels och Zarah utnyttjade hans texter för sina egna ändamål kunde han inte klandras för lika litet som att "Rosemarie" blev en storschlager för medlöparna Albers och Rühmann. Men den sjöngs också av de judiska fångarna på marsch i Bergen-Belsen.
Enzenbergers "Titanic" är en storslagen lärodikt, nästan i klass med "Aniara." Nyligen läste vi i Dagen Nyheter hur en dum recensent skrev att den senare diktcykeln inte "åldrats med behag". Ursäkta språkbruket, men vi blir tvungna att sänka oss till den nivån om Dagens Nyheters kultursida skall begripa. Och varför? Gissa två gånger:
Det är framför allt den vitalistiska kvinnosynen som gör rymdsagan en aning dammig. Kvinnorna i "Aniara" är på något undantag när idealiserade könsväsen
Då har man inte fattat nånting. Man kan ju lika gärna säga att exempelvis Iliaden inte klarat tidens tand särskilt bra ("Sköna Helena" - sexistiskt så det stör! Paris dom - kvinnan som objekt!) Och naturligtvis Divina Commedia. Därmed hamnar vi återigen i limbo, åtminstone enligt den här karta över Inferno. Dit önskar vi på det hjärtligaste skribenten i Dagens Nyheter och alla likasinnade.
(Vi ber Bodil och hennes kommentatriser om ursäkt för att deras fina texter tagits som utgångspunkt för denna osystematiska random walk.
Självfallet bär de ingen skuld för dessa
Irrungen, Wirrungen, allra minst för de otidsenliga utfallen på slutet. )
