Tre gamla böcker, svårt skadade  av många decenniers läsning, ogynnsamma klimatförhållanden, flyttningar kors och tvärs genom Europa och allmän ovarsamhet. En pensionerad bokbinderska i Wien åtog sig att restaurera dem mot en ersättning som naturligtvis vida översteg både ursprungligt inköpspris och nuvarande återanskaffningsvärde på antikvariat eller så. Men just dessa exemplar har följt mig på alla irrvägar och har därför ett speciellt värde. En fjärde bok gav hon upp om eftersom papperet var "skuret mot fibrerna"  vilket tydligen var ett oöverstigligt hinder.

Den första boken är "Svensk Vitterhet 1850 - 1900 i urval för skola och hem, utgifven av J.A.Lundell och Ad. Noreen" år 1900.  Band II 1875 - 1900 måste ha inköpts av en bildningstörstande glasbrukslärling och torparson från Småland i början av förra århundradet,  från vilken jag ärvt det.  Redan i barndomen kom jag här i kontakt med Johan August Strindberg, Ola Hansson, Oskar Ivar Levertin, Karl Gustaf Verner von Heidenstam och Selma Ottiliana Lovisa Lagerlöf.  Jag fascinerades av texterna och kan än i dag citera från "Mäster Olof", ("Avfälling!"); Levertin. ("Idag är karneval, idag är mardi gras"), Djufars visa ("I afton kanske, när i haschishrök/på nakna fötter och vid flöjters låt/vi dansa slöjdans, att han sjunger visan") och minns hur "Det fanns bland kavaljererna en, hvilken jag ofta nämnt som en stor musiker." Största intrycket gav kanske Gustaf Frödings Atlantis där "Guldet fick makt att förtrycka/rikemäns kast, en förnäm myriad/ stal millionernas lycka,/åt och drack och var glad,

Jag har sedan aldrig lyckats befria mig från denna fascination men väl kanske från Lundells och Noreens inledningar där det t.ex. hette om Strindberg att "Bittra personliga erfarenheter ha i hög grad bidragit till att göra hans uppfattning mörk och hånfull. Ofta har han genom råa och smaklösa uttryck, genom sårande anfall minskat eller förtagit verkan af sina ord."  Om Fröding heter det att "som prosaist intar Fröding ingen särställning" medan däremot Selma Lagerlöf visar "jämsides med  en vinnande, kvinnlig älskvärdhet...en manlig kraft, en modig och själfständig uppfattning."

Men än mera intressant, i efterhand, är kanske de mindre kända, eller numera okända, författarna i "Svensk Vitterhet." Om man vill kan man urskilja en grupp av tre kvinnliga författare som kanske för första gången skapade litteratur  ur ett kvinnligt perspektiv, något som knappt uppmärksammades -eller kanske medvetet doldes-  av Lundell och Noreen. Det är Viktoria Benedictsson, Alfhild Agrell och Anne-Charlotte Leffler. Benedictsson har ju fått förnyad aktualitet men i boken är hon endast representerad med två "skånska folklifsskildringar" för vilken genre hon får mycket beröm av utgivarna. "Pengar" omnämns bara i inledningen och hennes trasiga själ inte alls - det är i sviterna av "en svår ohälsa" som hon tar sitt liv. Annars skriver hon med "sundhet och kraft" och "frimodigt sinnelag."

Leffler eller "hertiginnan av Cajanello" (Duchessa di Cajanello) representeras av novellen "Gusten får pastoratet" - en ganska intesägande novell om en otrevlig komminister i väntan på befordran och hans beundrande moder och uppassande systrar. "Lugnet, behärskningen, måttan" är tydligen vad som enligt utgivarna präglar hennes konst. Det rimmar illa med vad vi vet om hennes försök till frigörelse, hennes kamp för kvinnlig äganderätt  och för tiden ovanligt öppna skildringar av kvinnlig sexualitet.  Hon bröt upp ur ett förtryckande äktenskap och gifte sig med en italiensk man som visserligen var hertig men framför allt professor i matematik. I en berättelse "Kvinnlighet och erotik" (ej i antologin) beskrev hon sitt förhållande med Cajanello.

