Den här boken skiljer sig från övriga i den tänkta serien om gamla böcker: den är inte restaurerad och i stort sett i mycket gott skick trots skiftande öden och mångårig läsning. Uppenbarligen är den tryckt på fint papper, pärmarna är mycket hårda och inga klimatförändringar har fått den att spricka i ryggen.

Antologin kom ut 1950. Bland de unga lyrikerna märks bland många andra Birger Sjöberg, Dan Andersson, Nils Ferlin och Gunnar Ekelöf - undrar vad det blev av dem och om ungdomens löften infriades?  Emellertid beror diskrepansen mellan rubrik och innehåll på att samlingen är en uppdatering av en version som kom redan 1924 - uppenbarligen menade utgivaren att ungdomsalstren borde piffas upp en smula och ersättas av mognare verk av de lyriker som var unga 1924 men som 1950 hade blivit väletablerade. "Namnet har dock bibehållits för att markera...samhörighet med föregångarna" skriver sammanställaren av antologin. Han berättar också i förordet att en del författare hört av sig och "uttryckt önskningar" om vilka dikter som borde tas med. Han säger sig ha följt dessa önskningar utom i ett par fall "då de alltför mycket stred mot utgivarens eget omdöme."

Den omdömesgille utgivaren var Sten Selander, lyriker, tidningsman, essäist och disputerad botaniker. Han efterträdde Sven Hedin i Svenska Akademin. Litet stingsligt skriver han i förordet: "En och annan tycker måhända att undertecknad väl ofta har fungerat som antologiredaktör. Det sker emellertid nu för sista gången."  Han låter förorättad och när vi vet att han ca 10 år tidigare slutade skriva lyrik efter en elak recension tänker vi oss en person med mycket ömt skinn som sårad drar sig undan omvärldens nedrigheter.

Sten Selander dog 1957 och glömdes väl snart bort även som lyriker. Emellertid har han, alldeles nyligen, blivit återupptäckt eller "äroräddad" som Tom Hedlund skriver i Sv.D. (1) 2009 utkom en bok om Selander av Uppsalaprofessorn Bengt Landgren. (Recension i SvD. här).  I tidskriften Samlaren finns en lång anmälan av professor Martin Kylhammar (2)  av Landgrens bok. (Länk till pdf-fil: uu.diva-portal.org/smash/get/diva2:344302/FULLTEXT01 - kopiera och klistra in.) Kylhammar gav själv ut en bok om Selander år 1990. Båda dessa recensenter är ytterst positiva till Landgrens bok men faktiskt också till Selander  där både hans lyrik och hans kritik av den lyriska modernismen analyseras i förstående ordalag. Kylhammar talar om "en man som hela tiden kände sig som en annan, och kanske riktigt blommade först när han vågade bekänna det: utanförskapet, uppbrotten, mångsidigheten, ambivalensen i hans liv och gärning."

På ett område är Selanders auktoritet och betydelse oomstridd. Han var en pionjär för skyddet av Sveriges naturvärden. Kerstin Ekman vittnar i sitt mästerverk Herrarna i skogen (3) om Selanders betydelse i detta avseende. Han disputerade på en avhandling om floran i Lule Lappmark. Hans bok Det levande landskapet i Sverige säljs än idag. Kerstin Ekman säger i en essä i DN: " Häpen lägger man ifrån sig boken efter att ha läst det inledande kapitlet och tänker: hur kan det vara så uppslukande roligt att läsa om geologi?" Enligt Ekman strävade Selander efter att bli akademiskt meriterad för att få den nödvändiga auktoriteten i naturskyddsfrågor - han trodde inte att en skönlitterär författare skulle tas på allvar. Ekman berättar om sin egen vånda i precis samma situation.

Seriösa recensenter och kulturdebattörer som tagit upp temat Landgren/Selander har som regel visat stor förståelse för personen bakom ämnesvalet. Hans insatser för naturskyddet i Sverige erkänns allmänt - hans lyrik omvärderas väl knappast medan däremot större förståelse visas för hans insats som litteraturkritiker.  Men det finns undantag. När jag läser en tarvlig krönika  i Expressen kommer jag omedelbart att tänka på Stig Ahlgrens artikel i  Veckojournalen med rubriken "Kring Sten Selander."  (4)  Stig Ahlgren var väl en av de elakaste personer som skrivit i svensk press och gud nåde den som råkade i hans klor som t.ex. Harry Blomberg, Anette Kullenberg, Birgitta Trotzig eller, mest berömd, Ingrid Bergman. Och Sten Selander. Även Ahlgren gör en pliktskyldig bugning för Selanders narturskyddsengagemang men sedan är det en vällustig avrättning av både kritikern och lyriken. "Östermalmsfruarnas" gunstling som aldrig uttryckt en åsikt "som inte redan påtryckts det allmänna gillandets trikinstämpel". "När Sten Selander skriver om kärlek undrar man ibland om det inte är tandvärk han tänker på." Och naturligtvis den klassiska: "Tråkig som en påstigande i Alvesta."  (5)

Mest illa ut råkar en av de två dikter som möjligen lever kvar än idag, nämligen "Spela kula". Inte utan en viss rätt frågar Ahlgren om Selander menar att överklasspojken i överlägsen barmhärtighet borde ha gett tillbaka de kulor han vunnit i ärligt spel eller om han menade att en pojke i hans samhällsställning överhuvudtaget inte skulle ha spelat med "en liten folkskolegrabb." Liknande tankar har faktiskt dykt upp också hos den som trots allt i olika skeenden funnit en viss styrka i den andra välkända och "till döds citerade" dikten, för att låna ett uttryck av Ivo Holmqvist, och därvid kanske undfått   "Makten att hålla förtvivlan tillbaka/med stålblanka romarcitat."

Men vad som räddar Ahlgren är hans stilistiska briljans, hans kvickhet, hans infallsrikedom allt grundat i en omfattande bildning. Än idag kan man med nöje läsa hans krönikor medan ingen väl bekymrar sig om de infantila funderingarna i Expressen. I vart fall inte längre än det tar att läsa dem. Det går ganska fort.

(Fortsättning på sidan 2)