Om utgivarna av "Svensk vitterhet" lyckats dölja "Ernst Ahlgrens" och Lefflers banbrytande skildringar av artonhundratalets kvinnors frigörelsekamp på det materiella såväl som det emotionella planet så är Alfhild Agrell visserligen representerad med novellen "När Johannes i Torpet skulle sta och skaffa sig en hustru" men framför allt av ett utdrag ur pjäsen "Räddad."  Dramat handlar om en utsvävande och ansvarslös man, hans dominerande moder och unga hustru Viola samt deras son Alf. Genom arv har Viola fått ett kapital på 6000 kronor utan sin mans vetskap. När denne förskingrat 5000 kronor från banken där han arbetar tilltvingar han sig Violas pengar. Utgivarna sammanfattar: "Alf dör, Oskar får pengarna och är "räddad" men "för sent." Viola går."

Intressant nog sattes "Räddad" upp för ett par år sedan av en svensk teatergrupp och turnerade i landet. Man fick strålande recensioner. När man läser texten är det svårt att förstå att "Oskar" kan tas på allvar av en nutida publik. Hans nedlåtande  och överlägsna sätt mot hustrun och hans kryperi inför sin mor som vill regera familjen förefaller i dagens läge helt verklighetsfrämmande även i det värsta patriarkaliska sammanhang. Men av recensionerna att döma gjorde skådespelaren som spelade Oskar stor lycka.

Författare som senare skulle bli klassiker skymtar förbi i antologin: August Bondesson,  Pär Hallström, Karlfeldt, Forsslund och Pelle Molin. Men 111 år efter utgivningen är det intressantare att läsa om och av författare som försvunnit i seklernas mörker: Tor Hedberg, K.A. Melin, K.A. Tavaststjerna, J. Ahrenberg med flera. Tor Hedbergs "Guld och gröna skogar" är rätt rolig att läsa: en skälmkomedi där en bankrutterad grosshandlare försöker skaffa sig ett lån av kompanjonerna i en annan firma. Som säkerhet erbjuder han ett "halffärdigt manuskript" av ett stort verk om penningens avskaffande. Det går inte så bra.

Även af Geijerstams "Aldrig i lifvet" är rätt rolig - liksom i Agrells "Räddad" är huvudpersonen också här ansvarlös och utsvävande och svärmodern ytterst kritisk. Palm är författare men har svårt att få något skrivet och föredrar att festa till långt in på nätterna med sina bohemiska vänner. Emellertid råkar hans vänner och familj genom ett missförstånd få för sig att han omkommit i en drunkningsolycka. När förläggarna börjar överbjuda varandra för rätten till hans efterlämnade verk ("Allmänheten är så märkvärdig. Den har mest intresse för döda personer")  omvärderas han snabbt av både hustru och svärmoder.  När Palm dyker upp livs levande försöker man att komma ifrån sina anbud. Huruvida detta lyckas eller ej får vi tyvärr inte veta eftersom utdraget ur pjäsen slutar där.

Kronan på verket av dessa bortglömda författare sätts emellertid av teaterregissören Harald Molander med enaktaren Rokoko som citerades inledningsvis. Molander var huvudsakligen teaterman och stamfader till en berömd regissörs- och skådespelardynasti men även dramatiker. "Rokoko" är ett förväxlingsdrama där huvudpersonerna huvudsakligen uppträder maskerade i gul eller blå "domino" och försöker inbilla varandra att man är helt andra personer än vad man verkligen är. Den som drar i tåtarna är den täcka Dafne som till slut lyckas erövra sin kusin Hektors  hjärta. När denne av konungen blivit utnämnd till "chevalier", ambassadsekreterare och chefsförhandlare mellan Österrike och Frankrike  (utan några andra kvalifikationer än bördens) välsignas deras förbindelse av Dafnes onkel, markis de Saint-Clair. Det är fullt med "morbleu" och "parbleu" och dragna klingor.  Kanske gav komedin en doft av den fina och eleganta världen till 1800-talets Stockholmspublik. Vad vet jag. Den som kände till namnen Rosseau, Pompadour och Ninon de l'Enclos som nämns i förbifarten kunde ju alltid känna sig litet elitistisk som man skulle säga idag.